MULLLGTS 111118 MIICRUl, UCH UTIGS MIGTIAIMLT 1CBUGU öfver edra unga hufvuden. Svaren mig, här verlds historien någonsin dylikt att uppvisa? Kan sådan ske af en händelsernas nyck? Är det icke frukte af en stor, djup och framtidsrik tanke? — Den ä här icke utgången från tronerna, men alstrad så som historien alstrar stora tankar, stilla, tyst, i nå gra tänkares bröst, en liten källa lik, som utbrede sig i en flod, strömmande genom menigheterna oc! slutligen störtande sig färdig som verldstankei verlds hafvet. Så har den äfven trängt till tronerna, oci derföre hyllom dem. Hos oss stå de icke fientlig: mot folken. I nordeti är tronen årsbarn med folk friheten, båda skyddande hvarandra mot hvarandra våld, och derigenom befästande lagbunden frihet, d nordiska folkens urgamla lifsluft, dem som äfven vår: konungar måste andas, för att här kunna lefva Derföre hel dem! Hel H. M. Danmarks Konung! Långvariga bravorop följde på detta ta till dess slutligen sångarne uppstämde der danska hymnen: Lenge var Nordens meg. tige Stamme. Derpå uppträdde etatsrådet Hauch och fö reslog i följande ordalag skålen för konung Oscar: Det skulde vel ikke blive så let at eftervise noger Forsamling i Europa, i de senere Dage, der kan sam menlignes med den närvärende, i hvilken en Strör af blomstrende Ynglinger fra de tre Nordiske Riger båren af en stor Idee em et almindeligt Broderskat mellem Landene, således har forenet sig, og i hvil ken de således ere blevne mödtagne, som her sker af Stadens ädleste Mänd. Men hvad der vel er fuld så sjeldent og ligesom sätter Krandsen på det Hele det er at Hans Majestet Kongen af Sverig og Nor ge selv danner Middelpunktet i den Gjästfrihed, Stock: holms ädle Indbyggere vise os. Men det går aldmindelig så, at den unge Slägt er den, der föler var: mest for de Ideer, hvoraf den er greben, og at der mest bliver henrevet deraf. — Derimod er det ikke så ganske almindeligt, at Besindigheden i de unge År er så stor, som Begeistringen, thi Besindighed kommer först ret med en modnere Alder. Dog kan det atter ske, desvärre, at jo mere Besindigheden tiltager, destomere aftager netop den friske Ung domsild, den Begeistring, vi ovenfor omtalte, så at der mangen Gang tilsidst ikke bliver meget tilbage deraf. Herligt er det derfor, når det dog undertiden träffer sig, at begge Dele forenes. Når dette sker, då fyldes vort Hjerte med stor og usädvanlig Gläde, thi da se vi jo den fulde Menneskehed i sin fuldeste Blomst. End mere henrives vi, når den Mand, som forener et sådant Hjerte, der slår varmt og begeistret for de höiere Tanker, med Besindighed og Visdom, tillige er en Konge, der da i en större Kreds kan vise Frugterne af denne sjeldne Forening. Men en sådan Konge er jo netop Sveriges och Norges Styrer, den ädle Kong Oscar. Behöve vi noget andet Bevis på, at hans Hierte endnu slår med Ungdomelig Ild for store Tanker, end hans ophöiede Kongeord, hvormed han hilsede det tredobbelte Nordens åndelige, broderlige Forening: nu er en Krig mellem desse Lande bleven umulig. Behöve vi större Bevis på hans Besindighed og höie Klo,skab, end den Regjering han i en Räkke af Är har fört i Sverig og Norge, under hvilken Regjering han med de retviseste Love har sörget for Landenes Tarv, under hvilken Sverig har udviklet en Nationalvelstand, större en det for Tyve År siden kunde have anet; under hvilken han således har styret Statens Skib i en urolig Tid over skjulte blinde Klipper og Skjär, at det nu har nået et Farvand langt tryggere, end det for nogle År siden var at vente? När jeg da udbringer en sådan Konges Skål, då mener jeg med Sikkerhed at kunne veate en mägtig tredobbelt Gjenlyd fra de Skarer, der ere udgåede fra de tre nordiske Riger. Altså en Skål, et Leve for den ädle, milde, ophöiede Monarch Kong Oscar til Sverig og Norge, for ham hvis Hjerte ikke kölnefs fordi hans Själ vandt en höiere Besindighed og ndsigt. Skålen dracks under lifligt jubel och följdes af den af danskarne utförda: Det er et yndigt Land. Kandidaten Krogh från Kristiania föreslog en skål för vicekonungen i Norge, dervid han till en början uttalade sin och sina landsmäns tacksamhet till H. M. konungen, som genom sin sons utnämning till vicekonung i Norge beredt honom tillfälle icke blott att lära känna landets institutioner, utan äfven norrmännens sinnelag mot Sverge, och att komma till insigt derom, att de -båda folkens intressen äro gemensamma. H. K. H. hadö redan genom sitt öppna väsen: och sin. ädla karakter vunnit norrmännens hjertan, och icke minst genom det varma deltagande hvarmed han visat sig följa ungdomen på dess färd till brödralandet. Tillönskande H. K. H. kraft att, om så fordras, föra nordens fana till seger, uppmanade talaren slutligen de närvarande att med trefalt hurra instämma i det lefvel han för honom utbringade. Studentsången uppstämde derpå Kung Carl den unge hjelte, hvarefter rådman Weser ti ett längre tal yttrade sig om kontrasterna mellan förr och nu uti förhållandena de nordiska staterna emellan, samt om det inlytande studenttågen haft på utvecklingen till let nuvarande lyckliga förhållandet, hvilket alaren önskade måtte allt framgent mer och ner utveckla sig och alltmer göra till verkighet tanken om nordens enhet, för hvilken nan föreslog en skål. Härvid uppläste doktor Herman Sätherberg ljande af honom författade verser: Man kämpat no:! Med bröst i brynjor slutna Man nog har sjungit krigets vilda sång! Man kämpat nog, med hjertan isomgjutna ! Man brottats nog, med känslor sönderbrutna ! O, må på kampen blifva slut en gång! Man hatat nog och blodat Nordens länder! Hvad vann man väl derpå? Elände blott ! O, det är tid att gå till Sundets stränder Och tvätta blodet bort från våra händer Och bikta för hvarandra våra brott! Så sjöng en himmelsk röst i höga Norden En fridens vårsång, ej så längesen. Den sången ren är nationalsång vorden. På danska, norska, svenska klinga orden. Den sång är sann, som den är god och ren. Och Svea föll till sina syskons hjerta, Och Nore, Dana sträckte famnen ut, Och det blef fröjd, der förr var split och smärta, Och kärleksrosor glödde nu så bjerta Der hatets tistlar vuxit fritt förut. Säg mig ett fält, som bättre skördar bringar Än kärlekens och dygdens, säg mig du, Som är för tung at pröfva känslans vingar, För döf att rätt förstå den ton, som klingar Igenom Nordens unga hjertan nul Tror du en slump, en barnslig nyek har danat Den djupa harmoni, som smälter så Tillsamman folken, så som ingen anat, Och kungsväg bred igenom landen banat För dem, att mötas och hvarann förstå? O nej! det tidens genius är som talar Till oss ur ungdomens höghvälfda barm. Hans lyra klingar öfver berg och dalar, Igenom hyddor, genom kungasalar Han vandrar säker; — stöd dig vid hans arm!