KN AAA
talade trappan var belägen, och som jläsaren
kanske påminner sig alltsedan brödern Robert
samma väg förde herr de Liancourt.
Det var verkligen ett hemskt och ödsigt,
helt och hållet afskildt ställe, hvilket hem-
tade sin dager eller snarare sin skymning
från några åt en inre gård vettande källar-
gluggar.
La Ramåe hejdade sig.
Som jag ganska väl inser att ni ej fört
mig hit uti några för mig lugnande afsigter,,
sade han, så bereder jag er på att jag äm-
nar taga mina försigtighetsmått.
Hvilka då, min herre ?
För det första drager jag min värja.
Efter behag... jag femnar min qvar i
slidan. -
Och sedan önskar jag att ni går förut.
Håhå! det var nästan mycket -begärdt,
inföll Pontis, Ni inser väl, min bäste herr
la Ramee, att vi dervid löpa allt för stor
fara begge två... Tänk om er fot skulle
slinta ... tänk om ni skulle falla framstupa!
Värjan, hvilken ni håller i handen, skulle
ju då utan medlidande intränga i min Kropp,
och jag, som så väl känner edra vänskapliga
tänkesätt, vet, att en dylik olyckshändelse
skulle göra er lika ledsen som mig,.. Vi
måste derför uttänka någon ing bättre.
Hvem ansvarar mig för att ni ej utlagt
någon snara här i mörkret ?
alden är verkligen icke illa, ty det hade
mycket lätt kunnat låta sig göra; men jag
vill bevisa er, att så inte är... Behåll er
värja blottad, efter ni så önskar; se här har
ni också min, och låtom oss nu gå halfva
vägen hvar, .. ni först med vapnen och jag
efter obeväpnad , Nå, huru finner ni mitt
förslag? ... Om trappan vore litet bredare,
så kunde vi gå ned på en gång, men nu står
det inte till.