Hr TROTTETS FÖRELÄSNINGAF
em kyrkans utveckling under första århundradet, betrak
tad i förhållande till kyrkans tillstånd 1 våra dagar
Sjette och sista Föreläsningen.)
Föremålet för denna föreläsning, som hölls lör
dagen den 24 sistlidne, var den närvarande kyrkans mis
sion och de hufvudsakliga vilkoren för hennes pånytt
födelse.
Den inrättning, som bär namnet kyrka, har s
småningom söndrat sig under loppet af den nyarc
historien. På ena sidan reser sig auktoritetens kyr
ka, under den dubbla skepnaden af den romerske
och den grekiska katolicismen; på den andra tron:
kyrka, under den dubbla formen af den lutherska
och den reformerta bekännelsen.
Hvilken sändning uppfyller i våra dagar den ro-
mersk-katolska kyrkan i verlden? Den romerska kyr-
kan har spelat en stor roll i verldshistorien; och
ehuru den grund, på hvilken hon hvilar, liksom hela
dess organisation, har inskränkt hennes verksamhet
till en slags judisk kristendom, var hennes inflytande
under de tider, då hon regerade öfver verlden, till
en viss grad både välgörande och fruktbärande. Man
kan bestrida det kristliga värdet af den sändning
hon uppfylt, men man kan 6 förneka densamma.
Det är denna kyrka, som grundlagt den nyare tidens
första civilisation. Men vår tids andliga behof föra
oss så långt ifrån de tider, då hon förde spiran inom
kristenheten, att ingen opartisk tänkare kan neka,
att katolicismen och den nyare tiden Sro genom den
ande, som lifvar dem båda, i en ständigt växande
motsägelse med hvarandra: så att Roms kyrka, be-
traktad såsom institution, ej mera mäktar skänka
någonting odödligt åt verlden, och att hon snarare
måste allt mera blifva ett hinder för sanningens
framsteg. Också, oaktadt allt det vördnadsvärda,
som katolicismen innesluter, visar den sig allt mera
oförmögen att tillfredsställa den menskliga själens
behof. Den lemnar dess allvarligaste fordringar utan
svar, den pålägger det menskliga samvetet ett yttre
ok, som blir en källa till en djup missbelåtenhet,
hvilken tvingar den att kasta ut bannstrålen emot
hvarje religiös sträfvan och forskning, som öfverskri-
der dess egen ståndpunkt. På det sättet försvagas
den egna öfvertygelsens kraft och samvetets makt;
det menskliga lifvet förlorar sitt allvar, själen sitt
djup, och anden, som ej vågar fråga hvarföre i sjelf-
va dess lifsfrågor, hela sin värdighet; menniskan blir
mer eller mindre främmande för sanningens person-
liga sökande, som utgör den vigtigaste af hennes
handlingar; sanningen blir lätt en blott yttre man-
tel, som ej sammansmälter med menniskans inner-
sta väsen. Huru kan det också vara annorlunda,
när det är kyrkan, som tror, i individens ställe;
när auktoriteten föreskrifver denna tro, utstakar dess
gränsor och gifver honom liksom det öga, med hvil-
ket han skall läsa Evangelium? Huru skulle då
medvetandet af hans personliga ansvarighet på hans
panna trycka den ädla prägeln af hans värdighet?
Han stannar i en beständig barndom oeh hinner
aldrig i andligt afseende till mannaålderns mognad.
Också ser han sig utsatt för att ledas genom ord
mer än genom sak, och att komma i beröring mera
med yttre tecken än med verkligheter. Sålunda, då
samhället ej blir fördt på en tillräckligt allvarlig
bana, och då det ej finner något verkligt gensvar på
dess trängtan och andliga behof, fortsätter det sitt
lopp med slumpen till ledning. MNutidens katolicism
skapar stora vådor för framtiden: när samhället
vandrar liksom på brädden af en afgrund, ser man
den, i stället att emot dess sår använda nyttiga lä-
kemedel, högtidligt helga de minst allvarliga dogmer!
Hvilken sändning uppfyller i vår tid trons kyrka
under den dubbla form, som historien iklädt henne?
