hurt EGR RER
STOCKHOLM, den 2 Juli.
Vi inledde för någon tid sedan en diskus-
sion öfver de frågor, hvilka, dels enligt grund-
lagen, dels sannolikt med anledning af kongl.
propositioner och enskilta motionärers förslag.
komma att utgöra föremål för rikets ständers
bedömande och pröfning vid den tillstundan-
de riksdagen. Vi förbehöllo oss då, att fram-
deles egna en utförligare granskning och ut-
redning åt några af dessa frågor. Men innan
detta sker anse vi nödigt att ännu en gång
återkomma till några mera allmänna betrak-
telser, som torde förtjena något behjertande
vid de snart förestående riksdagsmannavalen.
Det politiska mål, som en riksdag inom
ett konstitutionelt land har att för sig upp-
ställa, består förnämligast deri, att tillväga-
bringa en samverkan mellan regeringen och
roptespatstinndga för åstadkommande af nödiga
och nyttiga förbättringar i samhällsskicket.
lagstiftningen och de allmänna anstalterna fö
landets moraliska, intellektuella och ekono-
miska förkofran samt kloka och ändamålsen-
liga styrelse. - Frågan blir således: hvilket är
det rätta och mest verksamma medlet att till-
vägabringa en sådan samverkan eller ernå ett
sådant ändamål? a
Den glädje, hvarmed man -under de nyli-
gen firade nordiska festerna hört de förenade
rikenas konung uttala varma och för nordent
framtid betydelsefulla ord, får på intet sätt
tränga i bakgrunden de bekymmer öfver vår
inre ställning, som hvarje svensk fosterlands
vän måste hysa; hvilken inser att bästa vägen
till yttre kraft och sjelfständighet och till en
ärofull framtid är ett inre framåtskridande.
Lika litet får man lägga allt för stor vigt
uppå eller missförstå de vackra och vältaliga
ord, hvarmed några högt aktade och inflytel-
serika dänska män under dessa fester egnat
sin hyllning åt konung Oscar. Denna hyll-
ning innebar utan tvifvel glädje öfver den
mera oberoende ställning Sverge-Norge inta
git till sin östra granne och öfver den för-
ändrade riktningen af vår yttre politik, äfven-
som en gärd af tillbörlig aktning och beun-
dran åt Norges konung, som samvetsgrannt
regerar i andan af den friaste författning, som
någon monarki i verlden har att uppvisa; att
den tillika skulle innebära någon beundran
för det nyaste svenska regeringssystemet, det
våga vi på det allrahögsta betvifla.
De förenade rikenas ställning till det tredje
brödrariket och till det europeiska statsför-
bundet må gifva anledning till uttryck af be-
låtenhet och berättigade framtidsförhoppnin-
gar, så får man dock icke glömma den myck-
na ruttenhet, hvaraf Sverge i sina inre för-
hållanden besväras, och som, om icke en nö-
dig rensning och ombildning i tid försiggår,
kan medföra de största vådor för vårt natio-
nella sjelfbestånd.
Om vi således kasta en blick på den inre
politiska ställningen, så lärer det väl icke
kunna bestridas, att ett icke obetydligt: miss-
nöje i detta hänseende förefinnes i landet och
gilsit sig på mångahanda sätt luft. I främ-
sta rummet hvälfver sig här den offentliga
diskussionen omkring den principen, huruvida
Sverge är och bör vara ett konstitutionelt
sambälle, eller om det skall vara underkastadt
allenastyrandets många oregelbundenheter och
vådor. Undersökningen om denna fråga är
utan tvifvel af den aldra största vigt, för att
bereda en lagenlig samverkan mellan rege-
ring och folk, och för att lemna tillförlitliga
garantier för ett varaktigt förtroende mellan
statsmakterna. Konungen regerar, men sty-
rer icke,, detta är den konstitutionella grund-
satsen i alla andra länder med fria statsför-
fattningar; och Sverge kan således icke der-
ifrån utgöra ett undantag i följd af en advo-
katorisk tolkning af en grundlags S, den 4:de
i regeringsformen, hvilken tillkommit af in-
gen annan anledning än till förebyggande af
en förnyelse utaf den så kallade frihetstidens
regeringssätt, enligt hvilket-konungen kunde
öfverröstas af rådet och beslut i hans namn
utfärdas, stridande emot- hans vilja och egen
tanke. Det senare kan numera icke ske; ty
konungen är den, som allena beslutar, och ett
beslut, hvartill han icke samtycker, kan för-
denskull aldrig komma till verkställighet.
Deremot har grundlagsstiftaren uti en annan
paragraf af regeringsformen, eller den 38:de;
jemförd med den 106 och 107, hos föredra-
ganden eller kontrasignenten af konungens
eslut eller befallning nedlagt rättighet och
plikt att vägra utfärdandet af ett sådant beslut,
derest han finner det vara stridande mot rege-
ringsformen, d. v. s. äfven för den händelse
att en föredragande skulle finna ett beslut
så riksförderfligt och stridande mot rikets väl
och sannskyldiga nytta, att han icke vill der-
för bära hvarken det juridiska eller moraliska
och politiska ansvaret. Följaktligen skulle
det fall verkligen kunna inträffa, att konungen
icke skulle kunna bereda giltighet åt något