STOCKHOLM, den 3 Juni.
Om kommunalanda och kommunal-
författningar.
I.
Vid en blick på svenska statsförvaltningens
historia igenkänner man deruti trenne genom
särskilt karakter sig utmärkande perioder.
Under den första var en ren kommunalför-
valtning gällande, utan att egentligen hafva
någon annan vid sidan af sig. Den andra pe-
rioden visar en Jänsregering genom landskaps-
magnater, befallande å konungens vägnar och
uppbärande hans inkomster. Under den tre-
dje finner man rådet, förut spridt i landsor-
terna, numera samladt och förvandladt till ett
centralt embetsverk för handläggningen af de
högsta regeringsärendena, och derjemte en
landtregering, skild från berörde embetsverk,
men detsamma underordnad. Vi vilja taga en
öfversigt af dessa trenne perioder hvar för sig.
Då de i vårt land invandrande stammarne
först började bryta bygd, förde de ett full-
komligt oafhängigt lif. Deras små, i sko-
garne spridda samhällen voro så i förvalt-
nings- som lagstiftningsväg helt och hållet
oberoende af annan myndighet än den sjelf-
valda. Förvaltningens föremål inom häradet
voro väg- och brobygnad, värneplikten och
den inre fridens upprätthållande. Samfundets
ledare och målsman var häradshöfdingen. I
krig hade man, som bekant är, särskilta le-
dare, utsedda på grund af börd eller manna-
mod, och dessa ledare buro vanligen konunga-
namnet. Genom småkonungarnes utrotande
förenades deras maktien öfverkonungs hand.
Man känner ej huruvida förhållandet var här
likasom i Norge, der Harald Hårfager lät
tillegna sig all odal och skattlägga bönderna;
men äfven i Sverge tillsattes vid denna tid
jarlar. En angelägenhet, som ursprungligen
besörjdes genom menigheternas egna ombud,
men efterhand öfvergick till kungliga tjenste-
män, är tillsynen öfver väg- och brobygnad.
I den äldre Vestmanlandslagen finner man
socknemännen sjelfva välja de personer, som
skola hålla brosyn; enligt den yngre redak-
tionen af samma lag tillkommer sådant läns-
männen. Samtidigt med Fylkeskonungarnes
utrotande, hvarigenom konungamakten erhöll
en stor utvidgning, finner man såsom en mot-
vigt till denna makt, i den äldre tiden lag-
männen, ett slags folktribuner (tribuni plebis)
valda af folket, ehuru embetet vanligen öf-
vergick från far till son. Man finner under
denna period inga för hela riket gemensamma
ting. De så kallade allshärjartingen voro
egentligen ej annat än ett slags landskapsting
för folkländerna. Af de gamla svenska land-
skapen, alla bildade efter naturliga gränsor,
beviljade hvart och ett för sig skatter, och
var häruti likasom i allt annat oberoende af
de öfriga. Vid samma tid, som lagmansem-
betena uppkommo, torde ock häradena hafva
fått sina domare uti häradshöfdingarne. Så
utgjordes Sverge på den tiden af en mängd
större och mindre samhällen, af hvilka de
mindre, häradena, voro organiska delar af de
större, landskapen, i hvilka de hade sina för-
eningspunkter genom lagmännen och land-
skapstingen. Landskapen deremot stodo sjelf-
ständiga emot hvarandra, och deras enda sam-
band, utom stamslägtskap och gemensamma
seder och bruk, var konungen. De höfdin-
gar, denne i de genom fylkenas upphörande
nyvunna landskapen tillsatte för att der be-
vaka hans rätt, utsågos i början sannolikt
bland de förnämsta män i orten. Dessa lära
väl dock här, likasom i Norge, först ha nöd-
gats förbinda sig till en särskilt trohet emot
konungen, blifva hans män och upptagas i
hans hof. Här igenfinne vi det redan af Ta-
citus omtalade konungsföljet (comitatus), ur
hvilket feodalsystemet utvecklade sig. Dessa
hofmäns lön lärer väl på en tid, då hofvet ej
var annat än ett hushåll, hafva bestått, utom
andel af krigsbytet, i kost och underhåll.
Konungens inkomster bestodo på denna nä-
stan penningelösa tid endast i afkastningen
af hans gårdar samt i de sammanskott af lifs-
förnödenheter hvarje landskap till honom ut-
gjorde, då han drog omkring landet på gäst-
ning, och hvaraf i följden blef en ständig af-
gift. Af dessa sammanskott (veitsla) åtnjöt
det omedelbara följet sin del, då konungen
sjelf begagnade det under sina resor; men då
rikets tilltagande storlek eller andra skäl för-
hindrade konungen att personligen resa om-
kring öfverallt, öfverlät ban sin rätt till veits-
lan åt dem af sina män, hvilka inom land-
skapet förde hans talan. Så uppkommo de
första svenska länen, och spridandet af konun-
gens hof sammanfaller sålunda med den för-
sta utöfningen af konungens rättigheter ge-
nom representanter (— embetsmän).
Då svenska tronföljden i allmänhet var mera
oafbruten än den norska, kunde ej här så
våldsamma strider emellan kronpretendenter
uppkomma, som på andra sidan fjällen. Jar-
larne hade här mindre makt, lagmännen der-
emot en större.
Men efter den gamla konungaättens utslock-
nande och vid kristendomens införande ilan-
det lossnade de fordna samhällsban en; de
långa krigen, som utarmat bönderna, hade
deremot förstärkt höfdingarnes makt, och
detta bildar öfvergången till den andra peri-
oden. Sedan Folkungarnes jarlaätt bestigit
tronen, fördes striden ej längre emellan stam-
mar, utan emellan aristokratiska faktioner.
De store utöfvade numera ej sin makt såsom
lagmän och häradshöfdingar utan såsom läns-
innehafvare. Från landskapstingen, öfvergick