spridda krafter ech den verksamhet, hvars skådespel
hon erbjuder oss. Om hon egde förmåga att till-
fredsställa de religiösa behofven, skulle man då se
så många kyrkor bilda sig och segrande bibehålla
sig inom hennes område? Utan tvifvel finnes det
utan moralisk individualitet intet religiöst lif, och
det är mera verklig enighet i dessa skiljaktigheter,
än som finnes till exempel under den ofruktsamma
enformigheten inom den katolska kyrkan. Icke dess
mindre är det tydligt, att om den protestantiska kyr-
kan i våra dagar gör en sådan söndring oundviklig,
så är det derföre att hon, ej mindre genom sin or-
ganisation än gecom den anda, som lifvar. henne,
tvingas att från sig aflägsna, hvad hon borde söka att
närma till sig, utan att kunna göra något för att
hålla qvar allt det, som så småningom löser sig från
henne. Det är naturligt, att de religiösa behofren,
i samma mån som de göra sig gällavde, söka en så
mycket allvarligare tillfredsställelse, ju mer mån vör-
dar dem, och att, om de ej finna den inom kyrkan,
de söka den utom henne. Men å andra sidan, huru
kan en sådan söndring tillåta kyrkan att på ett in-
flytelserikt sätt verka på samhället och sätta henne
i stånd att skydda framtiden? Huru kunna de små
bifrågor, till hvilka hon låtit hänföra sig, tillåta
henne att göra sig en föreställning om en söndring,
som vore henne sjelf fullkomligt värdig? Men om
kyrkan hvilade på en princip, som tilläte henne att
fritt kalla till sig allt, som hon nu hotas med att
förlora, skulle rörelsen och striden ega rum inom
hennes eget område, i stället för att uppträda emot
henne, och skulle väeka stora intressen; orsakerna till
skiljaktigheterna skulle dagligen försvinna; det krist-
liga lifvets utveckling skulle bära en mindre feber-
aktig prägel; hufvudsaken skulle taga företrädet
framför bisakerna; utsigten till stora följder skulle
föda stora uppoffringar, och alla sanna kristne skulle
kunna förena sina krafter för att eröfra verlden. Så
blefve byrken Kristi ,lekamen. (Forts, följer.)
WEE