STOCKHOLM, den 3 Juni. Om kommunalanda och kommunalförfattningar. I. Vid en blick på svenska statsförvaltningens historia igenkänner man deruti trenne genom särskilt karakter sig utmärkande perioder. Under den första var en ren kommunalförvaltning gällande, utan att egentligen hafva någon annan vid sidan af sig. Den andra perioden visar en Jänsregering genom landskapsmagnater, befallande å konungens vägnar och uppbärande hans inkomster. Under den tredje finner man rådet, förut spridt i landsorterna, numera samladt och förvandladt till ett centralt embetsverk för handläggningen af de högsta regeringsärendena, och derjemte en landtregering, skild från berörde embetsverk, men detsamma underordnad. Vi vilja taga en öfversigt af dessa trenne perioder hvar för sig. Då de i vårt land invandrande stammarne först började bryta bygd, förde de ett fullkomligt oafhängigt lif. Deras små, i skogarne spridda samhällen voro så i förvaltningssom lagstiftningsväg helt och hållet oberoende af annan myndighet än den sjelfvalda. Förvaltningens föremål inom häradet voro vägoch brobygnad, värneplikten och den inre fridens upprätthållande. Samfundets ledare och målsman var häradshöfdingen. I krig hade man, som bekant är, särskilta ledare, utsedda på grund af börd eller mannamod, och dessa ledare buro vanligen konunganamnet. Genom småkonungarnes utrotande förenades deras maktien öfverkonungs hand. Man känner ej huruvida förhållandet var här likasom i Norge, der Harald Hårfager lät tillegna sig all odal och skattlägga bönderna; men äfven i Sverge tillsattes vid denna tid jarlar. En angelägenhet, som ursprungligen besörjdes genom menigheternas egna ombud, men efterhand öfvergick till kungliga tjenstemän, är tillsynen öfver vägoch brobygnad. I den äldre Vestmanlandslagen finner man socknemännen sjelfva välja de personer, som skola hålla brosyn; enligt den yngre redaktionen af samma lag tillkommer sådant länsmännen. Samtidigt med Fylkeskonungarnes utrotande, hvarigenom konungamakten erhöll en stor utvidgning, finner man såsom en motvigt till denna makt, i den äldre tiden lagmännen, ett slags folktribuner (tribuni plebis) valda af folket, ehuru embetet vanligen öfvergick från far till son. Man finner under denna period inga för hela riket gemensamma ting. De så kallade allshärjartingen voro egentligen ej annat än ett slags landskapsting för folkländerna. Af de gamla svenska landskapen, alla bildade efter naturliga gränsor, beviljade hvart och ett för sig skatter, och var häruti likasom i allt annat oberoende af de öfriga. Vid samma tid, som lagmansembetena uppkommo, torde ock häradena hafva fått sina domare uti häradshöfdingarne. Så utgjordes Sverge på den tiden af en mängd större och mindre samhällen, af hvilka de mindre, häradena, voro organiska delar af de större, landskapen, i hvilka de hade sina föreningspunkter genom lagmännen och landskapstingen. Landskapen deremot stodo sjelfständiga emot hvarandra, och deras enda samband, utom stamslägtskap och gemensamma seder och bruk, var konungen. De höfdingar, denne i de genom fylkenas upphörande nyvunna landskapen tillsatte för att der bevaka hans rätt, utsågos i början sannolikt bland de förnämsta män i orten. Dessa lära väl dock här, likasom i Norge, först ha nödgats förbinda sig till en särskilt trohet emot konungen, blifva hans män och upptagas i hans hof. Här igenfinne vi det redan af Tacitus omtalade konungsföljet (comitatus), ur hvilket feodalsystemet utvecklade sig. Dessa hofmäns lön lärer väl på en tid, då hofvet ej var annat än ett hushåll, hafva bestått, utom andel af krigsbytet, i kost och underhåll. Konungens inkomster bestodo på denna nästan penningelösa tid endast i afkastningen af hans gårdar samt i de sammanskott af lifsförnödenheter hvarje landskap till honom utgjorde, då han drog omkring landet på gästning, och hvaraf i följden blef en ständig afgift. Af dessa sammanskott (veitsla) åtnjöt det omedelbara följet sin del, då konungen sjelf begagnade det under sina resor; men då rikets tilltagande storlek eller andra skäl förhindrade konungen att personligen resa omkring öfverallt, öfverlät ban sin rätt till veitslan åt dem af sina män, hvilka inom landskapet förde hans talan. Så uppkommo de första svenska länen, och spridandet af konungens hof sammanfaller sålunda med den första utöfningen af konungens rättigheter genom representanter (— embetsmän). Då svenska tronföljden i allmänhet var mera oafbruten än den norska, kunde ej här så våldsamma strider emellan kronpretendenter uppkomma, som på andra sidan fjällen. Jarlarne hade här mindre makt, lagmännen deremot en större. Men efter den gamla konungaättens utslocknande och vid kristendomens införande ilandet lossnade de fordna samhällsban en; de långa krigen, som utarmat bönderna, hade deremot förstärkt höfdingarnes makt, och detta bildar öfvergången till den andra perioden. Sedan Folkungarnes jarlaätt bestigit tronen, fördes striden ej längre emellan stammar, utan emellan aristokratiska faktioner. De store utöfvade numera ej sin makt såsom lagmän och häradshöfdingar utan såsom länsinnehafvare. Från landskapstingen, öfvergick