rars gjorde grofsysslorne i huset ech nu wider öf-
verläggningen arbetade som ifrigast med golfskur-
ningen, reste sig upp från sitt arbete och ropade
fryntligt: Varen icke ledsne; jag skall. skaffa er ver-
i ser; min dotter skall skrifva till i morgon åt er, gif
henne endast något papper. Öfverraskningen och
glädjen voro lika stora. Med högtidsdagen kom
j också madam: Öberg med de utlofrade verserna.: Det
var en liten dikt af så enkelt behag; såsfint doft af
j kärlek och tacksamhet för den vördnadsvärda gamla,
att bon icke mindre förändrades och gladdes än hen-
nes husfolk, när madam Öberg vid skurbaljan gaf
sitt löfte. För en umgängesvän, som dagen derefter
gjorde henne ett besök, berättade den gamla frun
sin gårdagsfest och visade, såsom kronan deruppå,
de erhållna verserna. Denna, lika öfverraskad som
värdinnan, säger: Jag är till middagen i dag hos
grefvinnan Wetterstedt, tillåt mig att få visa desa
verser för hans excellens, hvilken, lika upphöjd gyn-
nare som fin kännare af vittra alster, säkert skall
deruti finna ett stort nöje. Med den lilla berättel-
sen om författarinnan framlemnades verserna till den
vittre domaren. Jag finner icke allenast så mycket
snille deruti, säger han, utan äfven så mycken
bildning och underbyggnad förrådas i dessa verser,
att jag ej kan sätta mycken tro till hela den pikanta
historien om skurmadamens dotter och poesien på
hökarbodens makilatur, om ej såsom en roman; men
tillika skönjes- deruti så mycken naiv och, om jag
får så säga, aldeles ociviliserad oskuld, att den tvin-
gar mig till antagande af det hela såsom sanning.
Jag skulle gerna se skaldinnan, om det kunde låta
sig göra,. — Ingenting är lättare; inföll grefvin
nan Wetterstedt med sin vanliga fyndighet och håg
att anordna nöjen för sin salong. Ni som berättat
den underbara historien, skall: också bevisa hennes
sanning; tog vår vagn och hemta genast hit skal-
dinnam. Wetterstedtska ekipaget med betjening i
livrå rollade af först till Skeppsbron att erhålla upp-
gift på bjelphusträns bostad och derefter dit för att
uppsöka den unga författarinnan. Då ekipaget stan-
nade utanför den fattiga boningen på Lundtmakare-
gatan, beredde sig invånarne till sin natthvila och
öfverreskades: icke litet af den fina herrn, som steg
uriden förnäma vagnen för att fråga efter dem.
Inga invändningar hjelpte. Den stackars förlägna
flickan ikläddes en klädeskapott, lån. af en tjenste-
piga hos grannen, samlade ihop alla sina skrifter på
grått, gult och hvitt papper, på sockerpapper och to-
bakskardusomslag: i alia möjliga former; -och;rullade
af till Blasieholmen: . Införd i deh rikt upplystä, ari-
stokratiska salongen) söm emellertid blifvit. fyld af
en lysande samling, af corps diplomatiqueroch. den
högre sotieteten, giek den förnäma värden Henne
vänligt till mötes, fattade hennes hand och uppnfun-
trande den försagda, förde henne fram till grefvin-
nän: Efter nägra välvilligå ord åf denna, granskade
excellenseh under. mer än. en timma. hennes kun-
skapsförråd, reeiteräde i kapp med henne det ut-
märktaste af-Tegner och andra våra störa skalder,
lät henne uppläsa för sig egna arbeten och berätta
om sit barndoms, sin sjelfoppfostran oeH sitt hvar-
dagslif. På det högsta belkici och upprymdäf vad
Han inhämtat, återförde ban bennö i salongen, KVär-
efter ihon med löften! öm en Betryggad framtid åter-
fördes. hem i detgrefliga ekipaget såsom. vid ditkom-
ster. Några af de närvarande fattade genast beslut
att åtaga sig henne, osh inom kort hade, gehöm dem
och flera värner af skaldekonsten, en ieke obetydlig
summa insamlåta för att bereda henne en uppfostran,
svarande emot hennes anlag. . Ett litet urval af hen-
nos första skaldestycken trysktes oeh utdelades.
