giltighet påminnas om ett namn, som ovilkorligen
måste föra tanken tillbaka på ungdomens ljufvaste
förboppningar och ädlaste föresatser. Ingen af de
närvarande behöfde heller erinras om hvad Upsala
universitet under snart fyra århundraden varit, såsom
lärdomens och den vetenskapliga odlingens vårda-
rinna i vårt fädernesland, och om de stora namn,
hvilka ifrån detta lärosäte spridt glans öfver Sverge.
Emellertid ville talaren icke taga någondera af dessa
synpunkter till utgångspunkt för hvad han nu ginge
att yttra. Han ville här endast uppträda såsom
Stockholmsbo, såsom medborgare i den kommun, som
nu hade att fägna sig åt ett besök från lärdoms-
granstaden. Talaren anmärkte, att ehuru man ofta
velat beskylla de skandinaviska idterna avticke vara
praktiskt fruktbärande, så vore nu detta likväl åt-
minstone ett gifvet praktiskt resultat, att nemligen
Upsala kommit på besök till Stockholm — en sak,
som visserligen ej kunde i sig sjelf synas förenad
med särdeles stora svårigheter, men som, det oak-
tadt, utan våra danska och norska vänners biträde
förmodligen icke hade kommit till verkställighet.
Det finnes ofta äfven inom en och samma stat icke
mindre skiljemurar — andligen taladt — mellan olika
okaliteter och olika folkklasser, än det finnes emel-
lan olika nationer. Talaren utvecklade härvid den
söndring, ofta urartande till stridigheter, som egt
rum mellan den industriela och den lärda klassen,
men hvilken mer och mer aftagit, i samma mån lär-
domen fått mera positivt innehåll, samt derigenom,
åtminstone till sina resultater, blifvit tillgänglig äf-
ven för de olärde. Man hade skäl att hoppas, att
äfven i detta afseende söndringens tid numera vore
förbi, oeh att både lärda och olärda numera fram-
förallt känna sig såsom medlemmar af ett enda, stort,
gemensamt samhälle, till hvars utveekling alla böra
med förenade krafter samverka. Vetenskapernas po-
pulariserande är ett af de anmärkningsvärdaste före-
teelserna i vår tid. Derigenom har lärdomen först
kunnat blifva rätt fruktbärande för lifvet. under det,
å andra sidan, sjelfva den vetenskapliga forskningen
visst icke, såsom en och annan velat förmena, lider,
tvärtom vinner på vetandets spridning, ej blott eme-
dan vetenskapsidkarens sträfvanden sålunda bättre
förstås och värderas, utan äfven för de många im-
pulser och anledningar till forskning, som det prak-
tiska lifvet skänker. Under sådana förhållanden stå
ieke heller läroverken isolerade, såsom en slags stat
i staten, utan tvärtom i det närmaste samband med
det medborgerliga lifvet, och universitetet sjelft kan
icke anses annat än som sista länken i den kedja af
undervisningsanstalter, af hvilken folkskolan utgör
den första. Det vore i synnerhet ur en sådan syn-
punkt, yttrade talaren, som han vid detta tillfälle,
såsom medlem af ett till sin karakter företrädesvis
borgerligt samhälle, ville föreslå en skål för Upsala
universitet, dess lärare och studerazde ungdom.
Docenten Sahlin tackade för skålen. Han
hade, sade han, sökt tänka sig in uti univer-
sitetets kallelse och funnit den vara ej blott
meddelandet och befrämjandet af vetenskap
och lärdom, utan äfven spridande af allmän
menskl g bildning, af civilisation. Men civi-
lisationen hade sina frestelser och faror: vek-
ligheten och lasterna följde dem i spåren.
Deremot funnes dock botemedel, och de kraf-
tigas:e deribland vore det praktiska lifvet,
som luttrar och pröfvar mannens karakter,
samt den djupa forskningen, som oförfärad
söker sanningen. Vetenskapens uppgift är att
förklara verkligheten, men huru kunna för-
klara den, om man ej känner den af erfa-
renhet? Det praktiska lifvet och vetenska-
pen borde derföre upplysa och stödja hvar-
andra. Och detta kunde ske, menade tala-
ren, antingen universitetet låge i hufvudstaden
eller i en aflägsen landsort. Hufvudsaken
vore blott att enhvar gjorde sin skyldighet.
