en vetenskaplig union — mellan Skandinaviens folk
blifvit rätt uppfattad och varmt omfattad. Må vi då
i dag med vördnad och tacksamhet påminna oss våra
unionshjeltar, Örsted, Hansteen och Berzelius! Det var
Örsted, som genom sina djupa och snillrika forsknin-
gar gjorde den elektro-magnetiska kraften mennisko-
viljan underdånig, och så att säga ryckte från tiden
och rummet en del af deras makt, så att vi nu kun:
na med ena hastighet, större än blixtens, på ofantliga
afstånd meddela hvarandra våra tankar och känslor.
En möjlighet är härigenom gifven alla jordens folk
att blifva grannar — må de också blifva goda gran-
nar! — Det är Hansteen som lärt oss att finna la-
garne för magnetnålens missvisning, hvarigenom icke
blott vetenskapen blifvit riktad med nya sanningar,
utan äfven sjöfarten på verldshafven vunnit en säk-
rare ledning. — Och Berzelius — denne öfversteprest
i naturvetenskapernas tempel -- han omskapade icke
allenast, utan snart sagdt skapade kemien, då han i
sitt elektro-kemiska system tolkade de lagar, hvar-
efter materiens atomer ordna sig. Så vunnos segrar
för unionen mellan nordens folk — kanhända de
herrligaste som någonsin blifvit vunna.
Sådana män, mine herrar, som de jag nu nämt,
hafva vi till föresyn, sådana män måste norden allt
framgent alstra, sådana stjernor vilja vi se lysa på
vår framtids himmel! Då sädana starka andar, rika
snillen, från vår nord sprida ljusets strålar vidt öfver
verlden — då är det ett norrsken, hvaröfver vi med
skäl kunna vara stolta! — J unga representanter från
den nordiska vetenskapens högsäten, som i dag ären
här församlade, glömmen icke att vi måste häfda den
ära, dessa stora namn skänkt oss! Den tid varder
kommande, då vår efterverld skall fråga, hvad frukt
vårt arbete burit — den skall ega rätt att efter oss
fordra lika så rika frukter, som de vi fått mottaga
af våra föregångare. J finnen lätt, hvilken uppma-
ning till ansträngd verksamhet, som denna fordrar
för bvar och en af oss innebär; men för vinnande af
vårt höga mål erfordras icke blott kraftig sträfvan
hos den enskilte, utan ock förenade, gemensamma
bemödanden om odlandet af det nordiska vetandets
fält — ett fält, der vi ju sett att de skönaste lagrar
äro att skörda.
Men då jag blifvit hedrad med uppdraget att vid
den festliga hyllning, som Stockholms invånare i dag
egna de skandinaviska universiteternas ungdom, fö-
reslå en skål för vetenskapens framtid i norden, så
må det tillåtas mig att i ord tolka den suck, som i
detta ögonblick ofrivilligt, men ock helt naturligt,
genombäfvar mitt bröst. Sverges hufvudstad eger icke
ett universitet! Här finnas visserligen redan många
olika skilda bildningsanstalter — många prismer,
hvari ljusets strålar bryta sig; måtte dessa strålar i
en snar framtid förenas i en gemensam fokus — ett
universitet, och derifrån med ökad kraft sprida ljus
och värme öfver Sverges rike! Måtte vi en gång äf-
ven här i Stockholm finna en centralpunkt för vårt
andliga lif, måtte bildningen få ett hjerta på det
ställe, der samhällets alla pulsådror mötas! Man har
i strid mot denna id6 hört den fruktan uttalas, att
ungdomens lifliga, lättrörliga sinne möjligen kunde
förledas att störande och våldsamt ingripa i samhäl-
lets lugna utveckling; jag tror att denna fruktan är
falsk, och må Sverge lyssna till ven erfarenhet, som
Danmark och Norg2 i detta afseende eger! Må man
fråga, om Danmarks och Norges folk skulle på nå-
gra vilkor vilja sakna den förmånen, att i sina huf-
vudstäder ega ett universitet — denna bildningens
skönaste plantskola! Lika så gerna kunde man vilja
låta det bördigaste fält ligga obrukadt, hellre än att
beså detsamma, blott af fruktan att ett och annat
ogräs der kunde gro jemte det gyllene kornet. Men
beror icke skörden till stor del på den omsorg, hva:-
med fältet odlas och vårdas? Och ha vi icke alla,
ofta förut och senast i går, sett de mest ojäfviga be-
vis på den faderliga ömhet och hulda vård, hvarmed
Sverges och Norges älskade konung vårdar sig om
den skandinaviska bildningens och vetenskapens späda
brodd och unga telningar? Måtte alltså Stockholm,
Sverges hufvudstad, i en framtid, då j på edra vikin-
gatåg åter besöken dessa stränder, kunna sända eder
till mötes en ungdom lika lefnadsfrisk och löftesrik,
lika varm för nordens vetenskapliga bildning, som
den, hvilken Stockholms invånare i dag ha den gläd-
jen att helsa som sina gäster! Om möjligt skola vi
då ännu hjertligare helsa eder välkomna — och hop-
pet om en ljus och rik framtid för nordens veten-
kap skall då ega ännu en god grund till, hvari dess
inkare kan hvila. Slutligen, m. h., då vi nu gå att
ömma en skål för vetenskapens framtid i norden, må
vi erinra oss de ord, hvarmed vår oförgätlige Geijer
veledsagade skålen för nordens vetenskapliga förening
vid de skandinaviske naturforskarnes sammankomst
vär i Stockholm 1842:
Må fordna öden skilt oss åt
Och än vi skilda bli!
I andans kraft, på sannings stråt
Dock bröder äro vils
Väldiga hurrarop uttryckte ähörarnes hjert-
iga instämmande med talaren.
pA SA Ng