Auktoritetens kyrka har så småningom utvecklat
följderna af den princip, som tjenar den till grund;
trons kyrka erbjuder, till följd af den princip, på
hvilken hon hvilar, allvarligare medel till den mensk-
liga själens frälsning. Sedan talaren erinrat om
huru den kristna verlden, krossad under den kyrkli-
ga auktoritetens tyngd, slutligen mognat för trons
kyrkas seger, visade han storheten och kraften af den
första protestantismen, och hurusom, sedan det apo-
stoliska tidehvarfvet, intet större verk blifvit utfördt
på jorden. Också hvilka följder? Villfarelsen kros-
sad till stoft; ljuset och sanningen återskänkta åt
verlden; det sorgliga ok, som nedtryckte det mensk-
liga samvetet, för alltid brutet; nådens frälsning ge-
nom tron erkänd; evangelium i hvar mans hand,
öfversatt på alla språk; trons kyrka kraftigt förande
menniskornas sinnen in på den lifvets bana, hvars
källa hon är; halfva Europa ombildadt; en ny civi-
lisation, en ny riktning hos folken; den menskliga
tanken mera fruktbärande; själens förmågor vidga-
de; framtiden förberedd; en alltmera framåtskri-
dande vetenskap grundlagd, och den romerska kyr-
kan sjelf tvungen att undergå en slags reform.
Hvarföre synes då, i våra dagar, trons kyrka oför-
mögen att med säkerhet fortsätta loppet af sina seg-
rar? Icke äro de religiösa behofven mindre stora,
icke är den menskliga själen mindre hungrande ef-
ter ljus; och oaktadt den liknöjdhet och den mate-
rialism, som fräta vårt samhälle, finnes inom dess
sköte rörelser, sträfvanden och tecken, som berättiga
oss till de största förhoppningar. Upplysningens
framsteg ha låtit många hinder försvinna: ett oe-
motståndligt begär efter sanning, en stigande afsmak
för skenet, isyonerhet inom det andliga området, vi-
sar sig öfverallt; menniskans törstande hjerta läng-
tar i så många afseenden efter lifvet; ja så mycket,
att på det hela torde knapt något tidehvarf funnits
bättre förberedt än vårt för sann ngens inflytande.
Och ändå visar s.g trons kyrka oförmögen att full-
följa det andliga pånyttfödelsens verk, som så många
suckar påkalla. Hon sluter likväl inom sig tillräck-
ligt många elementer, som skulle i mer än ett afse-
ende kunna förändra verlden. Huru många förträff-
liga verk har hon ej företagit? huru många reli-
giösa samfund har hon ej grundlagt? hvilken verk-
samhet utvecklar hon ej på många ställen? huru
många sanna kristne eger hon ej inom sitt sköte?
Och ändå svara ej följderna af hennes ansträngnin-
gar emot de förmågor, som hon eger till sin tjenst.
Hon är ej mera verldens stora missionär. Öfverallt,
hvart vi kasa vår blick, se vi nutidens samhällen
fortskrida på sidan om de begge kyrkor, hvilka tro
sig styra dem, utan att vara allvarligt underkastade
någonderas inflytande. Sjelfva den protestantiska
kyrkan kan ej mera underhålla den mäktiga lifs
ådra, som fordom utmärkte hennes tillvaro inom sam-
hället, och som drog menniskornes sinnen så kraftigt
till henne. Så vandrar nutiden under slumpens led-
ning emot framtiden, med dess hunger och törst be-
ständigt otillfredsstälda. De religiösa öfvertygelserna
äro slocknade i menniskohjertats djup eller oftast er-
satta genom en lånad tro, om ej genom fanatismen.
Det råder en stor och kall tomhet i menniskosjälen,
i kyrkan, i samhället. Menniskan, sålunda lemnad
åt sig sjelf, känner, att såsom inrättning erbjuder
kyrkan blott uttorkade källor. Oaktadt det vaknan-
de kristliga lifvet inom så många hjertan, nalkas en
stormig dag. Med mindre att kyrkan ombildar sig
sjelf, synes hon hotad att försvinna i ett stort skepps-
brott. Men från hvilken ansvarighet frigjorde hon
Big icke, om hon ville sjelf arbeta på att förekom-
ma dessa stora olyckshändelser.
Ingenting är märkligare än den kris, som den pro-
bantaemtinlba lbevkan manne vå I ÅR Jara. AR JA