Till Bedaktören af tidningen Aftonbladet.
Det var min afsigt att ieke besvära Tit. med an
ledning af dr Liedbecks artikel i n:o 139 af tit. tid-
ning d. år, dels emedan jag saknar talang att gissö
gåtor och derföre sväfvar i okunnighet om största
delens af artikeln mening, dels emedan jag icke lyc-
kats uppleta ett ord till svar på min föregående ar.
tikel i n:o 128, hvilken skulle af dr Liedbeck gen:
mälas, dels slutligen emedan jag trodde att dr Lied:
beck, då han fullständigt anfört den ifrågavarande
noten, sjelf benäget vederlagt de slutsatser han syn
tes derur vilja draga. Men då nu äfven professorr
och riddaren Branting (in:o 132 af Aftonbladet) låt
sat sig tro och velat göra troligt att nämde not skulle
innehålla något mot mig graverande, samt dessa
herrar ur sina reservoirer uppmuddrat några andra
gamla beskyllningar mot mig, så anhåller jag ati
tit. benäget ville lemna rum för nedanstående gen:
mäle, hvilket blifvit gömdt tills nu för att ej alltför
bjert afsticka mot det vid den skandinaviska ung-
domsfesten naturliga glädjesorlet.
Jag nödgas för sammanhangets skull hänvisa på
min artikel i n:o 128 af Aftonbladet. Den innehöll
en resume af några handlingar i målet rörande en
mig pådiktad artikel ur Edinburgh monthly journal.
Jag visade huru jag under tre år varit förföljd för
denna dikt, att den var fullkomligt ogrundad, och
yttrade min högst naturliga ovilja deröfver, att de
för mig okände, med hoemopatien och gymnastiken
förtrogne personer, som spelat intrigen mot mig,
icke sökt genom beskyllningens återtagande reparera
den skada de genom dennas utsläppande möjligen
kunnat mig tillfoga. Professor Branting och doktor
Liedbeck togo, märkvärdigt nog, strax detta åt sig,
och förklarade att de icke skylt mig för saken.
Det har jag icke heller utsagt, om ock misstänkt,
såsom dr Liedbeck uttrycker sig, och deras ursäkt
var följaktligen obefogad; men de måste dock med-
gifva, att, när de icke vilja tro mina ord, jag i min
ordning kunde ega rätt att betvifla deras och, ilik-
het med dem, vara absurd nog att fordra vittnesför-
hör.: Jag gör det likväl icke, ty det må vara de el-
ler någon annan som spridt ut förtalet, det är ändå
lika ovärdigt: Men då professor Branting ej. velat
anse förklaringen af Edinburgher-tidskriftens redak-
tion, att en Skotte författat den mig pådigtade ar-
tikeln, vara nog för mitt försvar, utan säger att mitt
urskuldande i Aftonbladet är föga bevisande, så
länge jag icke kan beveka red. af Dublin qvart.
med. journal att förklara sina uppgifter om innehål-
let af mitt bref vara grundlösa,, så bevisar detta en
beklaglig sinnesbeskaffenhet hos hr professorn. Man
synes nemligen knapt kunna anse den menniska vara
vid sina sinnens fulla bruk, som fordrar att red. af
Dublin quarterly med. journal skall återtaga sina upp-
gifter om ett bref från mig innan jag kan urskuldas
för en artikel i Edinburgh monthly journal, oaktadt
denna tidnings redaktion förklarat artikeln vara skrif-
ven af en skotte. Nästa gång fordrar väl professor
Branting att svenske ministern i London, och der-
efter att drottning Victoria skall utfärda betyg; med
Edinburgher-artikeln, hvarom jag i Aftonbladet skref,
hafva ministern och drottningen ungefär ika myc-
ket att göra som red. af Dublin quarterly. — Är det
meningen att inbilla läsaren att dessa begge saker
höra ihop, så förmodar jag, att litet hvar känner
geografi och tideräkning nog för att kunna skilja
mellan Edinburgh och Dublin, mellan månadsskrift
och qvartalskrift, och atc följaktligen detta samman-
blandningsförsök icke vidare skall lyckas.
Man kunde tycka att det öde, som öfvergått mina
mystiska belackare med afseende på Edinburgherar-
tikeln skulle vara professor Branting och dr Lied-
beck en varning med afseende på Dublinernoten;
men — quos Zeus perdere vult dementat. Må de
stå sitt kast, efter de så velat hafva det, men de
hafva icke rätt att beklaga sig när dom faller. År
1854 drog dr Liedbeck fram denna 1851 skrifna not,
1855 aflifvade jag den. Nu står hon, lik en af Thors
berömda bockar, ånyo upp, qvick och lefvande. Jag
får derföre förnya proceduren; och det vore väl märk-
värdigt om jag ej till slut skulle få lifvet ur kräket.
Saken är ganska enkel för den, som kan och. vill
begripa. Dublin qvarterly journalinnehöll 1851, med
anledning af flera gymnastiska skrifter, en i många
hänseenden oriktig och klandervärd artikel om Ling
och gymnastiken. Till denna artikel fogades en not
(se Aftonbladet n:o 130), hvaruti ganska sanningsen-
ligt uppgifves, att jag till red skickat min skrift