torde också icke vara utan grund, om man än vil skrifva något på den omständigheten, att man i vår tid tilläfventyrs har större fordringar på de framstående personligheterna, än förr. Den tyder på ett märkvärdigt och i sanning mäkta bedröfligt förhållande. — Och huru skall man kunna förklara detsamma? Vore landets folkmängd i aftagande, och vore den allmänna bildningen i sjunkande, — då kunde man deruti söka orsaken till det onda. Men nu ökar sig, tvärtom; folkmängden, uu utbreder sig tvärtom, bildningem i landet mer och mer från, det ena decenniet till detandra. Anledningarne att förvänta framståendet af högt begåfvade personligheter borde således nu vara större än förr, men icke mindre;; alldenstund sjelfva grunden, ur och på hvilken de stora snillena skulle: uppblo stra, är både mera vidsträckt och. mera odlad. nu, än den någonsin vatit. Återstår således blott, att uti det uppväxande slägtets egen inre natur söka orsaken till det missförhållande jag entydt. Man ledes då på den frågan: här måste någon högst ofördelaktig förändring hafva inträffat i svenska folkets hjernor? Nej, hur kan man tro sådant! Man skulle snarare kunna antaga motsatsen; ja, jag åtager mig till och med att på ett helt enkelt sätt bevisa: den. Om nemligen ingen kan bestrida att slägtet nu i allmänhet är mera skrofulöst än förr, och om det dertill är ett faktum, att skrofulösa menniskor oftast äro utrustade med bättre själsförmögenheter än andra — så borde ju det unga slägtet just på intelligensens väg stå framför och icke efter det äldre. — Nej, intelligensen är ej minskad; men förmågan att utveckla sig till storhet — den är minskad. Deruti ligger, enligt min öfvertygelse, rätta orsaken till det förhållande jag ofvan omnämnt. Ingen förslappad vekling, ehuru för öfrigt utrustad med ypperliga själsgåfvor, mäktar i: almänhet upparbeta sig till vördnadsbjudande storhet. Jugen blifver stor utan kraft i viljan och kraft i förståndet. Ingen bygger upp en glänsånde äras byggnad, utan mycket och ihärdigt arbete. Men denna kraft iviljan; denna outtröttliga ibärdighet att, genombrytande alla hinder och trotsande alla vidrigheter, gå fram till sitt förelagda mål — hvar tror man sig säkrast finna den: hos-den nervsvage, i krimpor förvissnade hypochondristen, eller hos den kraftige, eldblickande, lefnadsfriske mannen? Jag. vill erinra om Heinroths ord (i hans antropologi): Menniskor med ett kraftfullt: muskelsystem äro ock oftast af en kraftfull vilja, ja, af en oböjlig ,karakter. — Deremot försvinner, med den fysiska kraften och känslan af densamma, också den moraliska. Vanslägtade vällustingar med slappa muskler hafva också vanligen förlorat all styrka i viljan. Låt så vara, att man ock kan framdraga några exempel på män med svag fysik, hvilka ändå bafva utmärkt sig såsom store män. Dessa synas mig böra betraktas såsom undantag ifrån regeln; och inan kan antaga att dessa store män, om de varit understödda af en rätt sund fysik, skulle hafva utfört ännu vida mera till sin ära och mensklighetens båtnad, än de gjort. — Linnå, Berzelius, Tegnår, Ling, Oehlenschläger, Thorvaldsen m,. fl. — hvilken har räknat dessa mäns mödor, nattvak och aldrig förtröttadesträfvanden, som-kanske skulle hafva brutit deras styrka på halfva vägen, om de varit svaga sjuklingar! — Men Stagnelius bortrycktes, till följd af fysisk bräcklighet, från sina skönaste lagrar. Vitalis sammaledes. Byrons stofthydda brast sönder för den väldiga andens vingslag, innan han ännu hade fulländat sitt kanhända yppersta mästerstycke. Ack, huru mången stor mans -krafter hafva icke svikit i förtid, huru månget herrligt snille bar icke dignat på halfva vägen till