det mörkt omkring Waldemar BSelier 1 svarta greive
Henriks fängelse, och mörkt öfver Danmarks land,
när fienden stulit dess konung och plundrat dess
makt, och landets söner sköljde fältet med sitt blod;
oeh likväl bo frihet, frid och lycka nu vid Bältena
ech Sundet. Och när det budet kom att Gustaf Adolf
låg vid Lätzen död, då viftade ett ögonblick för-
tviflan sin svarta vinge öfver Sverges folk; och när
Karl XII red ifrån Puliava, nog kunde det då hafva
förlåtits, om någon tviflat om Sverges framtid. Men
Gud var god, och så har det kunnat ske, att vi sven-
skar också stå i brödraringen och bjuda den frie
mannens hand åt frie männer med gladt sinne och
med den tillförsigt som blott sjelfständighetens kän-
sla föder.
Men hura kommer det då till, att Skandinavien har
varit beståndande under ödets slag och tidens stor-
mar? Det kan blott komma derutaf, att det har
funnits ifrån nordens äldsta tider en fond af manna-
kraft och duglighet, som tidens tand förgäfves har
frätit och lastens orm förgäfves spytt sitt etter på.
Huru högt stodo ej våra äldste fäder, just de som
hvila härinunder, huru högt stodo ej de öfver mån-
ga andra folk i hedenhös? Der voro mörka,
voro arma tider, och öfver vågor, öfver dal och
fält förblödde deras vilda strider; hårdt var deras
språk, men i norräna tunga en väldig malmklang
bodde, dock en skär, ej blott att stridens minnen
sjunga, men äfven hjertats ömmare begär,. Detum-
lade väl om i råa krafters ras, men de gjorde icke
endast detta, de hade också sinne för den milda fri-
dens dygder. Eller hvad är det som sagorna tala
om föräldravördnadens helgd, om aktningen för qvin-
nan, om bemmets frid, om fostörödravänskapen i lif
och död, och allt det myekna goda som genomblix-
trar barbariets natt? Och deras gudar, svaga, klena
gudar, såsom alla hednagudår voro, de läto väl sin
Balder falla, och de kunde binda Fenrisulfven blott,
men ieke döda Lekes yngel; men de visste sjelfva
att de voro klena gudar, de visste att de skulle få
sin Ragnarok och en annan skulle komma efter
dem, en mera mäktig, som sierskan ej nämna vågar.
Der var en mörk, en blodig hedendom, men stjernor
lyste i natten; der var en hedendom, som sjelf be-
kände att den icke va det högsta och i de krafti-
gaste drag förkunnade förgängelsen öfver sig sjelf.
I en sådan jord föll den kristna bildningens frö, och
himlens sol gick upp för ett folk, som redan anade
dess glans. Men med det goda växer ock det onda,
emot det nya ljuset drogo lögnens makter ut i nya
rustningar. - Vidskepelsen på en sida, lättsinnighet
och flärd på den andra, sjelfkärleken och egennyttan
på en tredje, splitet, afundsjukan på den fjerde.
Dessa och tusende andra demoner frätte på nordens
hjerta såsom Nidhögg förr på Ygdrasil. Men lLjer-
tat förblef i roten friskt; eljest vore vi ej här, eljest
hade vi ej haft så mycket förstånd, att vi kunnat slå
bort afundsjukans, splitets gyckelbilder och förena
oss att — såsom sades vid det första mötet här
på högen — öfva rättfärdighet emot hvarandra och
älska vårt fädernesland gemensamt. Det har under
alla onda tider dock gått en åder af sann bildning,
menskligt vett och dygd igenom Skandinaviens hi-
storia. Att den ådern ieke har förtorkat, det kom-
mer derutaf att våra fäder, slägte efter slägte, under
alla onda fel och synder, dock i grunden bevarade sitt
fat i helgelse och ära. De hafva lärt oss med sina fel
varningens exempel och med sina dygder exempel
att följa. Derföre, välsignelse öfver dem! hvile de-
ras ben i frid! lefve deras minne i vördnad!
