löningsförhållandena, då blef det genast e annan låt inom lägret. Tjenstemännen, sor . funnit löneförbättringens påyrkande gansk lämpligt, funno deremot betänkligt och olämp ligt att man äfven ville vidröra de öfriga frå gorna samt söka införa en allt för noggrann ordning, och regeringen, som mera än allt an nat afskyr system i statsförvaltningen, kall nade snart för reta saken; Det är en allmänt. godkänd sats att ar betaren är sin lön värd, men då böra äfvel arbetet och JTönen stå i ett inbördes någorlund jemlikt förhållande till hvarandra. Tjenste männen åberopa gerna denna sats och fram hålla flifigt den obestridliga omständigheten att derag aflöningsvilkor mångenstädes är allt för knappa. Deremot se de ej gerna at man något närmare undersöker förhållande med deras arbete, med sjelfva tjenstgöromå len. Häri söra de äfven klokt nog, ty jus deruti hgger det sjuka af deras sak. Det hai nemligen i långliga tider-varit en riktig man inom vårt land att tillskapa nya tjenstebefatt ningar, och oupphörligen framkomma ännu olikartade förslag till dylikas inrättan:le. Också torde intet land uti hela Europa kunna framte ett jemförelsevis till folkmängden så stort antal tjenstemän som Sverge, oberäknadt en särskilt liten här af lönlöse tjenstemän eller 3. k. extra ordinarier, ett eget slägte af högst vanlottade varelser, hvilka ännu äro okända för andra länder. Man behöiver blott jemföra förhållandet här med det i brödrariket Norge för att genast finna, att då norska statskalendern kan inrymma namnen af Norges simtlige emetsoch tjenstemän på endast 80 sidor, behöfver den svenska statskalendern ända till 340 sidor eller nära sju gånger. så. mycket; Visserligen är Sverge ett större land än Norge och erfordrar således äfven en större tjenstemannapersonal, men förhållandet behöfver dock ingalunda vara som 7 till 1. En följd af ofvananförde förhållande har blifvit, att högst få tjenstebefattningar finnas, som upptaga en driftig persons hela verksamhet. Deflesta tjenstemäns vanliga arbetstid kan, med få undantag, icke uppskattas till mera än högst 2 eller 3 timmar om dagen, och den står således-alldeles icke uti något tillbörligt förhållande till den arbetstid af 6, 8 till 10 timmar om dagen, som behöfveranvändas på andra lefn dsbanor, der man skan förvärfvaen lika stor, stundom äfven större årlig inkomst än på tjenstemannabanan. Tager man detta uti närmare öfvervägande, torde: man snart komma till den slutsatsen, att huru knappa lönevilkoren än i och för sig sjelfva stundom må vara, utgöra de dock:i de flesta fall enmerän tillräcklig ersättning för hvad det af tjenstemännen lemnade arbetet verkligen är värdt, och häraf han äfven det förhållande förklaras. soma annars skulle förefalla ganska besynnerligt, att man ända till öfverdrift tränges att få inträda på en bana, der man likväl ständigt påstår inkomsterna vara för små och otillräckliga för lifsbergningen, ja, till och med underkastar sig uppoffringen att, för vinnande af detta mål, först tjenstgörå 10 till 12 år för alldeles ingenting. Om tjensterhän: nens ställning verkligen vore så svår, som man vill låta påskina, skulle ej så många eftersträfva den, såsom alltid skett och ännu sker. Man behöfver blott en dag göra besök uti våra statsexpeditioner och kollegier, för att genast finna, det sällan eller aldrig någon tjensteman är der tillstädes förr än kl. 11 f. m., och att sedan många fördrifva tiden på embetsrummet till middagsstunden kl. 2 hufvudsakligen med tidningsläsning, samtal o. d. Om eftermiddagen tjenstgöra högst få tjenstemän, och den skrifning; som skall af dem förrättas hemma, behöfver sällan upptaga någon särdeles lång tid, så mycket mindre, som gemenligen största delen kan förrättas af extraordinarier, hvilkas antal inom flera embetsverk vida öfverstiger de ordinarie tjenstemännens. På sådant sätt blir det möjligt att, såsom i många fall eger rum, förena 2 eller 3 tjenstebefattningar, eller att, jemte den ordinarie tjensten, sköta enskilta affärer till förvärfvände af inkomst, och således är det alltid en något skef framställning af saken, då tjenstemannen uteslutande åberopar lönens otillräcklighet för en anständig bergning. Den, som ej vill arbeta, han skall heller icke äta, heter det, och den, som för statens räkning icke använder mera än hälften af sin skäliga arbetstid, honom. behöfver staten icke heller förse med mera än hälften af hans lefnadsbehof. Dessutom ligger det ofta något i hög grad örvillande deruti, att tjenstemännens atlöning på många ställen icke utgöres blott af betämd lön på stat, utan derjemte af en hop undra förmåner, sportler och dylikt, som stunlom kunna tippgå till högre belopp än sjelfva önen. :Också händer det ej så sällan att en I jensteman, hvars lön på stat blott utgör omring -1000 rdr, i sjelfva verket kan håfva en årig löneinkomst af sammanlågdt 2 till 3000 rdr. Jerföre vilja äfven tjenstemännen ej gerna höra alas om sportlernas och öfriga extra förmåners orttagande samt hela aflöningens bestämnande till endast lön på stat. De se helst att lenna ensamt tages i betråktande, samt tid fter annan förhöjes, men att allt annat, som örer aflöningsförhållandena, ej underkastas ågon förändring, äfvensom de ock gerna nna mindre lämpligt, att frågan om tjenstöringsskyldigheten och alla dermed gemenkap egande förhållanden ställes i sammanang med frågan om en löneförbättring. Det förmodas att regeringen ämnar vid näa riksdag aflåta proposition till rikets stän