STOCHHOLMNM, den 9 Jun. Vi återkomma till det af komiterade hrr Skogman, Karström och Schwan uppgjorda förslag till ny tulltaza. Komiterade hafva härvid utgått ifrån enahanda åsigt, som på senare tider gjort sig gällande hos rikets ständer och som nu jemväl omsider synes hafva vunnit sympatier hos regeringen, nemligen ätt det länge här i Sverge hyllade prohibitivsystemet måste öfvergifvas. Detta system har ledt och måst leda till ett konstladt fördyrande af hvad till lifvets uppehälle och beqvämlighet hörer; men oaktadt alla förbrukarens-försakelser och uppoffringar, har det likväl visat sig, att systemet icke befrämjat näringarnes. tidsenliga utveckling och icke heller på samhället i dess helhet utöfvat det helsosamma inflytande man deraf lofvat sig. Då emellertid kapitaler och arbetskrafter genom lagstiftningen erhållit en viss industriel riktning, som icke: utan orättvisa och stora enskilta förluster kunde plötsligen lemnas åt sitt öde, hafva komiterade gillat den varsamhet, som vid beträdandet af den nya banan blifvit beträdd, och den komiteråde fortfarande ansett böra följas såsom en förmedlande öfvergång från det äldre systemet. Vid tillämpningen hafva komiterade ansett wllskatter böra borttagas å alla sådana födoämnen och förnödenheter, hvilka afse fyllandet af de oundgängligaste behofven för alla samhällsklasser och företrädesvis för dem, som redan funnits böra fritagas från direkt beskattning. Uppmärksamheten har dervid blifvit fästad vid den sanningen, atttullskatten å dessa artiklar träffar behofvet af förbrukningen, alldeles oberoende af brist eller öfverflöd på tillgångar, med hvilka dettå behof måste tillfredsställas, äfvensom att de arbetande klasserna i alla fall tillskjuta sin andel i tullbevillningen ej mindre vid förbrukningen af sådane utländska varor, som, ehuru de icke kunna hänföras till de för massan oundgängliga, likväl antagit egenskap af förnödenhetsartiklar, såsom kaffe, socker, kryddor, t m. fl., utan äfven för sinä beklädnadspersedlar, hvilka, ehvad de äro införskrifna eller tillverkade inom landet, blifva till priset beroende af den åsatta tullafgiften. I öfrigt Hafva komiterade iakttagit enahanda grundsats, som följes vid den direkta beskattningen, nemligen att endast vinsten af egendom eller rörelse bör beskattas, och då all vinst är produkt af arbete, följer deraf, att tullafgifterna böra bestämmas högre eller lägre i den mån varorna, som införas, äro mer eller mindre bearbetade. Härigenom erhålles en allmän giltig. grund för den till förädlingsnäringarnes befrämjande medgifna tullfrihet för råvaror och beredningsämnen, hvilka antingen alls icke, eller till myckenhet och godhet endast otillräckligt frambringas inom landet. Vid behandlingen af frågan om de särskilta tullsatserna hafva komiterade ansett någon viss procent af mer eller mindre bearbetade varuklassers värde böra tagas till grund för beskattningen, samt för ett rättvist bestämmande häraf sorgfälligt sökt förskaffa sig alla erforderliga och tillgängliga upplysningar, och i sådant hänseende rådfört sig såväl med idkare af fabriker och handtverkerier som med handlande, hvilka sysselsätta sig med införseln af utländska tillverkningar. Beträffande utförselafgifterna, så utgöra dessa en beskattning på den inhemske producenten utöfver hvad han skolat till statsverket betala i mån af vinsten å sin rörelse, saratär tillika ett band, hämmande den del af landets rörelse, hvarmed införde utländska varor skola betalas. Komiterade hafva således mer och mer inskränkt utförselafgifterna till endast sååane artiklar, hvilkas qvarhållande inom landet helt och hållet eller för vidare förädling ansetts böra genom lagstiftning regleras. 2 Komiterade öfvergå derefter till tulltazeförslagets formella beskaffenhet. I detta afseende hafva komiterade bibehållit den alfabetiska ordningen i taxan, men dervid ansett jemväl de tullfria varorna böra i sjelfva taxan upptagas, i stället för den särskilta förteckning derå, som nu finnes taxan bilagd. I likhet med norska taxans uppställning, har tfullvärdeskolumnen blifvit utesluten. Den har nemligen hitills varit behöflig endast för beräkning af afgifter till städerna, nederlagsrekognition och böter i konfiskationsmål. De förstnämde skulle likväl enligt komiterades förslag upphöra. Nederlagsrekognitionen kunde framdeles beräknas till viss procent å tullbeloppet, och den genom konfiskerade varors lagliga besigtning och värdering utrönta värdesumman läggas till grund för bötesansvaret, hvilket dessutom hittills, i anseende till de oftast för höga tullvärdena, ej sällan blifvit vida drygare än lagen afsett. Till åtlydnad af kongl. förordningen den 3 Februari 1855 om rikets mynt, hafva tullsatserna i förslaget blifvit utsatta i öretal; men för att lätta jemförelsen med hvad förut varit erlagdt, har i särskilt kolumn det motsvarande talet tillika utförts i rdr sk. rst. Qvantiteterna för tullberäkningen hafva blifvit lämpade efter hvad kongl. stadgan om mått och vigt af den 31 Januari 1855 bestämmer. Komiterade hafva tillika uppgjort en högst! upplysande tablå, i hvilken uti särskilta kolumner är utfördt: a) det afgiftsbelopp (tull-, handelsoch sjöfartssamt tolags-afgifter) hvarje vara drager, hvarvid likväl tolagen i allmänhet blifvit beräknad såsom utgående öfver hela riket med 2 procent å införda öch procent å utförda varors tullvärde; b)samvara tullsats uti norska tulltaxan, efter ÖL AA Ra I FE MY