STOCKHOLM, den 23 Maj. Vi meddela här fortsättning och slut på den insända artikel rörande aktiebolag, hvaraf början infördes i onsdagsbladet. Läsaren torde påminna sig att, sedan insändaren hade utvecklat de grunder, som vår gällande lagstiftning följt i afseende på bolag, dels med, dels utan solidarisk ansvarighet för delegarne, han slutligen öfvergick till tillämpningen deraf på den ifrågasatta Stockholms handelsaktiebank, samt sökte visa att, då ett solidarbolag numera redan erbjudit sig att genom grundandet af en enskilt bank i hufvudstaden afhjelpa det i detta afseende kända och erkända behofvet, dervid underkastande sig alla i lag påbjudna vilkor och kontroller för bankinrättningar, den förstnämda stiftelsen måste anges både onödig och olämplig, hvarföre insändaren antager, att ingen af konungens rådgifvare skall tillstyrka den af handelsaktiebanken sökta oktroj. Insändaren fortfar rörande handelsaktiebanken och det försvar för densamma, som blifvit af hr Bennich offentliggjordt, sålunda: Sedan denna uppsats börjades, bar hr Bennichs försvarsskrift blifvit i Väktaren skärskådad. Insändaren kan derföre vara kortare. Han måste dock äfven påpeka hr Bennichs oförklarliga missförstånd af hvad solidarisk ansvarighet, enligt svensk lag, betyder, och glömska af 15 kap. 2 handelsbalken, 4 kap. 12 gutsökn.-balken samt 10 kap. 6 S rättegångsbalken, enligt hvilka lagrum man obestridligen kan utkräfva solidarbolagsgäld af hvilken bolagsman som helst, genast, så snart gälden är förfallen, dock att bolagsman skall sökas der bolaget är,, hvadan han intet äfventyrar så länge detta kan fullgöra sina förbindelser, men allt i motsatt fall. Är det sannt att hr Bennich varit petitionärernas för handelsaktiebanken juridiska biträde och rådgifvare, så kan deras motsträfvighet mot solidaransvar nu lätt förklaras, om nemligen hr Bennich, vid deras öfverläggningar, fört samma språk som i (n:o 83) Aftonbladet. Ingen redbar man kan nemligen vilja paradera med en ansvarighet, som, enligt hr Bennichs uppgifter, för dess utkräfvande medtager en tidrymd af 40 å 50 år, lemnar alltför ringa säkerhet, men desto mera anledning till otaliga demoraliserande tillställningar, samt nog mycket liknar fals och flärdr. Men hvad likna väl dylika ... uppgifter och... framställningar, till klienters och allmänhetens förvillande? Hänvisningen på Göteborgs., Malmöoch Göta kanal-diskonterna har icke behagat handelsaktiebankens försvarare. Dessa diskonter bedrefvos nemligen af aktiebolag samt började med enorma utdelningar, men slutade med kreditorers bedragande, just såsom dylika banker vanligen pläga. Dessa aktiebolagsbankers utredning var det som hr Bennich omförmiöder hafva medtagit en tidrymd af 40 å 50 år, och hvaraf han, så vidt man kan finna af hans dunkla antydningar, drager den slutsats att solidariska bankers utredning blir lika lingsam. Härpå är nog svaradt. De uppgitter handelsaktiebankens försvarare lemna om andra länder, bör man ej vänte vara mera tillförlitliga än de utur svenska lagboken. Sådant kan ock helre ursäktas. Hr Bennich talar om de många under innevarande århundrade inträffade bankrutterna bland Englands af fåtaliga, men solidariska delegare bildade banker,, säger att man om dessa inrättningar synes hysa ganska höga begrepp samt antager, såsom bevis på de :amerikanska aktiebankernas, företräde H. C. Careys yttrande på grund af detaljerad undersökning, att alltifrån det banker först inrättades i Amerika ända till år 1837 antalet af bankrutter i Amerika varit en fjerdedel mindre än bankrutternas antal i England endast under åren 1814, 18135 och 1816, Nu är emellertid förhållandet: att i England år 1849 funnos ej mindre än 23.000 delegare i joint stock banks (se pag. 530 i J. W. Gilbarts Practical Treatise on Banking), hvilket förhållande är åberopadt i justitiekanslers-embetets atlåtande öfver handelsaktiebanken, en handling, som ej bort vara okänd; att de engelska bankerna icke veterligen al någon auktoritet åberopas som mönster, men väl de skottska; att emellertid sannolikt ingen icke-amerikanare, utom hr Bennich, vågat upphöja Amerikas banker på de engelskas ekostnad; att Carey visserligen (2 del. pag. 247) hafi det citerade yttrandet, men att den detaljesrade undersökningen, som föregår samma yttrande, icke är särdeles öfvertygande för tviflare på amerikanskt skryt; att dessutom Carey skref detta år 1838, talande om förhållandet för 20 år tillbaka. innan England ännu fått sina nu gällande banklagar (af den 19 Juli och 5 September 1844), -innan i England ännu var tillåtet bilda egentliga bankbolag, utan endast bankirhus med högst 6 bolagsmän, samt innan den kris inträffat i Amerika, som visat vanskligheten af deras aktiebolagsbanker; . . att, om vår tid ryckes något närmare, det finnes, att i Amerika bankrutterade emellan 1830 och 1840 ej mindre än 150 bankinrättningar, och sedan endast till dvu 1: September 1842 ytterligare 161 (se American Almanac 1843); hvaremot i England från 1830 till 1845 endast I banker instälde sina betalningar, (Gilbart p. 530), samt att i England, på sätt handelsaktiebankens försvarare nu måst medgifva, anspråket på delegarnes solidariska arisvarlgbet ännu i lagen qvarstår,, och i Skottland aandact 2 ldra hanlkar ntan salidarick angvä