torde också icke vara utan grund, om man än vil
skrifva något på den omständigheten, att man i vår
tid tilläfventyrs har större fordringar på de framstå-
ende personligheterna, än förr. Den tyder på ett
märkvärdigt och i sanning mäkta bedröfligt förhållan-
de. — Och huru skall man kunna förklara detsam-
ma? Vore landets folkmängd i aftagande, och vore
den allmänna bildningen i sjunkande, — då kunde
man deruti söka orsaken till det onda. Men nu ökar
sig, tvärtom; folkmängden, uu utbreder sig tvärtom,
bildningem i landet mer och mer från, det ena decen-
niet till detandra. Anledningarne att förvänta fram-
ståendet af högt begåfvade personligheter borde så-
ledes nu vara större än förr, men icke mindre;; all-
denstund sjelfva grunden, ur och på hvilken de stora
snillena skulle: uppblo stra, är både mera vidsträckt
och. mera odlad. nu, än den någonsin vatit. Återstår
således blott, att uti det uppväxande slägtets egen
inre natur söka orsaken till det missförhållande jag
entydt. Man ledes då på den frågan: här måste nå-
gon högst ofördelaktig förändring hafva inträffat i
svenska folkets hjernor? Nej, hur kan man tro så-
dant! Man skulle snarare kunna antaga motsatsen;
ja, jag åtager mig till och med att på ett helt en-
kelt sätt bevisa: den. Om nemligen ingen kan be-
strida att slägtet nu i allmänhet är mera skrofulöst
än förr, och om det dertill är ett faktum, att skro-
fulösa menniskor oftast äro utrustade med bättre
själsförmögenheter än andra — så borde ju det unga
slägtet just på intelligensens väg stå framför och
icke efter det äldre. — Nej, intelligensen är ej min-
skad; men förmågan att utveckla sig till storhet — den
är minskad. Deruti ligger, enligt min öfvertygelse,
rätta orsaken till det förhållande jag ofvan omnämnt.
Ingen förslappad vekling, ehuru för öfrigt utrustad
med ypperliga själsgåfvor, mäktar i: almänhet upp-
arbeta sig till vördnadsbjudande storhet. Jugen blif-
ver stor utan kraft i viljan och kraft i förståndet.
Ingen bygger upp en glänsånde äras byggnad, utan
mycket och ihärdigt arbete. Men denna kraft ivil-
jan; denna outtröttliga ibärdighet att, genombrytan-
de alla hinder och trotsande alla vidrigheter, gå fram
till sitt förelagda mål — hvar tror man sig säkrast
finna den: hos-den nervsvage, i krimpor förvissnade
hypochondristen, eller hos den kraftige, eldblickande,
lefnadsfriske mannen? Jag. vill erinra om Heinroths
ord (i hans antropologi): Menniskor med ett kraft-
fullt: muskelsystem äro ock oftast af en kraftfull vilja,
ja, af en oböjlig ,karakter. — Deremot försvinner,
med den fysiska kraften och känslan af densamma,
också den moraliska. Vanslägtade vällustingar med
slappa muskler hafva också vanligen förlorat all
styrka i viljan.
Låt så vara, att man ock kan framdraga några exem-
pel på män med svag fysik, hvilka ändå bafva utmärkt
sig såsom store män. Dessa synas mig böra be-
traktas såsom undantag ifrån regeln; och inan kan
antaga att dessa store män, om de varit understödda
af en rätt sund fysik, skulle hafva utfört ännu vida
mera till sin ära och mensklighetens båtnad, än de
gjort. — Linnå, Berzelius, Tegnår, Ling, Oehlenschlä-
ger, Thorvaldsen m,. fl. — hvilken har räknat dessa
mäns mödor, nattvak och aldrig förtröttadesträfvanden,
som-kanske skulle hafva brutit deras styrka på halfva
vägen, om de varit svaga sjuklingar! — Men Stag-
nelius bortrycktes, till följd af fysisk bräcklighet,
från sina skönaste lagrar. Vitalis sammaledes. By-
rons stofthydda brast sönder för den väldiga andens
vingslag, innan han ännu hade fulländat sitt kanhän-
da yppersta mästerstycke. Ack, huru mången stor
mans -krafter hafva icke svikit i förtid, huru månget
herrligt snille bar icke dignat på halfva vägen till
templet, der det skulle lagerkrönas!
