STOCEHOLM, den 3 Juli, : Om statsrådets ansvarighet. Hr professor Svedelius i Upsala har, såsom allmänheten redan känner, utgifvit ett arbete. öfver detta ämne, och en recension deraf har, bland annat, äfven genomgått flera numror. af Svenska Tidningen. Öfverbufvud torde läsiren någorlunda på förhand hafva anat, huru Svenska Tidningen skulle bedöma de åsigter, enligt hvilka professor Svedelius anser det låta sig göra äfven med vår grundlag, atterhålla en i det närmaste ministeriel styrelse, och vi skola således icke upptaga utrymmet med någon kritik öfver Svenska Tidningens kritik, på det hela. Några få ställen böra dock ej passera utan uppmärksamhet. Svenska Tidningens betraktelser röra sig omkring det reaktionära eller absolutistiska partiets och den gamla fosforistiska skolans välbekanta formel eller påstående, att den statsrättliga teori, som vill söka att få vår regering betraktad såsom konstitutionel i meningen af ministeriel styrelse; är ett för denna dlag främmande begrepp. Efter vår tanka ar denna fråga ännu icke blifvit till fullo utredd. Ser man den nemligen ända till botten och tar i betraktande att med vår representation någon rädgifvareansvarighet annat än på papperet visat sig icke existera, så skulle det vid första påseendet tyckas, att just anhängarne af en stark och från fjettrar befriad regeringsmakt borde föredraga en ministerialstyrelse, hvarigenom konungen stäldes utan all ansvarighet, och allt missnöje afleddes på ministrar, fastän i sjelfva verket äfven utan någon skada för dessa, men hvarigenom sålödes monarken i alla fall befunne sig öfver eller utanför hela den politiska maskerad, som för hvarje riksdag uppföres emellan de fyra stånden vid dechargebetänkandets föredragning. Ty man bör härvid ej lemna ur sigte hvad erfarenheten till öfverflöd visat, att äfven de mest rättmätiga anledningar till klander emot systemet och önskningar om en förändring deri, -genom anmärkningar på de varande rådgifvarne, om dessa önskningar ock någon gång skulle lyckas ärbeta sig genom konstitutionsutskottets bränningar, likväl stranda på adelns och presteståndeta majoriteter, så att konungen aldrig behöfver frukta att . besväras med någon anmälan efter 107:de paragrafen — hvarpå han i allt fall gör blott det afseende, som honom godt synes. EE Vid-sådant förhållande är det då temligen åtagligt, att när en gång denna erfarenhet unnit genomtränga nationens medvetande, och om -dertill någon förändring i grundlagens uppfattning till bildande af en verkligen konstitutionel regering, innefattande ett uttryck af allmänna tänkesättet icke uppifrån vidtages, så skall nationen slutligen lägga hela ansvaret, för hvad som göres eller underlåtes, på regentens skuldror. Detta kan också regenten naturligtvis till en tid lätt bära, dels derföre att det afstånd, som skiljer regenten från folket, utöfvar ett slags trollkraft på sinnena till skapande af underdånighetskänsla och resignation under makten, dels ock derföre att regenten är juridiskt ansyarsfri, och icke kan dragas för rätta eller geziom någon dom afsättas, Men i allt fall skulle, när denna uppfattning hunnit blifva allmän, en sådan stälining för konuagen kunna under vissa förhållanden, d. v. s. om ett impopulärt system länge fortsättes och pröfvar tålamodet till dess gräns, blifva så tung, att konungen sjelf finge skäl att önska en förändring, huru ljuft det än är, att anse sig sjelf bafva das alles gethan, såsom konung Fredrik af Hessen yttrade. sig. Af alla dessa skäl är det, som vi anse det icke utan sin märkvärdighet, när Svenska Tidningen i den sista af de förutnämda artiklarne aflägger den trosbekännelsen, att med den nationella önskan, att regeras af en konung, också sammanhänger den, att icke göra skonungen moraliskt ansvarsfri för. regeringsärendena, hvilken ansvarighet (skall väl vara vansvarsfribhet). deremot är. den antagna: s. k. fiktion; hvarpå det utländska konstitutionella lärobegreppet hvilar. Här anmärka vi endast, att äfven med förutsättande af en sådan regering, der ansvariga ministrar egentligen styra, finnes dock ett slag af moralisk ansvarighet å konungen, nemligen för det val han gör af rådgifvare, eller med andra ord, det förutsättes såsom vilkor för ansvarsfriheten, att till Fådgifvare skola utses personer, hvilkas åsigter motsvara folkets önskningar och icke i främsta rummet äro uttryck af er mäktig eller privilegierad; minoritets intressen -embt folket. u Felet är, säger Svenska Tidningen på ett annat ställe; att man, istället för att tillett lefvande system utveckla. de begrepp, som finnnas. hos vårt folk, i vår historiä-och författning, samt detta så öfvertygande och kraftigt, att det blir bindande både för konung