skål för de nordiska språkens frihet; kraft och I heder. vg a j SS b Festbalen. . I På aftouen samma dag samlades man åter; I på högtidssalern i Carolina Rediviva,, hviljken för tillfället var på det festligaste prydd ! med fanor och draperier, och der glädjen och lifligheten endast i någon mån nedstämdes af den nästan qväfvande hetta, som utbreddes från mer än 3000 brinnande ljuslågor, utom de ännu flera lefvande lågorna. Dansen, förskönad af damernas fägring och behag, lifvades emellanåt af studenternas sånger, af hvilka vi meddela följande: TIL SVENSKE KVINDEN. Fra Fjeldet vi drog over skummende Sö Til Sverig, at gjaste vor Frende; Men lönligt vi tenkte paa Sveriges Mö, At vinde os Smilet fra hende; AT Sagnet og Sangen vi kjendto Dalkullen, den deilige Jente. Vi tegned et Billed i Skjönhedens Pragt Og gjemte det dybt i vort Minde; Men nu — som en Stjerne for Dagmoders Magt Det svandt for den levende Kvinde; Af Alt, hvad du eier, o Frende! Dit Bedste du eier i Hende. Hid flöi vi saa lette som Fugle i Sky Og slog med de brusende Vinger; Nu drage vi bundne som Fanger af By, Og Ienken om Barmen os tvinger; Dog höres ei Suk eller Klage: Vi veed nu, vi komme tilbage. Imens vil vi drömme om Alt, hvad vi saae Af Smukt ved de hellige Höie, Men först dog og sidst om de Perler, der laag I Dybet af Kvindernes Öie; Og bredfuldt i Hjemmet vi drikke Paa Mindet om Dalenes Flikken. P. A. Jensen. TIL NORDISKE KVINDEN. Vildt stormer Mandens Ville frem, En vred Berserk af Asastammen; Den bider bleg i Skjolderammen Og drager Sverd af Balgens Gjem. Den trodser paa sit Mod, sin Styrke Og raser vidt i Kampens Mörke: Men blind er Kraften, raa og grum. Jeg veed en bellig Tempelbal, Hvis rene Daab hin Hedning temmer; Begeistring der sit Orgel stemmer Og Andagt fylder Kirkens sal. Lyst er der under hvalfte Buer, En hellig Klarhed trindt der luer; Paa Altret throner Kjerlighed. Hint Tempel er dit rene Bryst, Du Freias Datter, edle Kvinde! Der skal hver mandig Idret finde Den Daab, der vier den til Dyst, Der skal hvert Haab, af Styrken ammet, Ved din Begeistrings Ild opfiammet, Sig gjorde om med TFillids Sveerd. Vi bringe dig et herligt Haab, Födt af de unge Hjerters Varme Og vernet om af sterke Afme: Sign det, Prestinde! ved din Daab! lIadvi til Kamp den svorne Skare! Din Ridder trodser hver en Fare, Og Seir staaer ma et i hans Skjold. Både norrmän och danskar, siger Svenska Tidningen, hvars utgifvare var vid balen närvarande, yttrade sin lifligaste hänförelse för de svenska damernas angenäma, stilla, behagliga samt glada väsende, och dessa åter, å sin sida, hade icke nog vänliga ord för att prisa de norska ynglingarnes raskhet och de danskes lifiighet, allas älskvärda väsende. Afskedet från Upsala. Lördags morgon kl. 9 samlades man på Carolina för att vid glasens klang taga afskedaf hvarandra. Den stämning, som rådde härvid, var om ej den gladaste, dock den hjertligaste och innerligaste. Flera tal höllos och verser afsjöngos; men samtalen man och man emellan voro så lifliga, att de uppträdande talarne blott inom en trång krets lyckades göra sig hörda, till följd hvaraf våra referenter ej heller kunde uppfatta deras yttranden. Efter Svenska Tidgen, som lyckats förskaffa sig del af några bland dem, meddela vi emellertid följande: Prof. Boeck från Norge uppträdde först å restolen och inbjöd till naturforskaremötet i Kristiania. Härefter uppsteg pastor Möller från Köpenan och tolkade de aftågandes hänförelse all i Upsala visad kärlek och gästvänlighet, som alltid skulle i trofast hjerta bevaras. ied de lifligaste ord tolkade talaren, hurå i na tacksamhet sirskilt för danskarne förenades, minnet af att, under Danmarks fana 1848, så många svenska ynglingar skyndat till försvaret af dess goda sak, och omnämde len unge friherre Lejonhufvud, som så bjeltemodigt föll vid Däppel. Talaren slutade med sanförande af några verser ur Plougs aldestycke rörande svenskarnes uppträdande 1 kriget: Öfverste Hazelius, såsom ledamot af Stockholms bestyrelse för de väntade gästernas nottagande, anhöll att, innan afskedets sista d här uttalades, få bedja de unge skandivaverne vara välkomne till Stockholm. De sunde icke der få se lika mycket af ungdom, sångrik, poetisk hinförelse, som de åtutit i Upsala, de gamla ynglingarnes säte ch de nya ynglingarnes hem, sätet för vetenskapen, hvars kärlek ständigt är ung. Stockrolm åtnjuter icke samma fördel, som de båda skonuniversiteten i Kristiania och Köpenamn, att i samma stad förena statens hufvud ved dess hjerta; hos oss äro de splittrade, en om de unge icke blott hylla ungdomsärlekens flamma, utan äfven den medborger:ga mannakärleken, så skall denna ej i Stockolm svika dem. Talsren framstälde sedan i!l lärare och studenter af Upsala universitet, om varit deltagare i mötet, och komma till Stockholm, en inbjudning från Stockholms nvånare till måndagens fest å Hasselbacken. Kandidaten Ingerslev från Danmark tackale å de danska studenternas vägnar för Upalas gästfrihet, hvarvid verser afsjöngos. Adjunkten Blomstrand från Lund tackade å ss studenters vägnar. Nedans:ående verser sjöngos dervid: ma få m— BA Je ÅA DA ch CA om ig fr DR RA Kr DR NA AR bt DR fd BR BR OK RER EE h me fr a UL NA ML vw mA VR IV fo 1 Skilsmessan stundar. Men ännu en gång Ett trofast handslag bjuda vi er, Bröder; Ännu ett afskedsord, ännu en sång — Tv sången älska vi när hiertat gläder!