Men jag återgår till mitt ämne.
Man synes inom uppfostran icke nog hafva gjort
sig reda för hurw känslig de spädare barnens orga-
nism är för öfverdrifna ansträngningar; och det är
kanske ingen gifvet till lika grad som gymnastiklä-
karen att häruti göra rön. Då svaga barn gymna-
stiseras, måste man på det nogaste afmäta deras
kraftansträngningar, såvida öfningarne skola fram-
kalla tillväxt i kraft och icke ett försvagande. Un-
derkasta dem blott några dagars repeterade öfveran-
strängningar — och man skall se kraften sjunka, i
samma mån som barnet är svagt. — Jag har ock
sett hvad åvila betyder för dessa späda naturer, och
man kan med skäl säga: den gymnast, som icke för-
står att individualisera, som icke förstår att uppfatta
barnets natur, vare sig med afseende på allmän svag-
het eller organiska fel och sjukdomsanlag, samt lämpa
gymnastiken derefter — han duger ej att gymnasti-
cera barn.
Denna känslighet för ansträngningar, som man fin-
ner hos svaga barn, den får således aldrig förbises
inom gymnastikens fält. Jag förmodar att en hvar
finner rimligheten häruti. Men inom studiernas fält, men
inom skolrummets väggar, månne menniskonaturen
der är något annorlunda beskaffad, och månne i denna
gymnastiksal, der man anstränger just det ädlaste af
menniskans kropp, nemligen hjernan, månne man
der kan bekymmerslöst åsidosätta ofvannämde grund-
sats och strafflöst bryta mot naturen ?- Det ser
verkligen ut som om man i allmänhet skulle tro det;
det ser ut som om man trodde barnen kunna uthär-
da tiodubbla ansträngningar; derföre att man med det-
samma under största delen af dagen beröfvar dem luft
och sol. Hjernan ansen j således som ett märkvär-
digt undantagstiog fråa de organiska naturlagarne,
j välmenande föräldrar och uppfostrare åt de små
späda varelser, Hvilkas framtid j förstören just då j
tron eder skapa den. J hafven dervid gjort en upp-
täckt, som är den: märkvärdigaste på jorden, och
bafven lemnat alla naturforskare bakom eder!
Mitt svar på andra frågan måste, efter hvad jag
nu yttrat, blifva följande:
Uppfostraren bör bibringa kunskaper, men på ett så-
dant sätt, att barnens helsa ej dervid skadas och deras
krafter ej förspillas.
Men icke nog härmed; uppfostraren bör ock, med
blickarne fästade på själens behof af kroppens tillräck-
liga tjenstbarhet, se till, att barnens fysiska styrka be-
främjas, på det att den intellektuella utvecklingen må
blifva så mycket bättre. För denna orsaks skull bör
gymnastik införas vid alla skolor och i all barnaupp-
fostran; ty denna utgör obestridligen det förnämsta
medlet att stärka ett svagt slägte. Den erfarenhet
jag, under en mångårig praxis som gymnastiklärare
fått om gymnastikens märkvärdiga förmåga att in-
verka på nervsystemet och reglera dess verksamhet
samt i allmänhet stärka organismen, har hos mig
väckt en icke liten förvåning öfver att man, oaktadt
gymnastiken är hos oss känd sedan snart ett halft
sekel tillbaka, hittills så litet har fästat sig vid detta
medels stora betydelse för uppfostran.
Gymnastiken är nödvändig i uppfostran, icke alle-
nast såsom ett corrigensa för att hindra kroppskraf-
lerna att duka under för de trägna studiernas öfver-
mått, den är — och måtte man väl lägga märke
härtill — den är ett adjuvans åt själsodlingen. In-
gen skall hafva svårt att inse detta, :om man . blott
betraktar det nära sammanhang, som är rådande
mellan kropp och själ. Emedan hjernan, centralpunk-
.enför själslifvets verksamhet, ej är att anse såsom
stt af den öfriga kroppens Hhelsotillstånd oberoende
rgan, men oupphörligt står i den intimaste vexel-
rerkan med de öfriga:organerna, så måste dess för-
åga att normalt fungera vara i ganska mycket be-
me