a ——T — Men la Ramåee var stark, i synnerhet i detta ögonblick, då förskräckelsen fördubblade hans krafter, och tack vare en öfvernaturlig ansträngning, lyckades han snart att slita sig lös från gardistens häftiga omfamning, hvilken nära kostat honom lifvet. Jag skall nog alltid träffa dig, mumlade Pontis och gick efter honom, knytande näfvarne. Drag dig tillbaka... gerna... gerna... korridoren har ingen utgång. La Ramåee kastade en förtviflad blick omkring sig och då han såg att Pontis sagt sant, kröp hah ibop som en vildkatt, färdig att störta öfver sitt rof: Jag ämnar icke handla förrädiskt emot dig, tillade gardisten, betrakta denna dörr och dessa jerngaller... ser du?... Nå väl, ser du också tåget, som hänger vid dem?... Det var för att fästa det som jag nyss sprang hit... Det var denna lilla öfverraskning jag ville bereda dig. Eländige vrålade la Ramåe. Hvaröfver beklagar du dig? ... Du ärtjugo år, liksom jag... Du är stor, jag är liten :.. begge äro vi utan värjor ... Du ville låta hänga mig, jag tänker sjelf hänga upp dig. Du bar till och med en fördel, som jag icke hade i lägret, ty om profossen hade lagt vantarne på mig, så hade jag inte kunnat göra motstånd, då du deremot har rättighet att försvara dig, ja ännu mera, du kan hafva den tillfredsställelsen att hänga upp mig på samma tåg, som jag bestämt fär dig! ,.. Jag tror visst icke, att du skall lyckas deruti,.. Jag hoppas att vara den starkaste här, liksom du var den fegaste i Ormesson, men man vet aldrig någonting här i verlden!... Se så, till strids! .... försvara din hals... huggtill.., hit!... Det är striden emellan hunden Pontis och vargen la Ramee! Knappt hade gardisten yttrat dessa ord, förrän