det mörkt omkring Waldemar BSelier 1 svarta greive Henriks fängelse, och mörkt öfver Danmarks land, när fienden stulit dess konung och plundrat dess makt, och landets söner sköljde fältet med sitt blod; oeh likväl bo frihet, frid och lycka nu vid Bältena ech Sundet. Och när det budet kom att Gustaf Adolf låg vid Lätzen död, då viftade ett ögonblick förtviflan sin svarta vinge öfver Sverges folk; och när Karl XII red ifrån Puliava, nog kunde det då hafva förlåtits, om någon tviflat om Sverges framtid. Men Gud var god, och så har det kunnat ske, att vi svenskar också stå i brödraringen och bjuda den frie mannens hand åt frie männer med gladt sinne och med den tillförsigt som blott sjelfständighetens känsla föder. Men hura kommer det då till, att Skandinavien har varit beståndande under ödets slag och tidens stormar? Det kan blott komma derutaf, att det har funnits ifrån nordens äldsta tider en fond af mannakraft och duglighet, som tidens tand förgäfves har frätit och lastens orm förgäfves spytt sitt etter på. Huru högt stodo ej våra äldste fäder, just de som hvila härinunder, huru högt stodo ej de öfver många andra folk i hedenhös? Der voro mörka, voro arma tider, och öfver vågor, öfver dal och fält förblödde deras vilda strider; hårdt var deras språk, men i norräna tunga en väldig malmklang bodde, dock en skär, ej blott att stridens minnen sjunga, men äfven hjertats ömmare begär,. Detumlade väl om i råa krafters ras, men de gjorde icke endast detta, de hade också sinne för den milda fridens dygder. Eller hvad är det som sagorna tala om föräldravördnadens helgd, om aktningen för qvinnan, om bemmets frid, om fostörödravänskapen i lif och död, och allt det myekna goda som genomblixtrar barbariets natt? Och deras gudar, svaga, klena gudar, såsom alla hednagudår voro, de läto väl sin Balder falla, och de kunde binda Fenrisulfven blott, men ieke döda Lekes yngel; men de visste sjelfva att de voro klena gudar, de visste att de skulle få sin Ragnarok och en annan skulle komma efter dem, en mera mäktig, som sierskan ej nämna vågar. Der var en mörk, en blodig hedendom, men stjernor lyste i natten; der var en hedendom, som sjelf bekände att den icke va det högsta och i de kraftigaste drag förkunnade förgängelsen öfver sig sjelf. I en sådan jord föll den kristna bildningens frö, och himlens sol gick upp för ett folk, som redan anade dess glans. Men med det goda växer ock det onda, emot det nya ljuset drogo lögnens makter ut i nya rustningar. Vidskepelsen på en sida, lättsinnighet och flärd på den andra, sjelfkärleken och egennyttan på en tredje, splitet, afundsjukan på den fjerde. Dessa och tusende andra demoner frätte på nordens hjerta såsom Nidhögg förr på Ygdrasil. Men lLjertat förblef i roten friskt; eljest vore vi ej här, eljest hade vi ej haft så mycket förstånd, att vi kunnat slå bort afundsjukans, splitets gyckelbilder och förena oss att — såsom sades vid det första mötet här på högen — öfva rättfärdighet emot hvarandra och älska vårt fädernesland gemensamt. Det har under alla onda tider dock gått en åder af sann bildning, menskligt vett och dygd igenom Skandinaviens historia. Att den ådern ieke har förtorkat, det kommer derutaf att våra fäder, slägte efter slägte, under alla onda fel och synder, dock i grunden bevarade sitt fat i helgelse och ära. De hafva lärt oss med sina fel varningens exempel och med sina dygder exempel att följa. Derföre, välsignelse öfver dem! hvile deras ben i frid! lefve deras minne i vördnad! Lätt är detta sagdt, men det blifver icke sanning om ej gerningarne gifva kraft åt orden. Varde ock vår lefnads verk sådant, att den framtid, som en gång skall bevara icke våra minnen, som nu här stå — de må flyga bort med dagens vindar -men Skandinaviens minne, sådant det var på vår tid, att, säger jag, denna framtid