tiga ord och blixtrande ögon helt och hållet beherrskade och berusade massan. Denne man var Crillon — Crillon, som från Louvren skyndat till Chåtelet för att befria Espårance, och som utan någon kunglig order ej lyckats deruti, emedan guvernören sjelf var på Hötel de Ville. Men för den tappre Crillon fanns ej något hinder; beslutsamt sporrade han sin lödrige springare för att rida dit och af guvernören sjelf återfordra sin fånge, då hastigt det för. färliga ropet: konungen är död! framträngde till hans öron. Generelem spratt till och kastade en förfärad blick omkring sig. Bestörtning, sorg och fasa lästes på allas ansigten, och konungen är död! genljöd från allas läppar, Här flydde några med bleka kinder och tårfylda ögon, och der rusade andra till Louvren, vridande händerna af förtviflan och ångest; men ingen enda betviflade sannfärdigheten åf detta gräsliga rykte, Menniskan är aldrig klentrogen vid underrättelsen om ohygliga händelser; det är just deruti som hennes svaga och efemera natur uppenbarar sig. .Konungen är död! upprepade Crillon och höll inne tin häst vid gatan des Arcis. Men det är omöjligt... jag har ju nyss lemnat honom, full af lif och helsa.,. det är omöjJigt. Den tappre fältherrn, ej olik en staty der han satt i sin sadel, märkte icke att han talade högt, samt att en tät trupp bildat sig omkring honom; en grupp hederliga borgare fattade af vördnad och medlidande vid åsynen af detta ädla ansigte, detta gråa hår och denna mustach, så könd, så beundrad och så dyrkad i hela Paris. i Han märkte ej, den utmärkte krigaren, at! .hans:arm förslappades, att hans hufvud nedsjönk mot bröstet ech att vinden bortförde