giltighet påminnas om ett namn, som ovilkorligen måste föra tanken tillbaka på ungdomens ljufvaste förboppningar och ädlaste föresatser. Ingen af de närvarande behöfde heller erinras om hvad Upsala universitet under snart fyra århundraden varit, såsom lärdomens och den vetenskapliga odlingens vårdarinna i vårt fädernesland, och om de stora namn, hvilka ifrån detta lärosäte spridt glans öfver Sverge. Emellertid ville talaren icke taga någondera af dessa synpunkter till utgångspunkt för hvad han nu ginge att yttra. Han ville här endast uppträda såsom Stockholmsbo, såsom medborgare i den kommun, som nu hade att fägna sig åt ett besök från lärdomsgranstaden. Talaren anmärkte, att ehuru man ofta velat beskylla de skandinaviska idterna avticke vara praktiskt fruktbärande, så vore nu detta likväl åtminstone ett gifvet praktiskt resultat, att nemligen Upsala kommit på besök till Stockholm — en sak, som visserligen ej kunde i sig sjelf synas förenad med särdeles stora svårigheter, men som, det oaktadt, utan våra danska och norska vänners biträde förmodligen icke hade kommit till verkställighet. Det finnes ofta äfven inom en och samma stat icke mindre skiljemurar — andligen taladt — mellan olika okaliteter och olika folkklasser, än det finnes emellan olika nationer. Talaren utvecklade härvid den söndring, ofta urartande till stridigheter, som egt rum mellan den industriela och den lärda klassen, men hvilken mer och mer aftagit, i samma mån lärdomen fått mera positivt innehåll, samt derigenom, åtminstone till sina resultater, blifvit tillgänglig äfven för de olärde. Man hade skäl att hoppas, att äfven i detta afseende söndringens tid numera vore förbi, oeh att både lärda och olärda numera framförallt känna sig såsom medlemmar af ett enda, stort, gemensamt samhälle, till hvars utveekling alla böra med förenade krafter samverka. Vetenskapernas populariserande är ett af de anmärkningsvärdaste företeelserna i vår tid. Derigenom har lärdomen först kunnat blifva rätt fruktbärande för lifvet. under det, å andra sidan, sjelfva den vetenskapliga forskningen visst icke, såsom en och annan velat förmena, lider, tvärtom vinner på vetandets spridning, ej blott emedan vetenskapsidkarens sträfvanden sålunda bättre förstås och värderas, utan äfven för de många impulser och anledningar till forskning, som det praktiska lifvet skänker. Under sådana förhållanden stå ieke heller läroverken isolerade, såsom en slags stat i staten, utan tvärtom i det närmaste samband med det medborgerliga lifvet, och universitetet sjelft kan icke anses annat än som sista länken i den kedja af undervisningsanstalter, af hvilken folkskolan utgör den första. Det vore i synnerhet ur en sådan synpunkt, yttrade talaren, som han vid detta tillfälle, såsom medlem af ett till sin karakter företrädesvis borgerligt samhälle, ville föreslå en skål för Upsala universitet, dess lärare och studerazde ungdom. Docenten Sahlin tackade för skålen. Han hade, sade han, sökt tänka sig in uti universitetets kallelse och funnit den vara ej blott meddelandet och befrämjandet af vetenskap och lärdom, utan äfven spridande af allmän menskl g bildning, af civilisation. Men civilisationen hade sina frestelser och faror: vekligheten och lasterna följde dem i spåren. Deremot funnes dock botemedel, och de kraftigas:e deribland vore det praktiska lifvet, som luttrar och pröfvar mannens karakter, samt den djupa forskningen, som oförfärad söker sanningen. Vetenskapens uppgift är att förklara verkligheten, men huru kunna förklara den, om man ej känner den af erfarenhet? Det praktiska lifvet och vetenskapen borde derföre upplysa och stödja hvarandra. Och detta kunde ske, menade talaren, antingen universitetet låge i hufvudstaden eller i en aflägsen landsort. Hufvudsaken vore blott att enhvar gjorde sin skyldighet. Sekreteraren Ameen, som