STOCKHOLM, den 7 Juni.
Om kommuzalanda och kommunal-
författningar
HL.
Fogdens distrikt kallades under medeltiden
län, men endast i härledd bemärkelse, icke i den
ursprungliga, hvarmed ej menades annat än för-
läning af inkomster. Man finner under den tiden
län af flera slag: län på räkenskap, på förlä-
ning, pantlän. Detta länsväsende hade emellertid
till följd, att allmogen började ligga under
och hotas med en verklig lifegenskap, då den
omsider lyckligtvis åter fick luft genom den
stora af Engelbrekt ledda folkresningen,
hvars dyningar dock fortforo en längre tid,
och ända in i Gustaf Wasas regering. Un-
der denne konung ser man åter landskapsför-
bunden uppträda såsåom sjelfständigt handlan-
de, till och med afslutande fördrag sinsemellan ;
konungen meddelade sig med dem, inlåtande
sig i svaromål, begärande deras råd äfven i
utrikes angelägenheter o. sg. v. Sättet, hvarpå
landskapsbeslut fattades, är föga kändt. Det
synes hafva skett än af folket i massa än
genom deputerade. Märkligt är, att besluten
på de möten, konungen lät sammankalla, nå-
gon gång icke ansetts fullt gällande, såframt
de ej sedermera bekräftades af menigheterna
i landsorterna.
En annan märklig omständighet, som äf-
ven må i förbigående anföras, är, att uttryck
i den tidens handlingar synas antyda, detor-
det ständer då betydt rikets inbyggare i all-
mänhet, icke flera åtskilda stånd. Då t. ex.
Gustaf I i sitt testamente tillråder sina söner
att icke företaga något vigtigt utan ,allas de
ras (sönernas) och fleres af de förnämsta och
förståndigaste riksens ständers och ledamöters
endrägtiga råd och samtycke, är det väl
svårt att här fatta ständer i betydelse af
stånd. Äfven af en senare tids handlingar
kan samma slutsats göras. Vid 1609 års
riksdag besvarade ständerna konungens för-
slag om ny lag så, att när verket blefve fär-
digt, skulle det kungöras i landsorterna, så
att alla ständer, såväl frånvarande som när-
varande, finge det höra (J. A. Posse, Lagst.
Historia). Huru kunde ständerna vid riks-
dagen tala om frånvarande stånd ?
ESVid sidan af detta under Gustaf Wasas re-
gering så mäktigt uppenbarade kommunala
lif finner man i och genom hans flera slag af
fogdar och underfogdar grunden lagd till en
fastare landtregering. Under det denna un-
der hans efterträdare erhöll en allt större ut-
veckling, blef deremot kommunalväsendet ty-
värr icke organiseradt på ett sätt, att det
kunnat bestå vid sidan af embetsmannaväldet
utan att af detsamma förqväfvas ).
Hvad tiden ifrån Gustaf Wasa beträffar.
kunna vi deraf gifva en mera sammanträngd
öfversigt, emedan denna del af Sverges hi-
storia är i allmänhet mera känd. Den kamp
emellan konungabröder och högadeln, som
fortfor ända till början af 17:de seklet, bil-
dar en revolutionsperiod, under hvilken först
emot slutet folket egentligen deltog i striden
och i de öfverläggningar, till hvilka det kal.
lades af Karl IX, en konung, hvilken fram-
står såsom på en gång demagog och förste
grundläggare af det centrala samhällsskick,
som då visserligen var till en viss grad af
behofvet högt påkalladt. Ett mäktigare steg
emot centralisationen togs genom 1634 års
regeringsform, som införde en erabetsmanna-
hierarki, ännu likväl hufvudsakligen hvilande
på aristokratisk grund. Landskapsmöten fort-
foro likväl emellertid ända till medlet af
1600-talet, efter hvilken tid man ej mera igen-
finner dem i vår historia, annorlunda än un-
dantagsvis, såsom t. ex. 1 Jemtland ännu in-
till senaste tid.
Zz Karl XI fann sålunda efter aristokratiens
störtande fältet fullkomligt fritt för uppföran-
det af en samhällsbyggnad efter sitt sinne.
Nu var ej längre fråga hvarken om folk-
välde eller sjelfskrifna embetsmän, utan helt
enkelt om maktens organer, hvilka blefvo
och förblefvo konungens tjenare. Enväldets
fall medförde häruti ingen reform, lika litet
1809 års regementsförändring och den derpå
utfärdade författningen, hvarvid man, i sin
ifver att med den yttersta noggrannhet sam-
manpassa hjulen i det politiska uret, helt och
hållet synes ha förgätit sjelfva lodet: ett ge-
nom bestämda kommunalförfattningar ordnadt
folkinflytande.
s Att en allmän, en kommunal anda funnits hos
svenska folket, och att den haft organer, ge-
nom hvilka den verkat med vida större frihet
än nu, äfven inom större sambhällsföreningar:
än blott socknen, torde af det föregående vara
klart. Att denna anda, i trots af de ihärdiga
försöken att qväfva densamma, ännu är vid lif,
om hons-ock alltför ofta slumrar, torde för en
uppmärksam betraktare äfven vara föga tvif-
vel underkastadt. De, som påstå motsatsen,
förneka på samma - gång tillvaron bland oss
af politisk frihet, hvars yttersta rot i sjelfva
verket måste sökas i kommunalandan. Men
det kan icke nekas, att detta lif är tynande
och sammankrumpet, och detta just i följd af
den förlamande inflytelse, som dels på ena
sidan regeringsmaktens centralisation, dels på
andra sidan ståndsväsendets kastanda utöfvat
och ännu alltjemt utöfvar derpå. Att åt na-
tionen återvinna de förlorade friheter, som en
medborgerlig sjelfstyrelse kräfver, och att fin-
na de former för dessa friheters utöfning,
som må bäst passa för vår tid och vår nu
upphunna civilisation, bör derföre vara ett af
) Se Aftonbladet n:o 236 och 227.
) Se C. G. Malmströms afhandling i ämnet, uti Tid-
skrift för Litteratur 1851.