tigt, om så stode tilll Jag eger tyvärr ingen bleksots-
statistik, ingen.snedryggs- och. puckelryggstahell, in-
tet lungsotsgalleri att nu framlägga; men jag fruk-
tar dock, att ett stort antal familjefäder skulle kunna
förse mig med tillräckliga materialier till sådana.
Må mar föröfrigt ej altid-döma efter: kindernas rod-
nad, då man söker ens.bild afishelsan — ochsdetta
aldraminst i salongerna, i sällskapskretsarne; der den
qvalmiga luften och den trånga drägten, för att ej
tala om dansens yra, tändt blodet i kinderna till fe
berglöd: - Rödå- kinder kunne ock på ettreget, för
läkaren lätteligen: igenkänligt. sätt. vittna: om. sjuk-
dom; Hektiken. har,sin. purpur, och sjelfva bleksju-
kar: bjuder ej. blott på hvita. liljor, men äfven på
skarpröda rosör. Till och med hullet bedrager stun-
dörn, och fetma är långt ifrån helsa. Af nervsyste-
mets BKöskaffetrhet skall man dock isådana fall
kumna : bedöma det allmärmar helsotillståndet; goda
nerver äro rara att finna i samma mån som bar-
nen: stått under inflytelse af. den moderna uppfo-
strans; onaturliga lagar. r
Hvad menar ni då med detta förskräckliga spöke,
som ni benämmer den. moderna uppfostran, och som
ni tillskrifver så mycket ondt? torde man fråga mig.
Är det emot bildningen ni talar, mot odlingen af
menniskans: själ, not nedläggandet i de ungas bröst
af de nödvändiga frön till mensklig förädling, som
vår tids uppfostran. med så mycket: nit åsyftar? Vill
ni qvarhålla menniskorna på vildens ståndpunkt, ef-
ter ni uppträder emot de vackra sträfvanden, som vår
tids barnauppfostran i alla grenar visat? —
Jag svarar härpå: .
Med vår moderna uppfostran menar jag en afart
af sann uppfostran, och som, tyvärr, redan är alltför
mycket allmän: en uppfostran, som begår åtskilliga
brott emot naturen, och som. drager oberäkneliga olyc-
kor öfver slägtet. Eller är det måhända ingenting,
som förtjenar anmärkas i denna moderna uppfostran,
hvilken jag är förmäten nog att våga klandra? Låt
085 se till. Pa f - :
För att jag icke nu må för vidt utsträcka ämnet
å vill jag alldeles-förbigå den sedliga sidan af sa-
ken, hjertats, karakterens uppfostran, den jag dock
anser äfven i flera fall kunna tillbakaverka på den
fysiska menniskan till en icke ringa grad. Men Tå-
tom oss nu blött taga i betraktande barnens studier.
Är väl i afsechde på dem ållt som det borde, och
uppfyller man dervid i allmänhet sin plikt emot det
uppväxande slägtet och emot samhället? Jag ställer
dessa frågor till alla dem, som: låta sina barn börja
läsa vid för tidig: ålder, då det, efter alla sundt tän-
kandes; omdöme, måste betraktas som en. verklig
martyrdom : och en önaturlighet, att hålla den lilla
späda varelsen fängslad vid boken, vid de döda figu-
rerna, bokstäfverna, hvilka för äldre barn innehålla
tankar, men för: desså 5.a 6 års kräk aldrig kunna
vara annat än ett betydelselöst trassel, hvars lösning
ligger. högt öfver rdöras horizont, men hvilket för
dem. blott är en pina, ett medel till vantrefnad och
en förtidig späkning. Hvad barnen i afseende på
framtida lärdom kunna vihna genom det fört:diga
skoltvånget, lemnar jag: åt pedagogen att bestämma.
För min del tror jag att de endast förlora på det-
sariinia, ock? vill:dervid pånrinna om den bekanta re-
geln.i Salzmans förvända barnauppfostran: Gör
dina barn i förtid kloka, så blifva de snart damman.
