LOTTA ÖBERG.
Öfver den nyligen aflidna författarinnan
med detta namn innehåller Posttidningen föl-
jande lefnadsteckning. i
För något öfver 20 år sedan bebodde ett fattigt
arbetsfolk en ringa boning på Lundtmakaregatan.
Mannen var timmerman och hustrun gick såsom
hjelphustru. De hade ett enda barn, en dotter, som
var svag, klen och sjuklig. Lik en ädel drifhusväxt
i ett mörkt rum, hade hon hastigt vuxit upp, en hek-
tisk rodnad färgade hennes porslinshvita hy, och den
smärta gestalten tycktes likasom sakna styrka att
bära upp sig sjelf. Hon var 16 år och dugde till
ingenting och passade till ingenting i föräldrarnes
fattigmanshem. Af en välvillig grannfru, som hade
en son i skolan, fick hon låna dennes skolböckeroeh
hvad annat bokligt, som i detta både lekamligen och
andligen torftiga hus kunde finnas. Då och derige-
nom vaknade hos henne ett inre lif. Böcker voro
och blefvo hennes sälskap, hennes näring, hennes be-
hof; de väckte slumrande krafter i hennes själ. Der
hade förut legat likasom tyngder och plågor och
främmande krafter, omedvetet men känbart, outveck-
ladt men tillstädes. Nu började detta ehaos att
klarna, ljusna och reda sig. Det vär en skaldenatur,
som; omsluten af-en kall, hård och trång omgifning,
icke kunde af egen kraft utveckla sig:och känna sig
sjelf, likasom vissa ädla blommor i öblida luftstreck
sakna förmåga att sjelfva öppna bin knopp, multna
och förgås derinom, om ej knöppsprickningef under-
hjelpes ntifrån. Hennes hjerta. började öppna sig.
Skära, älskliga, djupa toner sökte sig språk att gifva
sig tillkänna och funno det likasom .af sig sjelfva.
Likasom Pehr Hörberg gjorde sina första utkast på
stenar; näfver- och trälappar, ritade den unga flie-
kan —-ty skrifva kunde man ännuieko kalla hen-
nes ,kalligrafiska försök -— poetiska ingifvelser af en
hög jungfrulig skönhet på af välvilja erhållet maku-
Iator från hökarboden eller karduspapper från to-
paksboden. Älskad och på det ömmaste omhuldad
ten fattig, obildad moder, som för dotterh endast
såg en mörk och hopplös framtid, then älskade hön-
16 mer vi samma, mån hon derigenom fann Kenne
njelplös eeh olycklig, lefde, den unga skaldinnan.en-
sam med sina drömmar, sina böcker och skriföfnin-
sar, oförstådd af verlden oeh sjelf ej förstående en
rerld, som var så hård, så trång, så mörk oeh så
kall omkring benne.
En gammal, rik oeh välvillig fru vid Skeppsbron
kulle af sitt husfolk beredas en liten öfverraskning
på sin födelsedag. De välvillige hade råd för blom-
nor; välfägnad oeh. små gåfror åt den goda husmo-
ren, men de kände behofvet af mera direkt talande
uwtryek för sin. tillgifvenhet och kärlek; de ville haf-
a något skrifvet, då de ej kunde tala hvad de vid
tt sådant tillfälle önskade. Hj
FAR SR fröer Betsstontnentont Å