sig åt sidan... Under vägen skall jag be-
rätta er alla mina små påhitt.
La RBamee ryste öfver att nödgas lemna
Henriette i det ögonblick, då hennes samtal
med Esperance var som lifligast, men Pontis
fasthöll hans arm så hårdt under sin och drog
honom så envist med sig till klosterbyggna-
den, att ham ej kunde göra motstånd. r
Ser ni, berättade Pontis, alltsedan jag
kom hit till klostret, har jag roat mig med
att undersöka och wuppsnoka alla vrår och
gömställen, som finnas äromkring . . .. Ni kan
ej tänka er all den list jag nödgats använda
för att kunna smyga mig in uti skafferier,
handkammare och kök... Brodern talaren är
en mycket bra karl, men han ville bara ko-
sta på min stackars Espårance sjukmat, och
jag tyckte deremot att den arme gossen be-
höfde både starka buljonger och mustiga kött-
rätter, om krafterna någonsin skulle återkom-
ma... Det var fan ta mig inte litet blod
som ni tappade af honoml!
Jag tycker ej om ert myckna prat, af-
bröt la Ramee, skärande tänderna.
Jaså . . . och jag, som genom min intres-
santa konversation ville förkorta vägen för
el... Ni menar att vi alltid komma tids
nog? ... Nå ja, deruti kan ni nafva rätt...
Men för tusan, jag skall väl besvara er fråga:
;hvarthän förer ni mig?... Jo, när vi hafva
uppnått den lilla trappan bakom köket, så
skola vi följa längs efter förrådsmagasinet,
taga af omkring ka vellet och sedan gå di-
rekte ned uti den unc erjordiska våningen, som
användes till vedbod .. - Lugna er, lugna er,
min tappre la Ramee, källarne ligga ännu
längre ned... Det här k lostret är aldeles ut-
märkt väl bygdt, det har inte mindre än tre
få vingar källare.
De begge vännerna inträdde nu uti den
smala korridoren, i hvilken den af Pontis om-
ES fana
I
FT ov