Blick på Tyskland.
(Från en af Aftonbladets korrespondenter.)
I.
Södra Tyskland, början af Maj 1858.
Nedslagenhet — Tyska enheten — Afunden mekLian
Österrike och Preussen — Staterna af andra r:an-
gen och småstaterna — Ryska sympatier hos
hofven. — Adelsvälde — Reaktion mot 1848: och
mot aflösningslagarne — Förbundsdagen och stära-
derförsamlingarne — Missaktning- emot författ -
pingarne — Den monarkiska principenn.
Missnöjet är en dålig berättare, och diagno-
sen af egna lidanden har sin särskilta svårig-
het. Men synnerligen för en tysk, som skrif-;
ver för en annan nation, framställer sig den
frågan: är det rätt att hbjelpa till att upptäcka
fäderneslandets svagheter, i stället för att dölja
dem?
Man må ej invända: tysken har ju intet
fädernesland, han är preussare, österrikare,
sachsare och känner det tyska fäderneslandet
blott såsom ett abstrakt begrepp, åt hvilket
Aan icke kan egna någon pietet. Det är sant
att vi måste gå sex århundraden tillbaka bort-
om tyska förbundet och skenförbundet, bortom
sjuåriga och trettioåriga krigen, reformationen
och habsburgiska kejsardynastien. ända till Ho-
henstauffernas lysande tid, för att se Tyskland
uppträda såsom en mäktig verklighet. Och
äfven redan då fattades enhet i det inre, be-
krigade och underkufvade stammarne hvaran-
dra, än frankerna sachserna, än åter schwa-
berna frankerna. Skall det någonsin blifva
nöjligt att, oaktadt dessa. urgamla särskilta
sörhållanden, oaktadt fördelningen i ett ka-
tolskt och ett protestantiskt Tyskland, oaktadt
tillvaron af ett Preussen och ett Österrike
finna den tyska enheten? Skall icke det yt
rit Mg vunnet, zu Gustaf Adolf får rätt
i sitt omdöme: Tyskland ä -
fedörativstatn? yskland är af naturen en
et ser icke ut, som om vi skulle up; ;
lösningen af denna fråga, och Parise et
har nedslagit till och med blygsam ma. för-
n0ppningar. Men i. hvarje hände) ge är så
mycket säkert, att den betydligt öf. jervägande.
majoriteten af de bildade i Tysk jand Slskar
åetta fädernesland, äfven i de ;s nuvarande
föga märkbara tillvaro, att språk och littera-
tur göra bristen-på politisk er het och väntan.
derpå drägligare, då de bill ja ett hem, till
hvilket de af de dynastiska: slagbommarne till-
hakavisade andliga intresse na tagasin tillflykt.
Men emedan de egendör liga förhållandena,
enligt vår öfvertygelse, göra det alldeles omöj-
igt, stt Tysklana någOnsin genom fritt sjelf
estämmande och genom sig sjelf befrias från
sitt politiska eländey så tro, vi oss handla rätt;
om vi hjelpa till att belysa bristerna, äfven
ned fara att af beroende röster blifva be-
skylda för otyska tänkesätt. Vi bedja om för-
troende — icke till vår insigt; ty att miss-
taga sig är menskligt — men. till -vår goda
vilja att uttrycka en oberoe.rde mans uppfatt-
ning. od
De senaste åren hafva återigen ganska tyd-
ligt visat, att den overksamhev, hvartill Tysk-
land ser sig dömt, har sin yttersta grund i af-
wnden emellan Österrike och Freussen, eller
— som man förskönande utrycker det — i
.lessa båda stormakters dualism. :Huru flitigt
än de beroende tidningarne försäkra, att de
båda regeringarne framgå i hjertlig öfver-
-nsstämmelse, så är det likväl en. för öfrigt
-.enom dagliga spratt och gnabb förrådd of-
zentlig hemlighet, attbåda regeringarne opere-
ra mot hvarandra, när de kunna begagna till-
sället dertill, utan att allt för mycket blott-
ställa sig. Detta ligger också i sakens na-
wur. Preussen har uppstigit på Österrikes be-
kostnad och har sin tillvaro ännu i dag tl
nackdel för Österrike. Då kurfursten, Fre-
ärik III af egen , maktfullkomlighet 1701
påsatte sig konungakronan, så var dermed
programmet utfärdadt för samma politik, som
några decennier derefter borttog Schlesien och
ramkallade bäjerska successionskriget, 1790
ingick förbundet med Turkiet emot Österrike
och 1795 med Frankrike undertecknade fre-
den i Basel. Österrike har aldrig glömt denna
politik och dessa framgångar, såsom till ex-
mpel de hemliga traktaterna 1 Campo For-
nio och vid wienerkongressen bevisa. När
de båda regeringarne förenade sig, så var det
nödtvunget såsom 1813 eller för gemensam
plundring af en tredje, såsom vid de polska
delningarne, till hvilka Fredrik den store har
skulden. Men eljest drager Preussen helt sä-
-kert till venster, när Österrike vill till höger.
Sträfvar Österrike att tränga undan Preussen
strån dess plats i spetsen för tullföreningen
:genem tullöfverenskommelser med det öfriga
Tyskland, så spärrar sig Preussen deremot
ned tusende stängsel och bommar. Gör Preus-
sen, för att åter ingifva förlorad respekt, de-
vaonstrationer för Kurhessen eller Holstein,
så träder Österrike fram och öfverlåter åt
Preussen att spela andra fiolen. Blott i en
vunkt handla de alltid harmoniskt: i striden
inot politiskt framåtskridandande, i motståndet
emot tidsandan, i polisens allsmäktighet.
Man skulle hafva orätt om man behand-
ade de öfriga tyska staterna såsom full-
komliga nollor bredvid Österrike och Preus-
sen. Framför allt förtjenar Bäjern afseende,
hvilket gerna skulle ockra med sitt kapital af
4 millioner innevånare för att blifva en stor-
makt. Dess familjpolitik söker isynnerhet, så
vidt det är förenligt med konungens kraft-
lösa karakter, atttillgodogöra den traditionella
vänskapen med Frankrike, en vänskap, som
redan under förflutna tiden gestaltade sig fill
formligt förräderi emot den tyska saken.
andra sidan finner Bäjern en stödjepunkt äf-
ven hos wienerkabinettet, emedan den: till
rangen tredje tyska maktens uppkomst ver-
kar till skada för den andra, den preussiska.