Crillon kunde ännu ingenting se, men tvif-
let hade insmugit aig i hans själ; hans lejon-
hjerta klappade redan mindre häftigt, och han
höjde stolt sitt gråa hufvud.
Ja mna vänner, man påstår visserligen att
konungen är död, sade han till dem, som
vandrade omkring hans häst, men jag tror
ej derpå,.,. Man har visat mig hans blod, det
är sant; dock hvad äro väl några blodsdroppar?
Om j vissten huru mycket jag har utgjutit...
åh hela ämbar fulla, och jag är ändå inte
död, som j sen!... Harnibieu! någonting sö-
ger mig att om konungen, min gode vän,
upphört att lefva, hans själ derom underrät-
tat mig innan hon flytt sin kos!... Vi äl-
skade hvarandra alltför högt, Henrik och jag,
för att han ej skulle hafva sagt mig farväl
innan han begifvit sig af på den långa fär-
den!... Harnibieu! mina vbn konungen kan
ej vara död!
Detta af lifliga åtbörder och djerfva blic-
kar afor tna tal upptogs med hänförelse af
massan och satlsde ännu talrikare åhörare
omkring den dyrkade hjelten.
Nej, fortfor chevalieren, så länge jag ej
sjelf sett honom död... så länge jag j sjelf
sett hans ögon slocknade oc: hans mun stum,
så länge ropar jag: Henrik IV lefver, och jag
känner ingen annan herre än honom! .. . Och
nu fort framåt! Låtom oss på litet närmare håll
beskåda denne oförskämde sälle, som så der
djerft vill inkräkta vår rätte konungs plats!
Följom Crillon!... Lefve Crillon! uppre-
pade folkhopen nästan, bärande både häst och
ryttare genom den trånga gatan.
Och långsamt, men under tusentals emot
fru de Montbensiers akyddling riktade smi-
delser, tågade massan med Crillon i spetsen
kronpretendentens procession till mötes.
Nuz stodo de begge partierna midt emot
hvarandra, Crillons rofgiriga blickar sökte