utan eld, utan föda, utan nyheter och utan
vänner? Hvarför gåfvo ej herr de Crillon och
Pontis honom åtminstone sitt missnöje till-
känna?
Jag förtjenar ej detta behandlingssätt,
mumlade han, jag. har ju ingenting gjort . . .
Hvarför genomborra-en väns hjerta? ...
Dagen var lång för den stackars fången.
Alla dessa svarta spöken, hvilka dagsljuset
skingrat, återkommo med fördubblad styrka,
när mörkret ånyo började attinbryta. Skulle
då detta blifva hans lif?... Sofva och lida
var således hädanefter hans lefnadsmål! För-
tviflan var nära att taga öfverhand i den ars
me ynglingens själ, då han såg solen sänka
sig bakom Louverns murar och, liksom till
farväl, med sina sista purpurstrålar smeka
jerngallren på hans balkong:
Huru ! utropade han, det fanns då ingen
här på jorden som älskade mig!... Några
appstaplade stenar äro således nog för att
skilja en menniska från alla dem hon känt . ..
Det finnes då ej ett enda hjerta som eger styrka
att uppgifva en suck, hvilken kan genom-
borra murarne och framtränga till min oroliga
Själl. .. sAch huru många böner och välönsk-
ningar (låter jag ej flyga till horizontens yt-
tersta ända... men ingen, ingen återgifver
mig:dem!
Med dessa ord nedföll den förtViflade Espå-
rance på bänken vid gallerverket, hans, af
oförtjenta sorger tyngda Kufvud sjönk mot
bröstet; och han tryckte sina händer hårdt mot
bjertat, liksomför ätt hindra dess våldsamma
slag att utbryta i snyftöingar.
Nu gnisslade riglarne, dörren öppnades, och
fångvaktaren inträdde i rummet; men upptar
gen af sina dystra betraktelser, hörde den olyck-
lige ynglingen ej hans steg.
Fångknekten närmade sig tyst och lade srae-