sig åt sidan... Under vägen skall jag berätta er alla mina små påhitt. La RBamee ryste öfver att nödgas lemna Henriette i det ögonblick, då hennes samtal med Esperance var som lifligast, men Pontis fasthöll hans arm så hårdt under sin och drog honom så envist med sig till klosterbyggnaden, att ham ej kunde göra motstånd. r Ser ni, berättade Pontis, alltsedan jag kom hit till klostret, har jag roat mig med att undersöka och wuppsnoka alla vrår och gömställen, som finnas äromkring . . .. Ni kan ej tänka er all den list jag nödgats använda för att kunna smyga mig in uti skafferier, handkammare och kök... Brodern talaren är en mycket bra karl, men han ville bara kosta på min stackars Espårance sjukmat, och jag tyckte deremot att den arme gossen behöfde både starka buljonger och mustiga kötträtter, om krafterna någonsin skulle återkomma... Det var fan ta mig inte litet blod som ni tappade af honoml! Jag tycker ej om ert myckna prat, afbröt la Ramee, skärande tänderna. Jaså . . . och jag, som genom min intressanta konversation ville förkorta vägen för el... Ni menar att vi alltid komma tids nog? ... Nå ja, deruti kan ni nafva rätt... Men för tusan, jag skall väl besvara er fråga: ;hvarthän förer ni mig?... Jo, när vi hafva uppnått den lilla trappan bakom köket, så skola vi följa längs efter förrådsmagasinet, taga af omkring ka vellet och sedan gå direkte ned uti den unc erjordiska våningen, som användes till vedbod .. Lugna er, lugna er, min tappre la Ramee, källarne ligga ännu längre ned... Det här k lostret är aldeles utmärkt väl bygdt, det har inte mindre än tre få vingar källare. De begge vännerna inträdde nu uti den smala korridoren, i hvilken den af Pontis omES fana I FT ov