KN AAA talade trappan var belägen, och som jläsaren kanske påminner sig alltsedan brödern Robert samma väg förde herr de Liancourt. Det var verkligen ett hemskt och ödsigt, helt och hållet afskildt ställe, hvilket hemtade sin dager eller snarare sin skymning från några åt en inre gård vettande källargluggar. La Ramåe hejdade sig. Som jag ganska väl inser att ni ej fört mig hit uti några för mig lugnande afsigter,, sade han, så bereder jag er på att jag ämnar taga mina försigtighetsmått. Hvilka då, min herre ? För det första drager jag min värja. Efter behag... jag femnar min qvar i slidan. Och sedan önskar jag att ni går förut. Håhå! det var nästan mycket -begärdt, inföll Pontis, Ni inser väl, min bäste herr la Ramee, att vi dervid löpa allt för stor fara begge två... Tänk om er fot skulle slinta ... tänk om ni skulle falla framstupa! Värjan, hvilken ni håller i handen, skulle ju då utan medlidande intränga i min Kropp, och jag, som så väl känner edra vänskapliga tänkesätt, vet, att en dylik olyckshändelse skulle göra er lika ledsen som mig,.. Vi måste derför uttänka någon ing bättre. Hvem ansvarar mig för att ni ej utlagt någon snara här i mörkret ? alden är verkligen icke illa, ty det hade mycket lätt kunnat låta sig göra; men jag vill bevisa er, att så inte är... Behåll er värja blottad, efter ni så önskar; se här har ni också min, och låtom oss nu gå halfva vägen hvar, .. ni först med vapnen och jag efter obeväpnad , Nå, huru finner ni mitt förslag? ... Om trappan vore litet bredare, så kunde vi gå ned på en gång, men nu står det inte till.