hans hatt, medan han öfverlade om möjlig:
heten af denna oerhörda olycka.
En qvinna, med smärtan präglad på sitt
ansigte, närmade sig hastigt hans orörliga
häst och lade vördnadsfullt sin darrande hand
på pistolhölstret.
solo, herr de Crillon, stammade hon, det
är tyvärr alltför sant; vår gode konung är
verkligen död!
Hvem har sagt det? mumlade Crillon med
svag röst.
Se här min man och min son, fråga dem,
de äro begge två i tjenst hos herr de Rosny.x
Och hon pekade på tvenne män hvilkas röda
ögon talade om förtviflan.
De voro närvarande vid olyckshändelsen,
fortfor hon.
Men ni hör ju att jag nyss lemnat ko-
nungen .,. det är ej mera än en half timma
sedan jag gick ifrån honom.
Det är bara en qvart sedan en vanvettig
yngling med gin dolk genomborrade honom
uti Louvren, inföll den ene af karlarne.
? Jag var med min husbonde i ändan af gal-
leriet, sade den andre, och jag aåg just när
hans majestät föll... Man bar genast bort
honom... Se hör af hans blod, som jag tor-
kade upp från golfvet.
Han visade en stor röd fläck på sin näsduk.
Den gode konungens blod! tjöto de när-
varande under fördubblade snyftningar och
tårar. Hvad skall det blifva af 0ss?
Crillon uppgaf vid denna fråga en suck, så
djup att man nästan kunde tro det hans själ
flugit bort med den; en dödsblekhet utbredde
sig öfver bans ansigte, och tvenne stora tårar
rullade långsamt utför hans kinder,
Stackars, stackars sirel mumlade: han.
Arme vän!... Jag måste ännu en gårg se
honom.
Oeh ehevalieren vände sin häst för att rida