af mensklig förmåga i förstånd, förnuft, vil
minne o, s. v. återstod således för inbillning
kraften föga eller intet, och just detta tor
stärka den förmodan att, om vi bland mens
liga förmögenheterna ej kunna finna henn
åtskilda plus någonstädes, hon i sjelfva verk
torde finnas öfverallt. Detta öfverallt vill n
såsom vi redan nämt, säga hdrmonien af al
själsförmögenheter, eller hvarje förmöger
hets sanna mått och rätta förhållande till c
öfriga; och tillämpningen häraf på filosofie
blir den, att hvarje filosofi, som ej tillfred:
ställer hela menniskan, d. v. s. hennes hjert
ej mindre än hennes förstånd, hennes känsl
ej mindre-än hennes tanke, är falsk eller å
minstone ofullkomnad.
Den andra af de ofvananförda afhandlin
garne fördömer ej heller tänkandet öfverhuf
vud, utan endast det ytliga, flacka resonne
rande, som, i stället för att tillegna sig ocl
till klarhet utveckla känslans aningar, bele
och förkastar dem såsom idel orimligheter.
Och äfven i den tredje skriften, Thorild
yrkar Geijer på samma harmoni mellan käns
lan öch begreppet, som i de tvenne förra
Här kallas denna själsförmögenheternas har
moni sinne, och detta beskrifves nu med när
nog samma ord, som i den första skriften an.
vändts om inbillningskraften. Om i hvarje
föreställning begreppet är det allmänna, men
åter allt hvad som öfverblifver, eller ej i be-
greppet jemt uppgår, utan utgör det indivi-
duella af objektet, blott för känslan är fattligt,
så är sinnet det medlande och förenande emel-
lan dessa motsatser, som endast gör öfvergån-
gen möjlig emellan det allmänna och det en-
skilta, det idela och det reela (B. 5, sid. 248).
Låter man ej förvilla sig af det mångtydiga
ordet sinne, så finner man lätt grundtanken
i Tborild vara alldeles densamma, som i
skriften om inbillningskraften, nemligen att
endast den menniska är i filosofiskt hänseende
stadd på en rätt väg, som, jemte det hon sö-
ker bringa till begrepp allt hvad för menni-
skan är möjligt att begripa, också å andra si-
dan ej tvekar att förlita sig på sin känsla i
afseende på allt, som ligger utöfver begrep-
pets sfer. Hvilket med andra ord vill söga,
att Geijer äfven här yrkar på harmoni mellan
förstånd och känsla; att han af tänkaren for-
drar ett allsidigt intresse eller sinne, för be-
gripandet inom dess gräns, och för kännandet
der det reflekterande begripandet upphör, samt
för båda dessa verksamheters beständiga har-
moni med hvarandra.
Hvad nu beträffar användningen af denna
kunskapsteori, så bör märkas, att begreppet
om en i nyss angifna mening harmonisk filo-
sofi kan vara högst olika allt efter de större
eller mindre anspråk man gör på begripa.
Ar man mycket skeptisk i afseende på för-
ståndet, tilltror man detsamma i högre frågor
så litet som möjligt, så är harmonien lätt till-
vägabragt, emedan man i sådant fall har att
följa känslans utsagor, och, om dessa skulle
innehålla allehanda motsägelser, endast har
att fly till sitt skeptiska grundantagande (sitt
tvifvel på tänkandets förmåga), för att genast
lugna sig mot dessa motsägelser. Är man
deremot ej öfverdrifvet misstrogen mot tän-
kandet, anser man det tvärtom vara vetenska-
he plikt att söka en klar och motsägelse-
ös, men visserligen tillika för hjertat till-
fredsställande verldsåsigt, så blir problemet
vida svårare, och dess lösning måbända ej så
väl emottaget af de gängse lärornas anhängare.
Geijer tillhörde under hela sin lefnad i frå-
gan om de gudomliga tingen den förra stånd-
punkten, ehuru visserligen alltid på ett sjelf-
ständigt och framåtskridande sätt.
Han började sitt filosofiska skriftställeri med
polemik mot den filosofi, som i England hade
till resultat den s. k. deismen, i Frankrike
encyklopedismen och i Tyskland upplysnings-
ilosofien. Denna polemik, som ingår i af-
randlingen om inbillningskraften och utgör
ufvudinnehållet af skriften om sann och falsk
ipplysning, tillvitar dessa skolor, att de ned-
Iragit de högre sanningarne i en lägre atmosfer,
ler de sågo underliga ut och tycktes bryta
ig i motsägelser, och att de, utan att effer-
änka om detta i sanning förhöll sig så, eller
m ej fenomenet :kunde komma af strålbryt-
ingen (d. v. s. af förståndets medfödda dun-
el och oförmåga) triumferande ropat: se, de
änga ej tillsammans (B. 5, sid. 88).
I dessa skrifter (från åren 1810, 1811) sko-
as ännu den nyare, tyska filosofien; ja vi
afva från denna tid (1811) en afhandling af
eijer Om historien och dess förhållande till
ligionen, som både till form och innehåll
1 enlighet med det Schellingska filosoferan-
et, och Geijer förklarar sjelf senare (1842, B.
, sid. 119) denna sistnämde skrift, äfvensom
en om inbillningskraften. och om upplysnin-
en, vittnande om det lifliga intryck, som den
yare filosofiens första studier hade gjort -på
t ungt sinne, som deråt med entusiasm öf-
erlemnade sig,. Men i skriften Thorild
820) uppträder han äfven mot det speku-
tiva tyska tänkandet, och förklarar nu det
r en lika oberättigad, om ock djupare för-
åndsensidighet, som det upplysningens, tän-
nde, mot hvilket han dittills uteslutande
ktat sina vapen.
Allt: tänkandex, heter det numera, måste just
nom sin egenskap af blott tänkande (d. v.s. af en
sidig, ändlig. funktion) leda till otillfredsställande
ultater, och endast hela menniskan, d. v. s. den
rmoniska föreningen af känsla och tanke, kan gif-
forskaren ett tillfredsställande svar på mensklig-
tens högsta frågor. Med Schelling har detta en-
iga bruk af tänkandet kommit till sjelfva botten;
1 längre än till botten kommer man ej. Den mot-
selse, hvari Schelling stannar, och hvarifrån han
Får JR Åt on hrict. omv—— RA a -
MM rr hh.