-. Hufeland säger i sin niakrobiotik: man tvinge ej Å
för tidigt själens krafter genom undervisningen. Det är
R stör fördom att man icke nog snart kan börja der-
med. — Nödgar man barnen att för tidigt sitta inne
vid boken och. undervisningen, så betager man deras kropp
den ädlaste delen af. krafterna, som då blifver förtärd
vid tankeöfningen, och deraf förorsåkas oundviklig stag-
nation i växten, ofullkomlig: lemwmarnas tilldaning, musk-
lernas svaghet, förderfvad matsmältning, förskämda vät-
skor; skrofler, nervsystemets rådande öfvervigt, hvilket
under hela lifstiden besvärar medelst nervsjukdomar, hy-
pokondri ö. 8. v5 F 5
-- Utrymmet medgifver ej flera citater; jag hänvisar
derföre till de författares skrifter, som afhandla detta
ämne, deribland Hartman, Rousseau och Combe, hvilka
ingen uppfostrare borde försumma studera. Dock nej:
jag far vilse! Jag trodde mig kunna våga något, med
sådana namn på min fana, men jag glömde, då jag
citerade auktorer, att jag har emot mig verldens mäk-
tigaste auktoritet. — —- Sälzman, Rousseau, Hufeland,
Hartman, Combe, j hafven alla orätt! Och j ädle bar
nalärare, som! redan hunnit förvillas af dessas och
andras paradoxer, j hafven orätt! J läkare, som blif-
vit narrade af några gamla naturlagar att vurma
emot en-förvänd barnauppfostran — j ären alla ve-
derlagda af en auktoritet öfver alla: Modet — den
menskliga fåfängans förste minister. Inför denne mäk-
tige måste alla böja sig. Den är grym som den är
stark. Hekatomber af barn föras stundligen till dess
gårdar ätt offras, och föräldrahjertan blifva sten in-
omr dess tempelmurar.
- Så här lyder en.af dess läror: Barn äro salongernas
blomster. De kunna icke nog tidigt föras fram un-
der ljuskronans sol, för att utveekla sig till fullkom-
nade praktväxter. Helsa, oskuld, lycka — allt måste
af dem uppoffras för denna deras höga bestämmelse.
Har naturen menat att de skutle vara barn något
längre äntill 12:te året — då har naturen orätt! Huru
skulle de väl då hinna blifva verldsmenniskor till dess
de gå till skrift — hvilket är aldeles nödvändigt. De
måste före 15:de året vara i allo fulländade med lär-
döm, talanger, salongsbildning och bleksjuka. — Ja, de
måste till och med;om möjligt, vara på god väg att
knyta det äktehskapliga bandet; och — de måste
skynda sig, ty der rufvar redan en mask öfver deras
hjertblad. Deras helsa ligger på bår, hysterien spe-
lar redan elegier på de darrande nervsträngarne, och
lidandet har tagit arf i rosengården. Lyckliga för-
äldfar! Lycksalige brudgum! —
Låtom oss nu öfvergå till frågan: hvad bör upp-
fostraren göra, för att dana det unga slägtet till så
mycket som möjligt dugliga samhällsmedlemmar? (Jag
Borde äfven tillägga: dana det till lyckliga menniskor;
men emedan den: moderna uppfostran synes mig allt-
för litet hafva tid att tänka på menniskans sanna
lycka och en verklig hjertats förädling, utan förnäm-
ligast sysselsätter sig med inpräglande af lexor och
kunskaper, så går jag, för utrymmets besparande,
här förbi denna sida af saken, hvilken egentligen
skulle vara den främsta, men som, tyvärr, hittills rå-
kat blifva den yttersta.)
Då man bibringar kunskaper åt barn, är ju me-
ningen i allmänhet att barnet i en framtid skall ge-
nom sitt vetande gagna samhället. Kunskaperna äro
att betrakta som utsädet-på en åker, den man fram-
deles hoppas få skörda. En förståndig odlare nöjer
sig icke med att endast se till, det utsädet är godi
och tillräckligt; han sörjer ock för att sjelfva åkern
blifver så beredd, att den kan bära ymniga och goda
frukter.
Jag vill tillämpa denna sats på barnauppfostran
och fråga: lvartill tjenar det ätt i förtid stegra bar-
nets själsverksamhet och belasta det med bördor af
lexor, till den grad att det snart deraf måste digna,
och dess helsa för hela lifvet blifva bruten? Tror
man-sig på detta sätt hafva bäst odlat och sått för
framtida rika skördar, så fruktar jag man i allmän-
het blifver betydligt narrad. Detta grofva fel begår
man dock nästan öfver allt, der vigt lägges på den
så kallade .goda uppfostran.
Att klandra de aktningsvärda lärare och lärarin-
nor, som uppoffra sina bästa krafter i det svåra och
mödosamma kallet att meddela undervisning åt barn,
att lägga dem till last dessa förvändbeter i barna-
uppfostran, som jag här vidrört — detta vore en orätt-
visa, så mycket större, som jag, just ifrån en del af
dessa lärare sjelfva, ofta hört missbelåtenhet uttryc-
käs öfver de fel jag nu påpekat.
Föräldrar klaga, läfare klaga, — alla anmärka det
orätta i ofvannämda. förhållande, ingen gillar felen —
men dock slafvar man alla under dem. Detta ären
enmärkhingsvärd företeelse — men ingalunda övan-
lig. Man: vill att det unga -slägtet skall bära stora
skördar af lärdom; derför odlar man så tidigt på det
va —-—
Rs Ag -