Detta förhållande visar sig helt trivialt i sjelfva : soldaternas heröring med hvarandra. I förbundsgarnisonerna slåss bäjrare mot preussare, och österrikare mot preussare, men icke österrikare och bäjrare. De diplomatiska förbindelserna mellan Berlin och Miinchen hafva från längre tid varit ganska kyliga. I de öfriga tyska staterna af andra rangen äfvensom i småstaternajafstår man från denna konkurrens med de båda stormakterna; man inskränker sig här till att tillfredsställa sjelfuppehållelsedriften, besluta titelförbättringar, till det ryska kejsarhuset lemna prinsessor (som lika lätt utbyta sin protestantiska religion emot den grekiska, som man aflägger ett utanplagg), och fördenskull förryska den inhemska politiken. Pressen i dessa stater af andra och tredje: ordningen måste skona Ryssland, som ett hufvud för tyska förbundet, om den icke vill hemfalla under polisen, De höga hrerrskaperna underlåta icke att ända intill spnåsaker visa sin smak för allt ryskt, det nå nu vara att kronprinsen af Wärtemberg, -om är förmäld med en syster till nuvarande czare.n, aldrig visar sig för sina blifvande uniersåter utan att hafva en rysk kusk i rysk drägt att köra sitt åkdon, eller att storhertigen af Flessen genom stränga förordningar tvingar alla embet, smän ända till och med lärareståndet i uniform. : ; Rätt karak teristisk är den företeelsen, att toaktionen öfverallt i Tyskland besatt de vigtigaste embete na med adelsmän, och det på att. mycket mer a: genomgripande: sätt än före 1848. Det lilla, men mäktiga junkerpartiet regerar Preussen och Hannover oförblommeradt; i Österrike fördunklas det blott genom et katolska presterskapets triumfer; och förstärkes, i brist på kapaciteter, med oadliga (Bruck, Bach, Hibner); i Bajern, Saxen och Wirtemberg. äro portföljerna, så långt krafterna räcka, i aristokratiens. händer. Af.denna oräständighet kan man sluta, hvem. rörelsen 1848 mest skakade, hvem som mest är ins -resserad att utplåna spåren efter denna förhatliga tid, och. huru föga välbetänkt de förnögna medelklasserna handlade; då de följde reaktioven -ilust och: nöd--för att få skydd emot proletärernas förmenta roflystnad. : Det vore för mycket begärdt af.den menskliga naturen och specielt af kastandan, om man väntade; act adeln icke skulle begagna sin. gynsamma sta. lning till vinnande af reella vederlag: af förlusterna 1848 och till säkerhetsanstalter emot återkomisten af sådana fåror. :Deraf härflyta i de tyska ständerförsåmlingarne lagförslagen om frånskiljande af hofdomänerna, om återställande af jagträtten ock -de persotliga privilegierna; om revision af lagarne, om jordräntornas-aflösning pm. m., deraf. besvären från ståndsherrarne (de.1803 och sedermera mediatiserade landsherrarne) hos förbundsdagen, som; sjelf nästan uteslutånde bestående af adelsmän, skyndar att gå dessa besvär till mötes. Dervid bör man icke förbise, att de voterade skadeersättningarne äfven komma monarkernas privatdomäner till godo. Visserligen tager det sig eget ut, när österrikiska regeringen, som beviljat de ränteberättigade blott 13!; gånger räntan i ersättning, hvaraf staten skall betala hälften; således en temligen i vida fältet stående ersättning, är den första vid förbundsdagen: att dekretera såsom ett oafvisligt bud af rättvisan; att för de sydtyska ståndsherrarne den 16tilll 18-faldiga Dberäkningsgrunden bör förbättras i till en 20-faldig. Men till och med om den . kejserlig-kungliga presidialgesandten -grefvel, Rechberg icke såsom schwabisk ståndsherrel. vore personligen intresserad, så måste det vara; för anornas män en verklig satisfaktion attj tå reagera emot den tid, i hvilken adeln sjelf, af fruktan att de förhatliga jordräntorna till slut kunde blifva afskaffade utan ersättning, hade yrkat på och voterat bestämmandet af den I16-faldiga beräkningsgrunden. -Menniskorna vilja gerna hämnas för det man sett dem svaga. Dessutom kan det för Preussen och Österrike icke vara annat än önskvärdt, i. alt de små staternas impopularitet och dermed teras behof af hjelp ökas genom reaktionära åtgärder. Jag nämde förbundsdagen. Denna inrättning, en skapelse af 1815 års wienerkongress, består i ett kollegium af diplomater, till hvilket, utom de så kallade fyra fria riksstäderna, hvarje tysk potentat utnämner en tjenare till ledamot samt gifver honom instruktion. Hvarje stats representation är icke blott utesluten från all medverkan härvid, utan får icke ens kännedom om förhandlingarne, så mycket mindre om sändebudets vota. Den är inskränkt till att betala :detsamma och att anskaffa de för förbundsbeslutens utförande nödiga medlen. Förbundsdagen kan besluta öfver allt; somden finber för godt att bringa i sammanhang med politiken. Den står öfver hvärje stats lag.! Författningens bestämmelser äro, såsom man kunde vänta af wienerkongressens diplomater, så elastiska, och förbundsdagen, som förklarar sin tolkning för den enda rättmätiga, handhafver dem på sådant sät, att det icke lönar mödan att anföra dessa bestämmelser. Nog af att förbundsdagen alltid är kompetent för furstarnes och de privilegierade det vill säga för sina husbönders och ståndskamraters, önskningar, och fortfarande inkompetent för folkens besvär. Kassationen af en hannoversk grundlag rör förbundsdagen lika litet som r:annen i månen. Då förbundsdagen består blott af enibetsmän, som icke ha att täga order af n-gon annan än sina suveräner, icke äro ansvariga för något annat än efterkommandet a dessa order, och hvilkas förhandlingar för öfrigt med löjliga undantag förblifvä förhenVigade, ARLA