skål för de nordiska språkens frihet; kraft och
I heder. vg a j SS
b
Festbalen. . I
På aftouen samma dag samlades man åter;
I på högtidssalern i Carolina Rediviva,, hvil-
jken för tillfället var på det festligaste prydd !
med fanor och draperier, och der glädjen och
lifligheten endast i någon mån nedstämdes af
den nästan qväfvande hetta, som utbreddes
från mer än 3000 brinnande ljuslågor, utom
de ännu flera lefvande lågorna. Dansen, för-
skönad af damernas fägring och behag, lif-
vades emellanåt af studenternas sånger, af
hvilka vi meddela följande:
TIL SVENSKE KVINDEN.
Fra Fjeldet vi drog over skummende Sö
Til Sverig, at gjaste vor Frende;
Men lönligt vi tenkte paa Sveriges Mö,
At vinde os Smilet fra hende;
AT Sagnet og Sangen vi kjendto
Dalkullen, den deilige Jente.
Vi tegned et Billed i Skjönhedens Pragt
Og gjemte det dybt i vort Minde;
Men nu — som en Stjerne for Dagmoders Magt
Det svandt for den levende Kvinde;
Af Alt, hvad du eier, o Frende!
Dit Bedste du eier i Hende.
Hid flöi vi saa lette som Fugle i Sky
Og slog med de brusende Vinger;
Nu drage vi bundne som Fanger af By,
Og Ienken om Barmen os tvinger;
Dog höres ei Suk eller Klage:
Vi veed nu, vi komme tilbage.
Imens vil vi drömme om Alt, hvad vi saae
Af Smukt ved de hellige Höie,
Men först dog og sidst om de Perler, der laag
I Dybet af Kvindernes Öie;
Og bredfuldt i Hjemmet vi drikke
Paa Mindet om Dalenes Flikken.
P. A. Jensen.
TIL NORDISKE KVINDEN.
Vildt stormer Mandens Ville frem,
En vred Berserk af Asastammen;
Den bider bleg i Skjolderammen
Og drager Sverd af Balgens Gjem.
Den trodser paa sit Mod, sin Styrke
Og raser vidt i Kampens Mörke:
Men blind er Kraften, raa og grum.
Jeg veed en bellig Tempelbal,
Hvis rene Daab hin Hedning temmer;
Begeistring der sit Orgel stemmer
Og Andagt fylder Kirkens sal.
Lyst er der under hvalfte Buer,
En hellig Klarhed trindt der luer;
Paa Altret throner Kjerlighed.
Hint Tempel er dit rene Bryst,
Du Freias Datter, edle Kvinde!
Der skal hver mandig Idret finde
Den Daab, der vier den til Dyst,
Der skal hvert Haab, af Styrken ammet,
Ved din Begeistrings Ild opfiammet,
Sig gjorde om med TFillids Sveerd.
Vi bringe dig et herligt Haab,
Födt af de unge Hjerters Varme
Og vernet om af sterke Afme:
Sign det, Prestinde! ved din Daab!
lIadvi til Kamp den svorne Skare!
Din Ridder trodser hver en Fare,
Og Seir staaer ma et i hans Skjold.
Både norrmän och danskar, siger Sven-
ska Tidningen, hvars utgifvare var vid balen
närvarande, yttrade sin lifligaste hänförelse
för de svenska damernas angenäma, stilla,
behagliga samt glada väsende, och dessa åter,
å sin sida, hade icke nog vänliga ord för att
prisa de norska ynglingarnes raskhet och de
danskes lifiighet, allas älskvärda väsende.
Afskedet från Upsala.
Lördags morgon kl. 9 samlades man på Caro-
lina för att vid glasens klang taga afskedaf hvar-
andra. Den stämning, som rådde härvid, var om
ej den gladaste, dock den hjertligaste och inner-
ligaste. Flera tal höllos och verser afsjöngos;
men samtalen man och man emellan voro så
lifliga, att de uppträdande talarne blott inom
en trång krets lyckades göra sig hörda, till
följd hvaraf våra referenter ej heller kunde
uppfatta deras yttranden. Efter Svenska Tid-
gen, som lyckats förskaffa sig del af några
bland dem, meddela vi emellertid följande:
Prof. Boeck från Norge uppträdde först å
restolen och inbjöd till naturforskaremötet
i Kristiania.
Härefter uppsteg pastor Möller från Köpen-
an och tolkade de aftågandes hänförelse
all i Upsala visad kärlek och gästvänlig-
het, som alltid skulle i trofast hjerta bevaras.
ied de lifligaste ord tolkade talaren, hurå i
na tacksamhet sirskilt för danskarne före-
nades, minnet af att, under Danmarks fana
1848, så många svenska ynglingar skyndat
till försvaret af dess goda sak, och omnämde
len unge friherre Lejonhufvud, som så bjel-
temodigt föll vid Däppel. Talaren slutade
med sanförande af några verser ur Plougs
aldestycke rörande svenskarnes uppträdande
1 kriget:
Öfverste Hazelius, såsom ledamot af Stock-
holms bestyrelse för de väntade gästernas
nottagande, anhöll att, innan afskedets sista
d här uttalades, få bedja de unge skandi-
vaverne vara välkomne till Stockholm. De
sunde icke der få se lika mycket af ungdom-
, sångrik, poetisk hinförelse, som de åt-
utit i Upsala, de gamla ynglingarnes säte
ch de nya ynglingarnes hem, sätet för veten-
skapen, hvars kärlek ständigt är ung. Stock-
rolm åtnjuter icke samma fördel, som de båda
skonuniversiteten i Kristiania och Köpen-
amn, att i samma stad förena statens hufvud
ved dess hjerta; hos oss äro de splittrade,
en om de unge icke blott hylla ungdoms-
ärlekens flamma, utan äfven den medborger-
:ga mannakärleken, så skall denna ej i Stock-
olm svika dem. Talsren framstälde sedan
i!l lärare och studenter af Upsala universitet,
om varit deltagare i mötet, och komma till
Stockholm, en inbjudning från Stockholms
nvånare till måndagens fest å Hasselbacken.
Kandidaten Ingerslev från Danmark tacka-
le å de danska studenternas vägnar för Up-
alas gästfrihet, hvarvid verser afsjöngos.
Adjunkten Blomstrand från Lund tackade å
ss studenters vägnar. Nedans:ående verser
sjöngos dervid:
ma få m— BA Je ÅA DA ch - CA om ig fr DR RA Kr DR NA AR bt DR fd BR BR OK RER EE
h
me fr a UL NA ML
vw mA VR IV fo
1
Skilsmessan stundar. Men ännu en gång
Ett trofast handslag bjuda vi er, Bröder;
Ännu ett afskedsord, ännu en sång —
Tv sången älska vi när hiertat gläder!