Lätt är detta sagdt, men det blifver icke sanning
om ej gerningarne gifva kraft åt orden. Varde ock
vår lefnads verk sådant, att den framtid, som en
gång skall bevara icke våra minnen, som nu här stå
— de må flyga bort med dagens vindar -- men
Skandinaviens minne, sådant det var på vår tid, att,
säger jag, denna framtid må fnna ett Skandinavien
ej sämre, men ännu bättre, än det som vi fätt af våra
fäder! Låtom oss förkofra arfvet! Här kunde vara
löftets timma, men det är kanske bäst att lofva, la-
gom och hålla kanske mera än man lofvat. Men
skall Skand.navien få en framtid sådan som det dyra
landet så väl förtjenar, så måste vi bevara de dyg-
der, sont försäkra folkens lif och lycka, ett flärdfritt
sinnces allvar, som gör hvad rätt är och söker saker-
nas kärna, men kan umbära glansen, arbetets ihär-
diga kräft, och modet som kan bära ödets tyngd och
försaka sig sjelf om plikten fordrar, och betänksamt
förstånd som skingrar inbillningens dunster, sans i
glädjen, hopp i bekymren, saktmodigt sinne som verk-
ligen tror att en annan kan vara klokare än man är
sjelf, och den själens adel som speglar sin bild i se-
dernas renhet, i hemmets frid, i familjens dygder; ty
å dem beror dock ytterst allt. Låtom oss i alla
ifvets förhållanden tänka först och främst på våra
likter, och först derefter på våra rättigheter, och
etta aldramest i våra förbindelser med hvarandra,
så att Skandinaviens folk gifver det ena det andra
dess fulla rätt — hellre litet mera än litet mindre
— men icke fordra för mycket af hvarandra och
ieke räkna noga på småsaker. Utan detta sinne
kunna vi icke bevara andens enhet som skandinaviskt
folk, och på den enheten hänger dock Skandinaviens
framtid. Vårt folk är icke ett ibland de stora fol-
ken. Vill det vara ett ädelt folk, ega en sjelfstän-
dig röst i den europeiska kulturfamiljen, så måste vi
hålla tillsamman, vi måste förbinda alla våra kraf-
ter. Vi hafva ej råd att umbära någon.
Snart är mötet slut. Vi gå hem hvar oeh en i
sin krets, vi gå till lifvets verksamhet; till pliktens
tjenst. Följe oss härifrån icke blott minnet af nöjet
som vi hade tillsammans, men följe oss äfven det
rätta skandinaviska medborgaresinnet, följe oss kraf-
ten, ljuset, sinnesfriden! Tale vår lefnad om trohet för
sanning och rätt. Då skall, i hvad på oss beror,
Skandinavien få en framtid sådan som den varmaste
kärlek kan önska. Välsignelse hafva vi lyst öfver
Skandinaviens minnen, så lysom välsignelse ock
öfver Skandinaviens hopp! Måtte vi ej svika vår
plikt! Jag tömmer hornet för Skandinaviens forntida
minne och Skandinaviens framtida hopp.
Oerhördt jubel följde på detta tal.
Utrymmet tillåter oss icke att förrän i mor-
gon meddela det tal, hvarmed hr C. Ploug
derefter uppträdde och hvilket vid tillfället
gjorde ettintryck, som af tillstädesvarande åhö-
rare skildras såzom det mest gripande och äf-
ven torde komma att såsom sådant sprida sig
i vidsträcktare kretsar.
Kandidaten Krogh från Kristiania uppträdde
derefter. Då den första omgången af studert-
möten nu vore slutad, ville talaren kasta en
blick framåt på de idrotter, som nu närmast
ålåge de skandinaviske studenterne att utföra.
de mål, för hvilka de innan nästa möte borde
verka. Han frågade derföre i bestyrelsens namn
om. man ville verka för uppnående af dessa
trenne ändamål: 1. Erkännande af kunskapen i
det nordiska grundspråket och dess litteratur så-
som en nödvändig beståndsdel af den skandina-
viske studentens humanistiska bildning, samt
upptagandet af dessa ämnen bland de för alla
studenter gemensamma, som äro föremål för
den filosofiska examen, hvilken i olika for-
mer finnes vid de fyra universiteten. 2. Upp-
rättande af lärostolar vid hvar och en af våra
högskolor för de Jefvathde skandinaviska språ-
ken och deras litteratur, såväl i deras sjelf
ständighet som i deras inbördes förbindelse.
3. Stiftande af vetenskapliga premier, gemen-
samma för samtlige skandisaviska universite
terna, samt af stipendier vid hvart och ett a
dessa för studenter från de öfrige. Som sär-
skilt önskan ville han tillägga: De nordiska
språkens frigörande från den härskara af främ
mande ord, som nu herskar inom deras om
FP FS TA SA sar ne P4
-.