Detta förhållande visar sig helt trivialt i sjelfva :
soldaternas heröring med hvarandra. I för-
bundsgarnisonerna slåss bäjrare mot preussare,
och österrikare mot preussare, men icke öster-
rikare och bäjrare. De diplomatiska förbindel-
serna mellan Berlin och Miinchen hafva från
längre tid varit ganska kyliga.
I de öfriga tyska staterna af andra rangen
äfvensom i småstaternajafstår man från denna
konkurrens med de båda stormakterna; man
inskränker sig här till att tillfredsställa sjelf-
uppehållelsedriften, besluta titelförbättringar,
till det ryska kejsarhuset lemna prinsessor
(som lika lätt utbyta sin protestantiska reli-
gion emot den grekiska, som man aflägger
ett utanplagg), och fördenskull förryska den
inhemska politiken. Pressen i dessa stater af
andra och tredje: ordningen måste skona Ryss-
land, som ett hufvud för tyska förbundet, om
den icke vill hemfalla under polisen, De höga
hrerrskaperna underlåta icke att ända intill
spnåsaker visa sin smak för allt ryskt, det
nå nu vara att kronprinsen af Wärtemberg,
-om är förmäld med en syster till nuvarande
czare.n, aldrig visar sig för sina blifvande un-
iersåter utan att hafva en rysk kusk i rysk drägt
att köra sitt åkdon, eller att storhertigen af
Flessen genom stränga förordningar tvingar
alla embet, smän ända till och med lärarestån-
det i uniform.
: ; Rätt karak teristisk är den företeelsen, att
toaktionen öfverallt i Tyskland besatt de vig-
tigaste embete na med adelsmän, och det på
att. mycket mer a: genomgripande: sätt än före
1848. Det lilla, men mäktiga junkerpartiet
regerar Preussen och Hannover oförblomme-
radt; i Österrike fördunklas det blott genom
et katolska presterskapets triumfer; och för-
stärkes, i brist på kapaciteter, med oadliga
(Bruck, Bach, Hibner); i Bajern, Saxen och
Wirtemberg. äro portföljerna, så långt kraf-
terna räcka, i aristokratiens. händer. Af.denna
oräständighet kan man sluta, hvem. rörelsen
1848 mest skakade, hvem som mest är ins
-resserad - att utplåna spåren efter denna för-
hatliga tid, och. huru föga välbetänkt de för-
nögna medelklasserna handlade; då de följde
reaktioven -i- lust och: nöd--för att få skydd
emot proletärernas förmenta roflystnad.
: Det vore för mycket begärdt af.den mensk-
liga naturen och specielt af kastandan, om
man väntade; act adeln icke skulle begagna
sin. gynsamma sta. lning till vinnande af re-
ella vederlag: af förlusterna 1848 och till sä-
kerhetsanstalter emot återkomisten af sådana
fåror. :Deraf härflyta i de tyska ständerför-
såmlingarne lagförslagen om frånskiljande af
hofdomänerna, om återställande af jagträtten
ock -de persotliga privilegierna; om revision
af lagarne, om jordräntornas-aflösning pm. m.,
deraf. besvären från ståndsherrarne (de.1803
och sedermera mediatiserade landsherrarne)
hos förbundsdagen, som; sjelf nästan uteslu-
tånde bestående af adelsmän, skyndar att gå
dessa besvär till mötes. Dervid bör man icke
förbise, att de voterade skadeersättningarne
äfven komma monarkernas privatdomäner till
godo. Visserligen tager det sig eget ut, när
österrikiska regeringen, som beviljat de ränte-
berättigade blott 13!; gånger räntan i ersätt-
ning, hvaraf staten skall betala hälften; såle-
des en temligen i vida fältet stående ersätt-
ning, är den första vid förbundsdagen: att de-
kretera såsom ett oafvisligt bud af rättvisan;
att för de sydtyska ståndsherrarne den 16- tilll
18-faldiga Dberäkningsgrunden bör förbättras i
till en 20-faldig. Men till och med om den .
kejserlig-kungliga presidialgesandten -grefvel,
Rechberg icke såsom schwabisk ståndsherrel.
vore personligen intresserad, så måste det vara;
för anornas män en verklig satisfaktion attj
tå reagera emot den tid, i hvilken adeln sjelf,
af fruktan att de förhatliga jordräntorna till
slut kunde blifva afskaffade utan ersättning,
hade yrkat på och voterat bestämmandet af
den I16-faldiga beräkningsgrunden. -Menni-
skorna vilja gerna hämnas för det man sett
dem svaga. Dessutom kan det för Preussen
och Österrike icke vara annat än önskvärdt, i.
alt de små staternas impopularitet och dermed
teras behof af hjelp ökas genom reaktionära
åtgärder.
Jag nämde förbundsdagen. Denna inrätt-
ning, en skapelse af 1815 års wienerkongress,
består i ett kollegium af diplomater, till hvil-
ket, utom de så kallade fyra fria riksstäder-
na, hvarje tysk potentat utnämner en tjenare
till ledamot samt gifver honom instruktion.
Hvarje stats representation är icke blott ute-
sluten från all medverkan härvid, utan får
icke ens kännedom om förhandlingarne, så
mycket mindre om sändebudets vota. Den
är inskränkt till att betala :detsamma och att
anskaffa de för förbundsbeslutens utförande
nödiga medlen. Förbundsdagen kan besluta
öfver allt; somden finber för godt att bringa
i sammanhang med politiken. Den står öfver
hvärje stats lag.! Författningens bestämmel-
ser äro, såsom man kunde vänta af wiener-
kongressens diplomater, så elastiska, och för-
bundsdagen, som förklarar sin tolkning för
den enda rättmätiga, handhafver dem på så-
dant sät, att det icke lönar mödan att an-
föra dessa bestämmelser. Nog af att för-
bundsdagen alltid är kompetent för furstarnes
och de privilegierade det vill säga för sina
husbönders och ståndskamraters, önskningar,
och fortfarande inkompetent för folkens be-
svär. Kassationen af en hannoversk grund-
lag rör förbundsdagen lika litet som r:annen
i månen.
Då förbundsdagen består blott af enibets-
män, som icke ha att täga order af n-gon
annan än sina suveräner, icke äro ansvariga
för något annat än efterkommandet a dessa
order, och hvilkas förhandlingar för öfrigt
med löjliga undantag förblifvä förhenVigade,
ARLA