Lotta: Öberg, ty det var hon, settes-uti en pension
oeh fiek taga undervisning i språk oeh hvad till en
bildad uppfostran hörer. I bättre jordmån hafva
bildningens frön aldrig fallit. Hon lärde fort, eme-
dan hon lärde gerna, oel inhemtade på beundrans-
värdt kort tid elementerna till h universel bildning,
som hon aldrig anskg afslutad, utan under hela sitt
återstående lif förökade. För att icke alltför myc-
ket vara sina välgörare till last oeh för att äfven i
sina yttre förhållanden uppnå det oberoende, som
var. hos henne både karaktersdrag och mål, började
hon gifva undervisning åt andra i hvad hon sjelf
nyss inhämtat, derunder flitigt användande sina Hvi-
lostunder till-mtt egentliga : lifsmål, sjelfstudier och
poetiskt skriftställeri. Hennes skaldeart, ursprungli-
gen lyrisk, blef det alltmera till följd af både själs-
riktning och det nästan utan afbrott sig ökande
kroppslidandet; som stängde henne från den objek-
tiva uppfattningen af den yttre verlden och vidgade
hennes inre åskådning och. sjelfpröfning. Hon upp-
tecknade sina ingifvelser så länge sådant var henne
möjligt, men det skedde alltmera likasom med hen-
nes eget hjerteblod. Rikedom och omvexling i for-
men älskade hon och begagnade den med lätthet.
Om, och huru mycket af hennes efterlemnade arbe-
ten kunna meddelas en större allmänhet, kan ej utan
en noga granskning bestämmas. Sjelf tänkte hon
föga derpå. Det var endast sitt hjertas:behofibon
med dem tillfredsställde eller egna tyngder, hon deri-
genom sökte lätta.
Länge kunde dock hennes pedagogiska sysselsått-
oingar icke fortfara. Kroppen, ifrån sin födelse svag
och äfren tilll någon del missbildad, blef: allt: bräck-
ligare, under det själen kraftigt utvecklåde sig i and-
ig och intellektuel Helsa. I sådant tillstånd hafva
många och långa år framskridit. Svaghet och plå-
sor, oafbrutet ökade, hafva allt hårdare tryckt en
själ, som modigt kämpat emot döt onda och steg för
steg stridt om väldet, Så glädjefattig, så plågorik
verlden än i det yttre för henne var, hade den döck
många gåfvor, som hon med bjertligaste tacksamhet
och glädje emottog. Den hade gifvit henne språk
för hennes själs tankar-och -bilder; myeket och-dyr-
bart vetande för hennes kunskapsbegär, uppmärksam-
het och ynmest af högt uppsatte, kärleksfollt-öch
vänskapligt erkännande af hennes vackra sällsynta
egehskäper utaf många själsförvandter. I bokstaflig ):
mening lefdehon till själ och kropp af den mest
sjelfuppoffrande välvilja och outtröttligaste omsorg,
som hon åtnjöt af utmärkte personer i samhället.
Hvar och en. som nalkäts korsdragerskan i hennes
ringa, med enkel smak prydda boning, der hon se-)
län åratal Kvilade på sitt Hvita sjuklägef, omgifven
MM böcker och skrifsaker, skall sent glömma den dräg-
ningskraft hon der utöfrade; huru hon lifvades af sina
ränners besök, som vänligen medförde en stegring i
crafter och en liflighet sonr föreföll :förundransvärd;
muru väl hon, ehura skild ifråk verlden, doek kände
len; med hvilken ifver oeH skärpsynthet hon blie-
kade in i vetenskapens och konmståns områden; i na-
urens stora hushållning, ssom-oOm-älla-dess: rikon-1e-
fat för henne utbredde; huru menniskohjertat snart
agdt hade få hemligheter för hense; hurt sannt
nen tillika kärleksfullt och ödmjukt hon insåg och
edömde sina likars, som sina egna brister; huru,
inder ohtsägligk kroppslidanden; trotvkämpade i hen-
själ, oeh-med hvilken undergifvenhet. hon: lät allt
itt- vetande och alla sina ovanliga själsgåfvor döm-
nas. till intet inför den vishet, som år ett dam af l
kraft oh om strimma af den allsmäktiges herr.
ighet.
När hennes sista sick steg ur det beklämda- brö-
tet den 21 i denna månad, och den önskade oeh ef-
erlängtade hvilan kom såsom ett sommarregn öfver
je torra fälten, giek en sällvyut rikt begåfvad ande
itt beständigt sökta himmelska ursprung glad till
nöte. Der fann den slutligen sitt -rätta hem; här
ar den alltid en gäst och en främling.