MULLLGTS 111118 MIICRUl, UCH UTIGS MIGTIAIMLT 1CBUGU
öfver edra unga hufvuden. Svaren mig, här verlds
historien någonsin dylikt att uppvisa? Kan sådan
ske af en händelsernas nyck? Är det icke frukte
af en stor, djup och framtidsrik tanke? — Den ä
här icke utgången från tronerna, men alstrad så
som historien alstrar stora tankar, stilla, tyst, i nå
gra tänkares bröst, en liten källa lik, som utbrede
sig i en flod, strömmande genom menigheterna oc!
slutligen störtande sig färdig som verldstankei verlds
hafvet. Så har den äfven trängt till tronerna, oci
derföre hyllom dem. Hos oss stå de icke fientlig:
mot folken. I nordeti är tronen årsbarn med folk
friheten, båda skyddande hvarandra mot hvarandra
våld, och derigenom befästande lagbunden frihet, d
nordiska folkens urgamla lifsluft, dem som äfven vår:
konungar måste andas, för att här kunna lefva
Derföre hel dem! - Hel H. M. Danmarks Konung!
Långvariga bravorop följde på detta ta
till dess slutligen sångarne uppstämde der
danska hymnen: Lenge var Nordens meg.
tige Stamme.
Derpå uppträdde etatsrådet Hauch och fö
reslog i följande ordalag skålen för konung
Oscar:
Det skulde vel ikke blive så let at eftervise noger
Forsamling i Europa, i de senere Dage, der kan sam
menlignes med den närvärende, i hvilken en Strör
af blomstrende Ynglinger fra de tre Nordiske Riger
båren af en stor Idee em et almindeligt Broderskat
mellem Landene, således har forenet sig, og i hvil
ken de således ere blevne mödtagne, som her sker
af Stadens ädleste Mänd. Men hvad der vel er fuld
så sjeldent og ligesom sätter Krandsen på det Hele
det er at Hans Majestet Kongen af Sverig og Nor
ge selv danner Middelpunktet i den Gjästfrihed, Stock:
holms ädle Indbyggere vise os. Men det går ald-
mindelig så, at den unge Slägt er den, der föler var:
mest for de Ideer, hvoraf den er greben, og at der
mest bliver henrevet deraf. — Derimod er det ikke
så ganske almindeligt, at Besindigheden i de unge
År er så stor, som Begeistringen, thi Besindighed
kommer först ret med en modnere Alder. Dog kan
det atter ske, desvärre, at jo mere Besindigheden
tiltager, destomere aftager netop den friske Ung
domsild, den Begeistring, vi ovenfor omtalte, så at
der mangen Gang tilsidst ikke bliver meget tilbage
deraf. Herligt er det derfor, når det dog undertiden
träffer sig, at begge Dele forenes. Når dette sker,
då fyldes vort Hjerte med stor og usädvanlig Gläde,
thi da se vi jo den fulde Menneskehed i sin fulde-
ste Blomst. End mere henrives vi, når den Mand,
som forener et sådant Hjerte, der slår varmt og be-
geistret for de höiere Tanker, med Besindighed og
Visdom, tillige er en Konge, der da i en större
Kreds kan vise Frugterne af denne sjeldne For-
ening. Men en sådan Konge er jo netop Sve-
riges och Norges Styrer, den ädle Kong Oscar. Be-
höve vi noget andet Bevis på, at hans Hierte endnu
slår med Ungdomelig Ild for store Tanker, end hans
ophöiede Kongeord, hvormed han hilsede det tre-
dobbelte Nordens åndelige, broderlige Forening: nu
er en Krig mellem desse Lande bleven umulig. Be-
höve vi större Bevis på hans Besindighed og höie
Klo,skab, end den Regjering han i en Räkke af Är
har fört i Sverig og Norge, under hvilken Regjering
han med de retviseste Love har sörget for Lande-
nes Tarv, under hvilken Sverig har udviklet en Na-
tionalvelstand, större en det for Tyve År siden kunde
have anet; under hvilken han således har styret Sta-
tens Skib i en urolig Tid over skjulte blinde Klipper
og Skjär, at det nu har nået et Farvand langt tryg-
gere, end det for nogle År siden var at vente? När
jeg da udbringer en sådan Konges Skål, då mener
jeg med Sikkerhed at kunne veate en mägtig tre-
dobbelt Gjenlyd fra de Skarer, der ere udgåede fra
de tre nordiske Riger. Altså en Skål, et Leve for
den ädle, milde, ophöiede Monarch Kong Oscar til
Sverig og Norge, for ham hvis Hjerte ikke kölne-
fs fordi hans Själ vandt en höiere Besindighed og
ndsigt.
