utan eld, utan föda, utan nyheter och utan vänner? Hvarför gåfvo ej herr de Crillon och Pontis honom åtminstone sitt missnöje tillkänna? Jag förtjenar ej detta behandlingssätt, mumlade han, jag. har ju ingenting gjort . . . Hvarför genomborra-en väns hjerta? ... Dagen var lång för den stackars fången. Alla dessa svarta spöken, hvilka dagsljuset skingrat, återkommo med fördubblad styrka, när mörkret ånyo började attinbryta. Skulle då detta blifva hans lif?... Sofva och lida var således hädanefter hans lefnadsmål! Förtviflan var nära att taga öfverhand i den ars me ynglingens själ, då han såg solen sänka sig bakom Louverns murar och, liksom till farväl, med sina sista purpurstrålar smeka jerngallren på hans balkong: Huru ! utropade han, det fanns då ingen här på jorden som älskade mig!... Några appstaplade stenar äro således nog för att skilja en menniska från alla dem hon känt . .. Det finnes då ej ett enda hjerta som eger styrka att uppgifva en suck, hvilken kan genomborra murarne och framtränga till min oroliga Själl. .. sAch huru många böner och välönskningar (låter jag ej flyga till horizontens yttersta ända... men ingen, ingen återgifver mig:dem! Med dessa ord nedföll den förtViflade Espårance på bänken vid gallerverket, hans, af oförtjenta sorger tyngda Kufvud sjönk mot bröstet; och han tryckte sina händer hårdt mot bjertat, liksomför ätt hindra dess våldsamma slag att utbryta i snyftöingar. Nu gnisslade riglarne, dörren öppnades, och fångvaktaren inträdde i rummet; men upptar gen af sina dystra betraktelser, hörde den olycklige ynglingen ej hans steg. Fångknekten närmade sig tyst och lade srae