må fnna ett Skandinavien ej sämre, men ännu bättre, än det som vi fätt af våra fäder! Låtom oss förkofra arfvet! Här kunde vara löftets timma, men det är kanske bäst att lofva, lagom och hålla kanske mera än man lofvat. Men skall Skand.navien få en framtid sådan som det dyra landet så väl förtjenar, så måste vi bevara de dygder, sont försäkra folkens lif och lycka, ett flärdfritt sinnces allvar, som gör hvad rätt är och söker sakernas kärna, men kan umbära glansen, arbetets ihärdiga kräft, och modet som kan bära ödets tyngd och försaka sig sjelf om plikten fordrar, och betänksamt förstånd som skingrar inbillningens dunster, sans i glädjen, hopp i bekymren, saktmodigt sinne som verkligen tror att en annan kan vara klokare än man är sjelf, och den själens adel som speglar sin bild i sedernas renhet, i hemmets frid, i familjens dygder; ty å dem beror dock ytterst allt. Låtom oss i alla ifvets förhållanden tänka först och främst på våra likter, och först derefter på våra rättigheter, och etta aldramest i våra förbindelser med hvarandra, så att Skandinaviens folk gifver det ena det andra dess fulla rätt — hellre litet mera än litet mindre — men icke fordra för mycket af hvarandra och ieke räkna noga på småsaker. Utan detta sinne kunna vi icke bevara andens enhet som skandinaviskt folk, och på den enheten hänger dock Skandinaviens framtid. Vårt folk är icke ett ibland de stora folken. Vill det vara ett ädelt folk, ega en sjelfständig röst i den europeiska kulturfamiljen, så måste vi hålla tillsamman, vi måste förbinda alla våra krafter. Vi hafva ej råd att umbära någon. Snart är mötet slut. Vi gå hem hvar oeh en i sin krets, vi gå till lifvets verksamhet; till pliktens tjenst. Följe oss härifrån icke blott minnet af nöjet som vi hade tillsammans, men följe oss äfven det rätta skandinaviska medborgaresinnet, följe oss kraften, ljuset, sinnesfriden! Tale vår lefnad om trohet för sanning och rätt. Då skall, i hvad på oss beror, Skandinavien få en framtid sådan som den varmaste kärlek kan önska. Välsignelse hafva vi lyst öfver Skandinaviens minnen, så lysom välsignelse ock öfver Skandinaviens hopp! Måtte vi ej svika vår plikt! Jag tömmer hornet för Skandinaviens forntida minne och Skandinaviens framtida hopp. Oerhördt jubel följde på detta tal. Utrymmet tillåter oss icke att förrän i morgon meddela det tal, hvarmed hr C. Ploug derefter uppträdde och hvilket vid tillfället gjorde ettintryck, som af tillstädesvarande åhörare skildras såzom det mest gripande och äfven torde komma att såsom sådant sprida sig i vidsträcktare kretsar. Kandidaten Krogh från Kristiania uppträdde derefter. Då den första omgången af studertmöten nu vore slutad, ville talaren kasta en blick framåt på de idrotter, som nu närmast ålåge de skandinaviske studenterne att utföra. de mål, för hvilka de innan nästa möte borde verka. Han frågade derföre i bestyrelsens namn om. man ville verka för uppnående af dessa trenne ändamål: 1. Erkännande af kunskapen i det nordiska grundspråket och dess litteratur såsom en nödvändig beståndsdel af den skandinaviske studentens humanistiska bildning, samt upptagandet af dessa ämnen bland de för alla studenter gemensamma, som äro föremål för den filosofiska examen, hvilken i olika former finnes vid de fyra universiteten. 2. Upprättande af lärostolar vid hvar och en af våra högskolor för de Jefvathde skandinaviska språken och deras litteratur, såväl i deras sjelf ständighet som i deras inbördes förbindelse. 3. Stiftande af vetenskapliga premier, gemensamma för samtlige skandisaviska universite terna, samt af stipendier vid hvart och ett a dessa för studenter från de öfrige. Som särskilt önskan ville han tillägga: De nordiska språkens frigörande från den härskara af främ mande ord, som nu herskar inom deras om FP FS TA SA sar ne P4 -.