HV
och upptäckte genast den af de löthringske
ädlingarne omgifne triumfatorn, och en och
annan röst ur hopen ropade redan: Lefve
Carl IX:s son!
Harnibieu I dundrade chevalieren med sten-
torsstämma och reste sig i stigbyglarne, hvem
är det, som ropar lefve en annan konung än
Henrik IV, er och min rättmätige herrskare?
Asynen af den tappre generalen, hans för-
färliga utrop och hans hotande bållning qväfde
ögonblickligen hvarje knot. La Ramåe dar-
rade vid ljudet af hans röst, såsom shakalen
ryser vid lejonets rytande; men han var un-
der Henriettes balkong, han såg henne, och
han hade hellre trotsat himmel och helvete
än visat sin fruktan,
Jag är Carl IX:s son och Frankrikes rätt-
mätige konungs, sade han med ihålig röst.
Henrik IV är död!
, Ligisterna besvarade dessa ord med höga
bifallsrop.
Är det der er konung?... utropade che-
valieren ironiskt, jag känner honom . mycket
väl, ... det är minsann inte första gången som
jag ser honom... Han är en af den heliga
ligans ifrigaste stridskämpar ... Visten j ej
det? Åh han är icke illa... tvärtom, det
vore synd att säga motsatsen ... Harnibicu!
hvilka åsnor j ären!... Och j följen denne
usling!... J ropen lefve konungen åt denne
bof!... Vänta, vänta, Crillon är ensam, men
han skall nog visa dig, huru man gör sig af
med konungar af din fabrik!... Holla! Hen-
rik IV:s trogne undersåter. J, som omgifven
mig, framåt i eder ende herres namn! . . . Och
hvad eder beträften, j förrädare och dumhuf-
vuden, som slagit er ned omkring den der
krontjufven, så upp med händerna, på det att
man må kunna se er!... R-skt ut med vär-
jorna!l ... Harnibieu!... Lefve den-rätte ko-
nur.gen In (Forts.)