Hr TROTTETS FÖRELÄSNINGAF em kyrkans utveckling under första århundradet, betrak tad i förhållande till kyrkans tillstånd 1 våra dagar Sjette och sista Föreläsningen.) Föremålet för denna föreläsning, som hölls lör dagen den 24 sistlidne, var den närvarande kyrkans mis sion och de hufvudsakliga vilkoren för hennes pånytt födelse. Den inrättning, som bär namnet kyrka, har s småningom söndrat sig under loppet af den nyarc historien. På ena sidan reser sig auktoritetens kyr ka, under den dubbla skepnaden af den romerske och den grekiska katolicismen; på den andra tron: kyrka, under den dubbla formen af den lutherska och den reformerta bekännelsen. Hvilken sändning uppfyller i våra dagar den romersk-katolska kyrkan i verlden? Den romerska kyrkan har spelat en stor roll i verldshistorien; och ehuru den grund, på hvilken hon hvilar, liksom hela dess organisation, har inskränkt hennes verksamhet till en slags judisk kristendom, var hennes inflytande under de tider, då hon regerade öfver verlden, till en viss grad både välgörande och fruktbärande. Man kan bestrida det kristliga värdet af den sändning hon uppfylt, men man kan 6 förneka densamma. Det är denna kyrka, som grundlagt den nyare tidens första civilisation. Men vår tids andliga behof föra oss så långt ifrån de tider, då hon förde spiran inom kristenheten, att ingen opartisk tänkare kan neka, att katolicismen och den nyare tiden Sro genom den ande, som lifvar dem båda, i en ständigt växande motsägelse med hvarandra: så att Roms kyrka, betraktad såsom institution, ej mera mäktar skänka någonting odödligt åt verlden, och att hon snarare måste allt mera blifva ett hinder för sanningens framsteg. Också, oaktadt allt det vördnadsvärda, som katolicismen innesluter, visar den sig allt mera oförmögen att tillfredsställa den menskliga själens behof. Den lemnar dess allvarligaste fordringar utan svar, den pålägger det menskliga samvetet ett yttre ok, som blir en källa till en djup missbelåtenhet, hvilken tvingar den att kasta ut bannstrålen emot hvarje religiös sträfvan och forskning, som öfverskrider dess egen ståndpunkt. På det sättet försvagas den egna öfvertygelsens kraft och samvetets makt; det menskliga lifvet förlorar sitt allvar, själen sitt djup, och anden, som ej vågar fråga hvarföre i sjelfva dess lifsfrågor, hela sin värdighet; menniskan blir mer eller mindre främmande för sanningens personliga sökande, som utgör den vigtigaste af hennes handlingar; sanningen blir lätt en blott yttre mantel, som ej sammansmälter med menniskans innersta väsen. Huru kan det också vara annorlunda, när det är kyrkan, som tror, i individens ställe; när auktoriteten föreskrifver denna tro, utstakar dess gränsor och gifver honom liksom det öga, med hvilket han skall läsa Evangelium? Huru skulle då medvetandet af hans personliga ansvarighet på hans panna trycka den ädla prägeln af hans värdighet? Han stannar i en beständig barndom oeh hinner aldrig i andligt afseende till mannaålderns mognad. Också ser han sig utsatt för att ledas genom ord mer än genom sak, och att komma i beröring mera med yttre tecken än med verkligheter. Sålunda, då samhället ej blir fördt på en tillräckligt allvarlig bana, och då det ej finner något verkligt gensvar på dess trängtan och andliga behof, fortsätter det sitt lopp med slumpen till ledning. MNutidens katolicism skapar stora vådor för framtiden: när samhället vandrar liksom på brädden af en afgrund, ser man den, i stället att emot dess sår använda nyttiga läkemedel, högtidligt helga de minst allvarliga dogmer! Hvilken sändning uppfyller i vår tid trons kyrka under den dubbla form, som historien iklädt henne? Auktoritetens kyrka har så småningom