lärer blifvit på stället anmodad att föreslå en skal för Helsingfors unwversitet, yttrade: Ett ord om Finland! Mina herrar, jag står här alldeles oberedd för att föreslå en skål, vid hvilken om äfven beredd, hjertat dock alltid måste klappa varmare och rösten måhända darra af rörelse! — Och dock, mina herrar, skulle ingenting vara lättare, och jag skulle kunna tillägga i viss mån mera frestande för en svensk, än att, då fråga är om Finland, gripa till stora, kraftiga ord. Men, mina herrar, må hvar och en tala ur sitt hjertas djup! Mitt hjerta hyser i detta ögonblick inga känslor, som behöfva gifva sig luft genom sådana stora ord vid detta tillfälle, då vi fira en förbrödringens, fridens och kärlekens fest. Jag behöfver icke dessa stora ord, emedan jag icke vill veta af något annat än endast Finland, dess universitet och dettas söner! Och för dem kunna vi ju icke hafva andra än broderlighetens, fridens oeh kärlekens känslor och ord! Ja, mina herrar, så visst som nationaliteternas broderskap är beroende af, eller gifver sig tillkänna genom språkens frändskap, så visst äro Finlands söner våra bröder, och Helsingfors universitet den femte systern i ringen, och en skål för detta universitet får icke saknas vid cn fest som denna! — Vi kunna vara öfvertygade om, att likasom våra tankar nu äro hos dessa våra bröder, så äro deras i dessa dagar hos oss. Och om, då vi tala till dem, de icke äro här och kunna svara oss, så må vi erinra oss, att det gifves en tystnadens vältalighet, men också en tankarnas obetvingliga frihet! — En skål derföre, en ordfattig, men tankediger och kärleksrik skål för Helsingfors universitet Denna skål besvarades af hr Emil von Qvanten i ungefär följande ordalag: Det är snart femtio år sedan den dagens sol gick upp, som belyste ett oeh samma folk på Bottnens båda stränder, det är snart femtio år sedan den sista Gustafven gick miste om sin tron och traktaten i Fredrikshamn blef undertecknad. Femtio år! de äro väl endast såsom en minut för historien och menniskoslägtet, men femtio år! det är dock en lång tid för den enskilte individen, som derunder nästan redan hunnit tillryggalägga vägen mellan vaggan och grafven. På femtio år kan mycket hända, många skiften vexla, önskningar och hopp vexa och näras, för att åter se sig begrafvas. Dock! hvilka skiften som vexlat, hvilka öden än nått det slägte, som lefvat i Sverge, under dessa år: ett har dock städse förblifvit orubbadt och oföränderligt, och det är — minnet af den förlorade, minnet af Finland. Det nämdes nyss, detta minne, derborta på de nordiska ynglingarnes ting, det klappade på portarne till det hoppets tempel i hvilket de så glada vistades, och se! porten uppläts genast, det möttes endast af öppna armar och varma, tårglänsande blickar, och ingen syntes vara en så kär gäst som det. Ja! det lefver detta minne, dess träd grönskar friskt med etaliga skott och med roten skjutande djupt ned genom århundradena; — och blind, farligt blind den finne, som ej skulle erkänna detta, hårdt, sjufalt hårdt och otacksamt hans bjerta, om det ej öppnades och fröjdades i sitt innersta vid denna osvikeliga minnestrohet, denna outplånliga broderskärlek, som alltid andas i den ton hvarmed Svensken nämner detta namn: Finland! Så, på samma sätt har det äter nämts på denna fest, som ges af Sverges sk hufvudstad för hela Skandinaviens blomma. O! så lefve då minnets makt! Ja, lefve de gamla, de goda de kära minnena! Och lefve Sverge, lefve dess sköna I ; hufvudstad! då Professor Malmsten talade derefter för wve-1-,b tenskapens framtid i norden med dessa ord: Mine herrar! Då vi blicka omkring oss för att söka svar på frågorna om vetenskapernes framtid i borden, träda ljusa bildeross till mötes, fulla aflöfte och hopp, och på det förflutnas himmel tindra stje nor, mer än nog klara att belysa vägen för o