templet, der det skulle lagerkrönas! Men jag återgår till mitt ämne. Man synes inom uppfostran icke nog hafva gjort sig reda för hurw känslig de spädare barnens organism är för öfverdrifna ansträngningar; och det är kanske ingen gifvet till lika grad som gymnastikläkaren att häruti göra rön. Då svaga barn gymnastiseras, måste man på det nogaste afmäta deras kraftansträngningar, såvida öfningarne skola framkalla tillväxt i kraft och icke ett försvagande. Underkasta dem blott några dagars repeterade öfveransträngningar — och man skall se kraften sjunka, i samma mån som barnet är svagt. — Jag har ock sett hvad åvila betyder för dessa späda naturer, och man kan med skäl säga: den gymnast, som icke förstår att individualisera, som icke förstår att uppfatta barnets natur, vare sig med afseende på allmän svaghet eller organiska fel och sjukdomsanlag, samt lämpa gymnastiken derefter — han duger ej att gymnasticera barn. Denna känslighet för ansträngningar, som man finner hos svaga barn, den får således aldrig förbises inom gymnastikens fält. Jag förmodar att en hvar finner rimligheten häruti. Men inom studiernas fält, men inom skolrummets väggar, månne menniskonaturen der är något annorlunda beskaffad, och månne i denna gymnastiksal, der man anstränger just det ädlaste af menniskans kropp, nemligen hjernan, månne man der kan bekymmerslöst åsidosätta ofvannämde grundsats och strafflöst bryta mot naturen ?Det ser verkligen ut som om man i allmänhet skulle tro det; det ser ut som om man trodde barnen kunna uthärda tiodubbla ansträngningar; derföre att man med detsamma under största delen af dagen beröfvar dem luft och sol. Hjernan ansen j således som ett märkvärdigt undantagstiog fråa de organiska naturlagarne, j välmenande föräldrar och uppfostrare åt de små späda varelser, Hvilkas framtid j förstören just då j tron eder skapa den. J hafven dervid gjort en upptäckt, som är den: märkvärdigaste på jorden, och bafven lemnat alla naturforskare bakom eder! Mitt svar på andra frågan måste, efter hvad jag nu yttrat, blifva följande: Uppfostraren bör bibringa kunskaper, men på ett sådant sätt, att barnens helsa ej dervid skadas och deras krafter ej förspillas. Men icke nog härmed; uppfostraren bör ock, med blickarne fästade på själens behof af kroppens tillräckliga tjenstbarhet, se till, att barnens fysiska styrka befrämjas, på det att den intellektuella utvecklingen må blifva så mycket bättre. För denna orsaks skull bör gymnastik införas vid alla skolor och i all barnauppfostran; ty denna utgör obestridligen det förnämsta medlet att stärka ett svagt slägte. Den erfarenhet jag, under en mångårig praxis som gymnastiklärare fått om gymnastikens märkvärdiga förmåga att inverka på nervsystemet och reglera dess verksamhet samt i allmänhet stärka organismen, har hos mig väckt en icke liten förvåning öfver att man, oaktadt gymnastiken är hos oss känd sedan snart ett halft sekel tillbaka, hittills så litet har fästat sig vid detta medels stora betydelse för uppfostran. Gymnastiken är nödvändig i uppfostran, icke allenast såsom ett corrigensa för att hindra kroppskraflerna att duka under för de trägna studiernas öfvermått, den är — och måtte man väl lägga märke härtill — den är ett adjuvans åt själsodlingen. Ingen skall hafva svårt att inse detta, :om man . blott betraktar det nära sammanhang, som är rådande mellan kropp och själ. Emedan hjernan, centralpunk.enför själslifvets verksamhet, ej är att anse såsom stt af den öfriga kroppens Hhelsotillstånd oberoende rgan, men oupphörligt står i den intimaste vexelrerkan med de öfriga:organerna, så måste dess föråga att normalt fungera vara i ganska mycket beme