Wilhelm TellL
OPERA I TRE AKTER, AF GIACOMO ROSSINI.
EDet är icke vår afsigt att för närvarande tala om
musiken till denna opera, som i morgon kommer att
gifvas för första gången på vår:scen och tillika ut-
gör den första och enda musikaliska nyhet, som den
kungliga operan under ett helt år erbjudit. Men då
musiken till en opera icke kan uppfattas utan kän-
nedom af den handling, som ligger till grund der-
för, och då den kungliga direktionen, besynnerligt
nog, icke lärer fogat någon anstalt, att vare sig öf-
versättningen af texten eller ens någon kortare öf-
versigt deraf blifvit offentliggjord till allmänhetens
tjenst, såsom man vid andra teatrar plågar låta vara
sig angeläget, när en opera uppföres, vilja vi här
till tjenst för den talrika del af hufvudstadens musi-
kaliska publik, som troligen Önskar att se denna
opera, medan hr Ander ännu deri utför en hufvud-
roll, Jemna en sammanträngd redogörelse för hand-
lingen deri. Det behöfver icke sägas, att hufvud-
ämnet, sagan om Tell, är detsamma, som Schiller
beKandlat i sitt bekanta och äfven härstädes gifna
skådespel, ehuru ämnet här för den musikaliska be-
handlingen blifvit bearbetadt på ett annat sätt.
Första akten börjar med en kör af schweitzare,
hvilka i en landtlig trakt prisa majsolens och mor-
gonens herrlighet. Ea qvartett följer derpå, hvaruti
fiskaren Ruodi (hr Stenhammar) från sin båt på sjön
sjunger om kärlekens längtan och fröjder, under det
Tell (hr Walin) klagar öfver det förtryck, hvarunder
hans fådernesland suckar, och hans maka Hedvig
(fru Samson) och son Gemmy (fru Swandberg) in-
stämma. Vallbornens toner höras på afstånd och
kören prisar sin stilia landtliga lycka. Den gamle
Melehthal (hr Sandström) nedstiger från berget stödd
på sin son Arnold (hr Ander). Kören och Hedvig
helsa gubben välkommen till herdarnes fest. Arnold
klagar för sig sjelf öfver förloradt luga; kören upp-
stämmer en festsång. Tell bjuder den gamle till sin
närbelägna hydda. Antagande bjudningen, beklaga:
sig Melchthal, att hans son Arnoid icke skänker ho-
nom fadersglädje. Arnold, blifven allena, utgjuter
sig å sin sida i klagan, att kärleken och glädjen fly
honom. Han älskar den förnäma Mathilda; dårad
af hoppet och ärelystnaden hade han tagit tjenst hos
de främmande herrarne och för deras skull kämpat
i månget blodigt slag; nu vore likväl det snöda
bandet slitet. I jagthornens skall hör han ett tecken