tiga ord och blixtrande ögon helt och hållet
beherrskade och berusade massan. Denne
man var Crillon — Crillon, som från Lou-
vren skyndat till Chåtelet för att befria Espå-
rance, och som utan någon kunglig order ej
lyckats deruti, emedan guvernören sjelf var
på Hötel de Ville.
Men för den tappre Crillon fanns ej något
hinder; beslutsamt sporrade han sin lödrige
springare för att rida dit och af guvernören
sjelf återfordra sin fånge, då hastigt det för.
färliga ropet: konungen är död! framträng-
de till hans öron. Generelem spratt till och
kastade en förfärad blick omkring sig. Be-
störtning, sorg och fasa lästes på allas ansig-
ten, och konungen är död! genljöd från al-
las läppar,
Här flydde några med bleka kinder och
tårfylda ögon, och der rusade andra till Lou-
vren, vridande händerna af förtviflan och ån-
gest; men ingen enda betviflade sannfärdig-
heten åf detta gräsliga rykte, Menniskan är
aldrig klentrogen vid underrättelsen om ohyg-
liga händelser; det är just deruti som hennes
svaga och efemera natur uppenbarar sig.
.Konungen är död! upprepade Crillon och
höll inne tin häst vid gatan des Arcis. Men
det är omöjligt... jag har ju nyss lemnat
honom, full af lif och helsa.,. det är omöj-
Jigt.
Den tappre fältherrn, ej olik en staty der
han satt i sin sadel, märkte icke att han ta-
lade högt, samt att en tät trupp bildat sig
omkring honom; en grupp hederliga borgare
fattade af vördnad och medlidande vid åsy-
nen af detta ädla ansigte, detta gråa hår och
denna mustach, så könd, så beundrad och så
dyrkad i hela Paris. i
Han märkte ej, den utmärkte krigaren, at!
.hans:arm förslappades, att hans hufvud ned-
sjönk mot bröstet ech att vinden bortförde