löningsförhållandena, då blef det genast e
annan låt inom lägret. Tjenstemännen, sor
. funnit löneförbättringens påyrkande gansk
lämpligt, funno deremot betänkligt och olämp
ligt att man äfven ville vidröra de öfriga frå
gorna samt söka införa en allt för noggrann
ordning, och regeringen, som mera än allt an
nat afskyr system i statsförvaltningen, kall
nade snart för reta saken;
Det är en allmänt. godkänd sats att ar
betaren är sin lön värd, men då böra äfvel
arbetet och JTönen stå i ett inbördes någorlund
jemlikt förhållande till hvarandra. Tjenste
männen åberopa gerna denna sats och fram
hålla flifigt den obestridliga omständigheten
att derag aflöningsvilkor mångenstädes är
allt för knappa. Deremot se de ej gerna at
man något närmare undersöker förhållande
med deras arbete, med sjelfva tjenstgöromå
len. Häri söra de äfven klokt nog, ty jus
deruti hgger det sjuka af deras sak. Det hai
nemligen i långliga tider-varit en riktig man
inom vårt land att tillskapa nya tjenstebefatt
ningar, och oupphörligen framkomma ännu
olikartade förslag till dylikas inrättan:le. Också
torde intet land uti hela Europa kunna framte
ett jemförelsevis till folkmängden så stort an-
tal tjenstemän som Sverge, oberäknadt en sär-
skilt liten här af lönlöse tjenstemän eller 3.
k. extra ordinarier, ett eget slägte af högst
vanlottade varelser, hvilka ännu äro okända
för andra länder. Man behöiver blott jem-
föra förhållandet här med det i brödrariket
Norge för att genast finna, att då norska stats-
kalendern kan inrymma namnen af Norges
simtlige emets- och tjenstemän på endast 80
sidor, behöfver den svenska statskalendern ända
till 340 sidor eller nära sju gånger. så. myc-
ket; Visserligen är Sverge ett större land än
Norge och erfordrar således äfven en större
tjenstemannapersonal, men förhållandet be-
höfver dock ingalunda vara som 7 till 1.
En följd af ofvananförde förhållande har
blifvit, att högst få tjenstebefattningar finnas,
som upptaga en driftig persons hela verksam-
het. Deflesta tjenstemäns vanliga arbetstid kan,
med få undantag, icke uppskattas till mera än
högst 2 eller 3 timmar om dagen, och den står
således-alldeles icke uti något tillbörligt för-
hållande till den arbetstid af 6, 8 till 10 timmar
om dagen, som behöfveranvändas på andra lef-
n dsbanor, der man skan förvärfvaen lika stor,
stundom äfven större årlig inkomst än på
tjenstemannabanan. Tager man detta uti när-
mare öfvervägande, torde: man snart komma
till den slutsatsen, att huru knappa lönevilko-
ren än i och för sig sjelfva stundom må vara,
utgöra de dock:i de flesta fall enmerän till-
räcklig ersättning för hvad det af tjenstemän-
nen lemnade arbetet verkligen är värdt, och
häraf han äfven det förhållande förklaras.
soma annars skulle förefalla ganska besynner-
ligt, att man ända till öfverdrift tränges att
få inträda på en bana, der man likväl stän-
digt påstår inkomsterna vara för små och
otillräckliga för lifsbergningen, ja, till och
med underkastar sig uppoffringen att, för vin-
nande af detta mål, först tjenstgörå 10 till
12 år för alldeles ingenting. Om tjensterhän:
nens ställning verkligen vore så svår, som
man vill låta påskina, skulle ej så många ef-
tersträfva den, såsom alltid skett och ännu sker.
Man behöfver blott en dag göra besök uti
våra statsexpeditioner och kollegier, för att
genast finna, det sällan eller aldrig någon
tjensteman är der tillstädes förr än kl. 11 f.
m., och att sedan många fördrifva tiden på
embetsrummet till middagsstunden kl. 2 huf-
vudsakligen med tidningsläsning, samtal o. d.
Om eftermiddagen tjenstgöra högst få tjenste-
män, och den skrifning; som skall af dem
förrättas hemma, behöfver sällan upptaga nå-
gon särdeles lång tid, så mycket mindre, som
gemenligen största delen kan förrättas af
extraordinarier, hvilkas antal inom flera em-
betsverk vida öfverstiger de ordinarie tjenste-
männens.
På sådant sätt blir det möjligt att, såsom
i många fall eger rum, förena 2 eller 3 tjen-
stebefattningar, eller att, jemte den ordinarie
tjensten, sköta enskilta affärer till förvärf-
vände af inkomst, och således är det alltid
en något skef framställning af saken, då tjen-
stemannen uteslutande åberopar lönens otill-
räcklighet för en anständig bergning. Den,
som ej vill arbeta, han skall heller icke äta,
heter det, och den, som för statens räkning
icke använder mera än hälften af sin skäliga
arbetstid, honom. behöfver staten icke heller
förse med mera än hälften af hans lefnads-
behof.
Dessutom ligger det ofta något i hög grad
örvillande deruti, att tjenstemännens atlöning
på många ställen icke utgöres blott af be-
tämd lön på stat, utan derjemte af en hop
undra förmåner, sportler och dylikt, som stun-
lom kunna tippgå till högre belopp än sjelfva
önen. :Också händer det ej så sällan att en I
jensteman, hvars lön på stat blott utgör om-
ring -1000 rdr, i sjelfva verket kan håfva en år-
ig löneinkomst af sammanlågdt 2 till 3000 rdr.
Jerföre vilja äfven tjenstemännen ej gerna höra
alas om sportlernas och öfriga extra förmåners
orttagande samt hela aflöningens bestäm-
nande till endast lön på stat. De se helst att
lenna ensamt tages i betråktande, samt tid
fter annan förhöjes, men att allt annat, som
örer aflöningsförhållandena, ej underkastas
ågon förändring, äfvensom de ock gerna
nna mindre lämpligt, att frågan om tjenst-
öringsskyldigheten och alla dermed gemen-
kap egande förhållanden ställes i samman-
ang med frågan om en löneförbättring.
Det förmodas att regeringen ämnar vid nä-
a riksdag aflåta proposition till rikets stän-