utvecklat följderna af den princip, som tjenar den till grund; trons kyrka erbjuder, till följd af den princip, på hvilken hon hvilar, allvarligare medel till den menskliga själens frälsning. Sedan talaren erinrat om huru den kristna verlden, krossad under den kyrkliga auktoritetens tyngd, slutligen mognat för trons kyrkas seger, visade han storheten och kraften af den första protestantismen, och hurusom, sedan det apostoliska tidehvarfvet, intet större verk blifvit utfördt på jorden. Också hvilka följder? Villfarelsen krossad till stoft; ljuset och sanningen återskänkta åt verlden; det sorgliga ok, som nedtryckte det menskliga samvetet, för alltid brutet; nådens frälsning genom tron erkänd; evangelium i hvar mans hand, öfversatt på alla språk; trons kyrka kraftigt förande menniskornas sinnen in på den lifvets bana, hvars källa hon är; halfva Europa ombildadt; en ny civilisation, en ny riktning hos folken; den menskliga tanken mera fruktbärande; själens förmågor vidgade; framtiden förberedd; en alltmera framåtskridande vetenskap grundlagd, och den romerska kyrkan sjelf tvungen att undergå en slags reform. Hvarföre synes då, i våra dagar, trons kyrka oförmögen att med säkerhet fortsätta loppet af sina segrar? Icke äro de religiösa behofven mindre stora, icke är den menskliga själen mindre hungrande efter ljus; och oaktadt den liknöjdhet och den materialism, som fräta vårt samhälle, finnes inom dess sköte rörelser, sträfvanden och tecken, som berättiga oss till de största förhoppningar. Upplysningens framsteg ha låtit många hinder försvinna: ett oemotståndligt begär efter sanning, en stigande afsmak för skenet, isyonerhet inom det andliga området, visar sig öfverallt; menniskans törstande hjerta längtar i så många afseenden efter lifvet; ja så mycket, att på det hela torde knapt något tidehvarf funnits bättre förberedt än vårt för sann ngens inflytande. Och ändå visar s.g trons kyrka oförmögen att fullfölja det andliga pånyttfödelsens verk, som så många suckar påkalla. Hon sluter likväl inom sig tillräckligt många elementer, som skulle i mer än ett afseende kunna förändra verlden. Huru många förträffliga verk har hon ej företagit? huru många religiösa samfund har hon ej grundlagt? hvilken verksamhet utvecklar hon ej på många ställen? huru många sanna kristne eger hon ej inom sitt sköte? Och ändå svara ej följderna af hennes ansträngningar emot de förmågor, som hon eger till sin tjenst. Hon är ej mera verldens stora missionär. Öfverallt, hvart vi kasa vår blick, se vi nutidens samhällen fortskrida på sidan om de begge kyrkor, hvilka tro sig styra dem, utan att vara allvarligt underkastade någonderas inflytande. Sjelfva den protestantiska kyrkan kan ej mera underhålla den mäktiga lifs ådra, som fordom utmärkte hennes tillvaro inom samhället, och som drog menniskornes sinnen så kraftigt till henne. Så vandrar nutiden under slumpens ledning emot framtiden, med dess hunger och törst beständigt otillfredsstälda. De religiösa öfvertygelserna äro slocknade i menniskohjertats djup eller oftast ersatta genom en lånad tro, om ej genom fanatismen. Det råder en stor och kall tomhet i menniskosjälen, i kyrkan, i samhället. Menniskan, sålunda lemnad åt sig sjelf, känner, att såsom inrättning erbjuder kyrkan blott uttorkade källor. Oaktadt det vaknande kristliga lifvet inom så många hjertan, nalkas en stormig dag. Med mindre att kyrkan ombildar sig sjelf, synes hon hotad att försvinna i ett stort skeppsbrott. Men från hvilken ansvarighet frigjorde hon Big icke, om hon ville sjelf arbeta på att förekomma dessa stora olyckshändelser. Ingenting är märkligare än den kris, som den probantaemtinlba lbevkan manne vå I ÅR Jara. AR JA