LOTTA ÖBERG. Öfver den nyligen aflidna författarinnan med detta namn innehåller Posttidningen följande lefnadsteckning. i För något öfver 20 år sedan bebodde ett fattigt arbetsfolk en ringa boning på Lundtmakaregatan. Mannen var timmerman och hustrun gick såsom hjelphustru. De hade ett enda barn, en dotter, som var svag, klen och sjuklig. Lik en ädel drifhusväxt i ett mörkt rum, hade hon hastigt vuxit upp, en hektisk rodnad färgade hennes porslinshvita hy, och den smärta gestalten tycktes likasom sakna styrka att bära upp sig sjelf. Hon var 16 år och dugde till ingenting och passade till ingenting i föräldrarnes fattigmanshem. Af en välvillig grannfru, som hade en son i skolan, fick hon låna dennes skolböckeroeh hvad annat bokligt, som i detta både lekamligen och andligen torftiga hus kunde finnas. Då och derigenom vaknade hos henne ett inre lif. Böcker voro och blefvo hennes sälskap, hennes näring, hennes behof; de väckte slumrande krafter i hennes själ. Der hade förut legat likasom tyngder och plågor och främmande krafter, omedvetet men känbart, outveckladt men tillstädes. Nu började detta ehaos att klarna, ljusna och reda sig. Det vär en skaldenatur, som; omsluten af-en kall, hård och trång omgifning, icke kunde af egen kraft utveckla sig:och känna sig sjelf, likasom vissa ädla blommor i öblida luftstreck sakna förmåga att sjelfva öppna bin knopp, multna och förgås derinom, om ej knöppsprickningef underhjelpes ntifrån. Hennes hjerta. började öppna sig. Skära, älskliga, djupa toner sökte sig språk att gifva sig tillkänna och funno det likasom .af sig sjelfva. Likasom Pehr Hörberg gjorde sina första utkast på stenar; näfveroch trälappar, ritade den unga fliekan —-ty skrifva kunde man ännuieko kalla hennes ,kalligrafiska försök -— poetiska ingifvelser af en hög jungfrulig skönhet på af välvilja erhållet makuIator från hökarboden eller karduspapper från topaksboden. Älskad och på det ömmaste omhuldad ten fattig, obildad moder, som för dotterh endast såg en mörk och hopplös framtid, then älskade hön16 mer vi samma, mån hon derigenom fann Kenne njelplös eeh olycklig, lefde, den unga skaldinnan.ensam med sina drömmar, sina böcker och skriföfninsar, oförstådd af verlden oeh sjelf ej förstående en rerld, som var så hård, så trång, så mörk oeh så kall omkring benne. En gammal, rik oeh välvillig fru vid Skeppsbron kulle af sitt husfolk beredas en liten öfverraskning på sin födelsedag. De välvillige hade råd för blomnor; välfägnad oeh. små gåfror åt den goda husmoren, men de kände behofvet af mera direkt talande uwtryek för sin. tillgifvenhet och kärlek; de ville hafa något skrifvet, då de ej kunde tala hvad de vid tt sådant tillfälle önskade. Hj FAR SR fröer Betsstontnentont Å