Wilhelm TellL OPERA I TRE AKTER, AF GIACOMO ROSSINI. EDet är icke vår afsigt att för närvarande tala om musiken till denna opera, som i morgon kommer att gifvas för första gången på vår:scen och tillika utgör den första och enda musikaliska nyhet, som den kungliga operan under ett helt år erbjudit. Men då musiken till en opera icke kan uppfattas utan kännedom af den handling, som ligger till grund derför, och då den kungliga direktionen, besynnerligt nog, icke lärer fogat någon anstalt, att vare sig öfversättningen af texten eller ens någon kortare öfversigt deraf blifvit offentliggjord till allmänhetens tjenst, såsom man vid andra teatrar plågar låta vara sig angeläget, när en opera uppföres, vilja vi här till tjenst för den talrika del af hufvudstadens musikaliska publik, som troligen Önskar att se denna opera, medan hr Ander ännu deri utför en hufvudroll, Jemna en sammanträngd redogörelse för handlingen deri. Det behöfver icke sägas, att hufvudämnet, sagan om Tell, är detsamma, som Schiller beKandlat i sitt bekanta och äfven härstädes gifna skådespel, ehuru ämnet här för den musikaliska behandlingen blifvit bearbetadt på ett annat sätt. Första akten börjar med en kör af schweitzare, hvilka i en landtlig trakt prisa majsolens och morgonens herrlighet. Ea qvartett följer derpå, hvaruti fiskaren Ruodi (hr Stenhammar) från sin båt på sjön sjunger om kärlekens längtan och fröjder, under det Tell (hr Walin) klagar öfver det förtryck, hvarunder hans fådernesland suckar, och hans maka Hedvig (fru Samson) och son Gemmy (fru Swandberg) instämma. Vallbornens toner höras på afstånd och kören prisar sin stilia landtliga lycka. Den gamle Melehthal (hr Sandström) nedstiger från berget stödd på sin son Arnold (hr Ander). Kören och Hedvig helsa gubben välkommen till herdarnes fest. Arnold klagar för sig sjelf öfver förloradt luga; kören uppstämmer en festsång. Tell bjuder den gamle till sin närbelägna hydda. Antagande bjudningen, beklaga: sig Melchthal, att hans son Arnoid icke skänker honom fadersglädje. Arnold, blifven allena, utgjuter sig å sin sida i klagan, att kärleken och glädjen fly honom. Han älskar den förnäma Mathilda; dårad af hoppet och ärelystnaden hade han tagit tjenst hos de främmande herrarne och för deras skull kämpat i månget blodigt slag; nu vore likväl det snöda bandet slitet. I jagthornens skall hör han ett tecken