palats efter så många års landsflykt och stri-
der. Att döma efter de många tomma bu-
teljerne, hade desse utvalde dock ingalunda
haft ledsamt medan hans majestät sof.
Bland gardisterne bemärkte man Pontis, och
ibland hofmännen beundrade alla Espårance,
hvilken Crillon presenterat för konungen, så-
som en af de tappre bussarne vid porte de
FEcole. Den unge mannens tapperhet, skön-
het och af Pontis omtalade rikedom hade
utomdess redan förskaffat honom en hel
mängd vänner.
Men ännu en annan person ådrog sig den
allmänna uppmärksamheten, och det var hans
nåd Nicolas de Liancourt, hvilken förekom
puckelryggigare och belåtnare än någonsin,
en af för mycket vin och för litet sömn
något angripne Pontis, hvilken dessutom hela
aftonen förut varit tvungen till att hålla inne
med sina qvickheter, gaf nu sitt lynne fria
tyglar och ansatte den värde herr Nicolas så
bastant, att alla de närvarande ouppbörligt
afbröto honom med sina skallande skrattsalf-
vor, medan föremålet för allt detta gyckel ej
förstod någonting deraf.
Den puckelryggige proponerade för minst
tjugonde gången konungens skål.
Gud ske lof att ni nu ändtligen är förso-
nad med hans majestät, sade Pontis, ty om
jag icke misstager mig, så var det något miss-
förstånd er emellan ?
Jo, jo men,, svarade herr Nicolas med
förnöjd min.
Verkligen ?, inföll en hofman skrattande.
Men det är nu förbin, fortfor puckelryg-
gingen; hans majestät har varit charmant,
jag har varit qvick och nu äro vi de bästa
vänner i verlden.
Men berätta oss för all del huru försonin-
gen tillgått, sade Pontis, oaktadt Espårances
alla tecken,