en vetenskaplig union — mellan Skandinaviens folk blifvit rätt uppfattad och varmt omfattad. Må vi då i dag med vördnad och tacksamhet påminna oss våra unionshjeltar, Örsted, Hansteen och Berzelius! Det var Örsted, som genom sina djupa och snillrika forskningar gjorde den elektro-magnetiska kraften menniskoviljan underdånig, och så att säga ryckte från tiden och rummet en del af deras makt, så att vi nu kun: na med ena hastighet, större än blixtens, på ofantliga afstånd meddela hvarandra våra tankar och känslor. En möjlighet är härigenom gifven alla jordens folk att blifva grannar — må de också blifva goda grannar! — Det är Hansteen som lärt oss att finna lagarne för magnetnålens missvisning, hvarigenom icke blott vetenskapen blifvit riktad med nya sanningar, utan äfven sjöfarten på verldshafven vunnit en säkrare ledning. — Och Berzelius — denne öfversteprest i naturvetenskapernas tempel -han omskapade icke allenast, utan snart sagdt skapade kemien, då han i sitt elektro-kemiska system tolkade de lagar, hvarefter materiens atomer ordna sig. Så vunnos segrar för unionen mellan nordens folk — kanhända de herrligaste som någonsin blifvit vunna. Sådana män, mine herrar, som de jag nu nämt, hafva vi till föresyn, sådana män måste norden allt framgent alstra, sådana stjernor vilja vi se lysa på vår framtids himmel! Då sädana starka andar, rika snillen, från vår nord sprida ljusets strålar vidt öfver verlden — då är det ett norrsken, hvaröfver vi med skäl kunna vara stolta! — J unga representanter från den nordiska vetenskapens högsäten, som i dag ären här församlade, glömmen icke att vi måste häfda den ära, dessa stora namn skänkt oss! Den tid varder kommande, då vår efterverld skall fråga, hvad frukt vårt arbete burit — den skall ega rätt att efter oss fordra lika så rika frukter, som de vi fått mottaga af våra föregångare. J finnen lätt, hvilken uppmaning till ansträngd verksamhet, som denna fordrar för bvar och en af oss innebär; men för vinnande af vårt höga mål erfordras icke blott kraftig sträfvan hos den enskilte, utan ock förenade, gemensamma bemödanden om odlandet af det nordiska vetandets fält — ett fält, der vi ju sett att de skönaste lagrar äro att skörda. Men då jag blifvit hedrad med uppdraget att vid den festliga hyllning, som Stockholms invånare i dag egna de skandinaviska universiteternas ungdom, föreslå en skål för vetenskapens framtid i norden, så må det tillåtas mig att i ord tolka den suck, som i detta ögonblick ofrivilligt, men ock helt naturligt, genombäfvar mitt bröst. Sverges hufvudstad eger icke ett universitet! Här finnas visserligen redan många olika skilda bildningsanstalter — många prismer, hvari ljusets strålar bryta sig; måtte dessa strålar i en snar framtid förenas i en gemensam fokus — ett universitet, och derifrån med ökad kraft sprida ljus och värme öfver Sverges rike! Måtte vi en gång äfven här i Stockholm finna en centralpunkt för vårt andliga lif, måtte bildningen få ett hjerta på det ställe, der samhällets alla pulsådror mötas! Man har i strid mot denna id6 hört den fruktan uttalas, att ungdomens lifliga, lättrörliga sinne möjligen kunde förledas att störande och våldsamt ingripa i samhällets lugna utveckling; jag tror att denna fruktan är falsk, och må Sverge lyssna till ven erfarenhet, som Danmark och Norg2 i detta afseende eger! Må man fråga, om Danmarks och Norges folk skulle på några vilkor vilja sakna den förmånen, att i sina hufvudstäder ega ett universitet — denna bildningens skönaste plantskola! Lika så gerna kunde man vilja låta det bördigaste fält ligga obrukadt, hellre än att beså detsamma, blott af fruktan att ett och annat ogräs der kunde gro jemte det gyllene kornet. Men beror icke skörden till stor del på den omsorg, hva:med fältet odlas och vårdas? Och ha vi icke alla, ofta förut och senast i går, sett de mest ojäfviga bevis på den faderliga ömhet och hulda vård, hvarmed Sverges och Norges älskade konung vårdar sig om den skandinaviska bildningens och vetenskapens späda brodd och unga telningar? Måtte alltså Stockholm, Sverges hufvudstad, i en framtid, då j på edra vikingatåg åter besöken dessa stränder, kunna sända eder till mötes en ungdom lika lefnadsfrisk och löftesrik, lika varm för nordens vetenskapliga bildning, som den, hvilken Stockholms invånare i dag ha den glädjen att helsa som sina gäster! Om möjligt skola vi då ännu hjertligare helsa eder välkomna — och hoppet om en ljus och rik framtid för nordens vetenkap skall då ega ännu en god grund till, hvari dess inkare kan hvila. Slutligen, m. h., då vi nu gå att ömma en skål för vetenskapens framtid i norden, må vi erinra oss de ord, hvarmed vår oförgätlige Geijer veledsagade skålen för nordens vetenskapliga förening vid de skandinaviske naturforskarnes sammankomst vär i Stockholm 1842: Må fordna öden skilt oss åt Och än vi skilda bli! I andans kraft, på sannings stråt Dock bröder äro vils Väldiga hurrarop uttryckte ähörarnes hjertiga instämmande med talaren. pA SA Ng