Till Bedaktören af tidningen Aftonbladet. Det var min afsigt att ieke besvära Tit. med an ledning af dr Liedbecks artikel i n:o 139 af tit. tidning d. år, dels emedan jag saknar talang att gissö gåtor och derföre sväfvar i okunnighet om största delens af artikeln mening, dels emedan jag icke lyckats uppleta ett ord till svar på min föregående ar. tikel i n:o 128, hvilken skulle af dr Liedbeck gen: mälas, dels slutligen emedan jag trodde att dr Lied: beck, då han fullständigt anfört den ifrågavarande noten, sjelf benäget vederlagt de slutsatser han syn tes derur vilja draga. Men då nu äfven professorr och riddaren Branting (in:o 132 af Aftonbladet) låt sat sig tro och velat göra troligt att nämde not skulle innehålla något mot mig graverande, samt dessa herrar ur sina reservoirer uppmuddrat några andra gamla beskyllningar mot mig, så anhåller jag ati tit. benäget ville lemna rum för nedanstående gen: mäle, hvilket blifvit gömdt tills nu för att ej alltför bjert afsticka mot det vid den skandinaviska ungdomsfesten naturliga glädjesorlet. Jag nödgas för sammanhangets skull hänvisa på min artikel i n:o 128 af Aftonbladet. Den innehöll en resume af några handlingar i målet rörande en mig pådiktad artikel ur Edinburgh monthly journal. Jag visade huru jag under tre år varit förföljd för denna dikt, att den var fullkomligt ogrundad, och yttrade min högst naturliga ovilja deröfver, att de för mig okände, med hoemopatien och gymnastiken förtrogne personer, som spelat intrigen mot mig, icke sökt genom beskyllningens återtagande reparera den skada de genom dennas utsläppande möjligen kunnat mig tillfoga. Professor Branting och doktor Liedbeck togo, märkvärdigt nog, strax detta åt sig, och förklarade att de icke skylt mig för saken. Det har jag icke heller utsagt, om ock misstänkt, såsom dr Liedbeck uttrycker sig, och deras ursäkt var följaktligen obefogad; men de måste dock medgifva, att, när de icke vilja tro mina ord, jag i min ordning kunde ega rätt att betvifla deras och, ilikhet med dem, vara absurd nog att fordra vittnesförhör.: Jag gör det likväl icke, ty det må vara de eller någon annan som spridt ut förtalet, det är ändå lika ovärdigt: Men då professor Branting ej. velat anse förklaringen af Edinburgher-tidskriftens redaktion, att en Skotte författat den mig pådigtade artikeln, vara nog för mitt försvar, utan säger att mitt urskuldande i Aftonbladet är föga bevisande, så länge jag icke kan beveka red. af Dublin qvart. med. journal att förklara sina uppgifter om innehållet af mitt bref vara grundlösa,, så bevisar detta en beklaglig sinnesbeskaffenhet hos hr professorn. Man synes nemligen knapt kunna anse den menniska vara vid sina sinnens fulla bruk, som fordrar att red. af Dublin quarterly med. journal skall återtaga sina uppgifter om ett bref från mig innan jag kan urskuldas för en artikel i Edinburgh monthly journal, oaktadt denna tidnings redaktion förklarat artikeln vara skrifven af en skotte. Nästa gång fordrar väl professor Branting att svenske ministern i London, och derefter att drottning Victoria skall utfärda betyg; med Edinburgher-artikeln, hvarom jag i Aftonbladet skref, hafva ministern och drottningen ungefär ika mycket att göra som red. af Dublin quarterly. — Är det meningen att inbilla läsaren att dessa begge saker höra ihop, så förmodar jag, att litet hvar känner geografi och tideräkning nog för att kunna skilja mellan Edinburgh och Dublin, mellan månadsskrift och qvartalskrift, och atc följaktligen detta sammanblandningsförsök icke vidare skall lyckas. Man kunde tycka att det öde, som öfvergått mina mystiska belackare med afseende på Edinburgherartikeln skulle vara professor Branting och dr Liedbeck en varning med afseende på Dublinernoten; men — quos Zeus perdere vult dementat. Må de stå sitt kast, efter de så velat hafva det, men de hafva icke rätt att beklaga sig när dom faller. År 1854 drog dr Liedbeck fram denna 1851 skrifna not, 1855 aflifvade jag den. Nu står hon, lik en af Thors berömda bockar, ånyo upp, qvick och lefvande. Jag får derföre förnya proceduren; och det vore väl märkvärdigt om jag ej till slut skulle få lifvet ur kräket. Saken är ganska enkel för den, som kan och. vill begripa. Dublin qvarterly journalinnehöll 1851, med anledning af flera gymnastiska skrifter, en i många hänseenden oriktig och klandervärd artikel om Ling och gymnastiken. Till denna artikel fogades en not (se Aftonbladet n:o 130), hvaruti ganska sanningsenligt uppgifves, att jag till red skickat min skrift