Sekreteraren Ameen, som lärer blifvit på
stället anmodad att föreslå en skal för Hel-
singfors unwversitet, yttrade:
Ett ord om Finland! Mina herrar, jag står här
alldeles oberedd för att föreslå en skål, vid hvilken
om äfven beredd, hjertat dock alltid måste klappa
varmare och rösten måhända darra af rörelse! —
Och dock, mina herrar, skulle ingenting vara lätta-
re, och jag skulle kunna tillägga i viss mån mera
frestande för en svensk, än att, då fråga är om Fin-
land, gripa till stora, kraftiga ord. Men, mina her-
rar, må hvar och en tala ur sitt hjertas djup! Mitt
hjerta hyser i detta ögonblick inga känslor, som be-
höfva gifva sig luft genom sådana stora ord vid detta
tillfälle, då vi fira en förbrödringens, fridens och kär-
lekens fest. Jag behöfver icke dessa stora ord, emedan
jag icke vill veta af något annat än endast Finland,
dess universitet och dettas söner! Och för dem kun-
na vi ju icke hafva andra än broderlighetens, fridens
oeh kärlekens känslor och ord! Ja, mina herrar, så
visst som nationaliteternas broderskap är beroende af,
eller gifver sig tillkänna genom språkens frändskap,
så visst äro Finlands söner våra bröder, och Helsing-
fors universitet den femte systern i ringen, och en
skål för detta universitet får icke saknas vid cn fest
som denna! — Vi kunna vara öfvertygade om, att
likasom våra tankar nu äro hos dessa våra bröder,
så äro deras i dessa dagar hos oss. Och om, då vi
tala till dem, de icke äro här och kunna svara oss,
så må vi erinra oss, att det gifves en tystnadens väl-
talighet, men också en tankarnas obetvingliga fri-
het! — En skål derföre, en ordfattig, men tanke-
diger och kärleksrik skål för Helsingfors universitet
Denna skål besvarades af hr Emil von Qvan-
ten i ungefär följande ordalag:
Det är snart femtio år sedan den dagens sol gick
upp, som belyste ett oeh samma folk på Bottnens
båda stränder, det är snart femtio år sedan den si-
sta Gustafven gick miste om sin tron och traktaten
i Fredrikshamn blef undertecknad. Femtio år! de
äro väl endast såsom en minut för historien och men-
niskoslägtet, men femtio år! det är dock en lång
tid för den enskilte individen, som derunder nästan
redan hunnit tillryggalägga vägen mellan vaggan och
grafven. På femtio år kan mycket hända, många skif-
ten vexla, önskningar och hopp vexa och näras, för att
åter se sig begrafvas. Dock! hvilka skiften som
vexlat, hvilka öden än nått det slägte, som lefvat i
Sverge, under dessa år: ett har dock städse förblif-
vit orubbadt och oföränderligt, och det är — minnet
af den förlorade, minnet af Finland. Det nämdes
nyss, detta minne, derborta på de nordiska yng-
lingarnes ting, det klappade på portarne till det
hoppets tempel i hvilket de så glada vistades, och
se! porten uppläts genast, det möttes endast af öppna
armar och varma, tårglänsande blickar, och in-
gen syntes vara en så kär gäst som det. Ja! det
lefver detta minne, dess träd grönskar friskt med
etaliga skott och med roten skjutande djupt ned
genom århundradena; — och blind, farligt blind den
finne, som ej skulle erkänna detta, hårdt, sjufalt
hårdt och otacksamt hans bjerta, om det ej öppnades
och fröjdades i sitt innersta vid denna osvikeliga
minnestrohet, denna outplånliga broderskärlek, som
alltid andas i den ton hvarmed Svensken nämner
detta namn: Finland! Så, på samma sätt har det
äter nämts på denna fest, som ges af Sverges sk
hufvudstad för hela Skandinaviens blomma. O! så
lefve då minnets makt! Ja, lefve de gamla, de goda
de kära minnena! Och lefve Sverge, lefve dess sköna I ;
hufvudstad! då
Professor Malmsten talade derefter för wve-1-,b
tenskapens framtid i norden med dessa ord:
Mine herrar! Då vi blicka omkring oss för att
söka svar på frågorna om vetenskapernes framtid i
borden, träda ljusa bildeross till mötes, fulla aflöfte
och hopp, och på det förflutnas himmel tindra stje
nor, mer än nog klara att belysa vägen för o