Till Paris, dit herr de Crillon kallat mig. Herr de Crillon! utropade tullnären med vördnad. Herr de Crillon! upprepade soldaterna, hvilka sprutto till vid detta så kära namn. Se här hans bref; var god och läs det; fortfor den unge mannen, räckande den djupt bugande tulltjenstemannen ett hopviket papper. Den förbluffade tullnären läste brefvet under upprepade bugningar och återlemnade det sedan med många böner om förlåtelse till den unge främlingen, inför hvilken nästan alla de närvarande blottade sina hufvuden, sakta hviskande: Det är en vän till den tappre Crillon. Emellertid hade de begge italienarne till en del hunnit återhämta sig. Den unga qvinnan fattade under ett häftigt ordsvall sin beskyddares arm. Min fru, sade den unge mannen på italienska, man anklagar er och er följeslagare för att begifva er till Paris i onda afsigter. De begge italienarne bleknade. Hvilka afsigter då? stammade qvinnan. Man tror att j viljen mörda konungen. Vi!... utropade italienskan häftigt, skulle vi vilja mörda konungen!. . . tvärtom, tvärtom, min herre !l Flvilka ären j? Försöken att icke tveka i edra svar, ty folket observerar er... ljugen icke, ty jag skulle aldrig förlåta en lögn, såsom ursäkt för en så förfärlig anklagelse. pJag heter Leonora Galigaö, och min man, den arme anklagade, heter Concino Concini. Hvilket är ert yrke? Italienskan tvekade. Min man är son till en notarie i Florens, sade hon slutligen. Och ni? Jag ... jag är hans hustru. Hvad ämnar ni göra i Frankrike ?