Till Paris, dit herr de Crillon kallat mig.
Herr de Crillon! utropade tullnären med
vördnad.
Herr de Crillon! upprepade soldaterna,
hvilka sprutto till vid detta så kära namn.
Se här hans bref; var god och läs det;
fortfor den unge mannen, räckande den djupt
bugande tulltjenstemannen ett hopviket papper.
Den förbluffade tullnären läste brefvet un-
der upprepade bugningar och återlemnade det
sedan med många böner om förlåtelse till
den unge främlingen, inför hvilken nästan
alla de närvarande blottade sina hufvuden,
sakta hviskande:
Det är en vän till den tappre Crillon.
Emellertid hade de begge italienarne till
en del hunnit återhämta sig. Den unga qvin-
nan fattade under ett häftigt ordsvall sin be-
skyddares arm.
Min fru, sade den unge mannen på ita-
lienska, man anklagar er och er följeslagare
för att begifva er till Paris i onda afsigter.
De begge italienarne bleknade.
Hvilka afsigter då? stammade qvinnan.
Man tror att j viljen mörda konungen.
Vi!... utropade italienskan häftigt, skulle
vi vilja mörda konungen!. . . tvärtom, tvärtom,
min herre !l
Flvilka ären j? Försöken att icke tveka i
edra svar, ty folket observerar er... lju-
gen icke, ty jag skulle aldrig förlåta en lögn,
såsom ursäkt för en så förfärlig anklagelse.
pJag heter Leonora Galigaö, och min man,
den arme anklagade, heter Concino Concini.
Hvilket är ert yrke?
Italienskan tvekade.
Min man är son till en notarie i Florens,
sade hon slutligen.
Och ni?
Jag ... jag är hans hustru.
Hvad ämnar ni göra i Frankrike ?