Skålen dracks under lifligt jubel och följ-
des af den af danskarne utförda: Det er
et yndigt Land.
Kandidaten Krogh från Kristiania föreslog
en skål för vicekonungen i Norge, dervid han
till en början uttalade sin och sina lands-
mäns tacksamhet till H. M. konungen, som
genom sin sons utnämning till vicekonung
i Norge beredt honom tillfälle icke blott att
lära känna landets institutioner, utan äfven
norrmännens sinnelag mot Sverge, och att
komma till insigt derom, att de -båda folkens
intressen äro gemensamma. H. K. H. hadö
redan genom sitt öppna väsen: och sin. ädla
karakter vunnit norrmännens hjertan, och icke
minst genom det varma deltagande hvarmed
han visat sig följa ungdomen på dess färd till
brödralandet. Tillönskande H. K. H. kraft
att, om så fordras, föra nordens fana till se-
ger, uppmanade talaren slutligen de närva-
rande att med trefalt hurra instämma i det
lefvel han för honom utbringade.
Studentsången uppstämde derpå Kung Carl
den unge hjelte, hvarefter rådman Weser
ti ett längre tal yttrade sig om kontrasterna
mellan förr och nu uti förhållandena de
nordiska staterna emellan, samt om det in-
lytande studenttågen haft på utvecklingen till
let nuvarande lyckliga förhållandet, hvilket
alaren önskade måtte allt framgent mer och
ner utveckla sig och alltmer göra till verk-
ighet tanken om nordens enhet, för hvilken
nan föreslog en skål.
Härvid uppläste doktor Herman Sätherberg
ljande af honom författade verser:
Man kämpat no:! Med bröst i brynjor slutna
Man nog har sjungit krigets vilda sång!
Man kämpat nog, med hjertan isomgjutna !
Man brottats nog, med känslor sönderbrutna !
O, må på kampen blifva slut en gång!
Man hatat nog och blodat Nordens länder!
Hvad vann man väl derpå? Elände blott !
O, det är tid att gå till Sundets stränder
Och tvätta blodet bort från våra händer
Och bikta för hvarandra våra brott!
Så sjöng en himmelsk röst i höga Norden
En fridens vårsång, ej så längesen.
Den sången ren är nationalsång vorden.
På danska, norska, svenska klinga orden.
Den sång är sann, som den är god och ren.
Och Svea föll till sina syskons hjerta,
Och Nore, Dana sträckte famnen ut,
Och det blef fröjd, der förr var split och smärta,
Och kärleksrosor glödde nu så bjerta
Der hatets tistlar vuxit fritt förut.
Säg mig ett fält, som bättre skördar bringar
Än kärlekens och dygdens, säg mig du,
Som är för tung at pröfva känslans vingar,
För döf att rätt förstå den ton, som klingar
Igenom Nordens unga hjertan nul
Tror du en slump, en barnslig nyek har danat
Den djupa harmoni, som smälter så
Tillsamman folken, så som ingen anat,
Och kungsväg bred igenom landen banat
För dem, att mötas och hvarann förstå?
O nej! det tidens genius är som talar
Till oss ur ungdomens höghvälfda barm.
Hans lyra klingar öfver berg och dalar,
Igenom hyddor, genom kungasalar
Han vandrar säker; — stöd dig vid hans arm!