— För några dagar sedan har 13:de delen af Thiers konsulatets och kejsardömets historia utkommit i Paris. Den 14:de delen skall utkomma redan i Juli, och man kan sålunda boppas attsnart nog erhålla nya och förmodligen icke ovigtiga bidrag till bedömande af 1812 års händelser. — Bland de senaste sändningar, som hitkommit af dansk litteratur, förekommer ingenting af större märklighet, utan utgöras de mest af hvarjehanda politiska pamfletter samt stridsskrifcer mot S. Kierkegaard, som presterna i alla landsändar nu med mycken ifver angripa, medan de funno för godt att tiga, så länge han lefde. Bland annonserade teologiska nyheter märkes för öfrigt Johannes-Evangeliet, fortolket af dr HH. N. Clausenn. — Som bekant efterlemnade den aflidne sir Robert Peel omfattande memoirer, hvilkas utgifvande genom testamentariskt förfogande uppdrogs åt hans politiska vänner, historieskrifvaren lord Mahon (nu viscount Stanhope) och förre presidenten i handelsbyrån, Cardwell. Det första bandet har nu i dagarne utkommit. Det innehåller meddelanden om katolik-emancipationen åren 1828 29 samt öfver de orsaker, som förmådde Peel att i strid med sina förra åsigter och till stor förargelse för sitt parti förorda denna åtgärd. — Ännu större intresse, i synnerhet för utlandet, torde Wellingtons efterlemnade papper ega, som likaledes blifvit öfverlemnade åt lord Mahons vård och med hvilkas ordnande nu hr MontgomeryMartin, författare till ett förtjenstfullt verk öfver de britiska kolonierna, är sysselsatt, i oeh för en af honom tillämnad omfattande lefnadsteckning öfver jernhertigen. — En annan memoirsamling af stort intresse är det nyss i London utkomna Memoirs of the Court of England during the Regency, 1811—1820. By the duke of Buckingham and Chandos. 2 vol. De stora verldshändelserna under de tio år, som förflöto från regentskapets början till Georg III:s död, finna i dessa memoirer i många fall en ny belysning genom det rika förråd af hittills okända historiska detaljer och karaktersdrag, som de meddela. — Bland nyligen utkomna skrifter på finska språet, som omtalas uti det af Snellman utgifna Litteraturbladet, berömmes särdeles ett försök till en populär psykologi på finska af J. W. Murman, hvilken, enligt nämde blads omdöme, utmärker sig för skarpsinnighet och reda, ledigt och godt språk samt klarhet i framställningen, hvilken är hållen i dialogisk form. — Likaledes berömmer Litteraturbladet mycket ett slags afhandling om nyttan af bildningen, utgifven af en 24:årig finsk bonde A. Manninen. — I sista häftet af Revue des Deux Mondes förekommer en artikel af den bekante Gustave Planche, som väckt ett icke ringa larm inom det litterära lägret i Paris. Den innehåller nemligen en itter klagan öfver litteraturkritikens närvarande förnedring samt det olyckliga inflytande detta förhållande utöfvat på författarne. Icke nöjd att beifra det onda i allmänhet, har författaren äfven vändt sig emot vissa personer, dervid begagnande det gamla franska bruket att under antagna grekiska namn utpeka lefvande individer. Under pseudonymerna Polyanthe, och Theodule har han tecknat de lätt igenkänliga, men föga smickrade bilderna af tvenne utmärkta författare, Cuvillier-Fleury och Pontmartin. Den förre, som sedan flera år är en af de förnämsta medarbetarne i Journal des Dåbats, häcklas bland annat för sin förkärlek för de romerska författarne och sin vurm att på allt tillimpa latinet. Polyanthe tänker på latin, skrattar å latin, drömmer på latin. För att kunna riktigt skrifva franska, måste man enligt hans tanka ha vunnit pris för latinskt vältalighetsprof. Horatius och Virgilius äro emellertid icke de enda gudar, dem han dyrkar; med samma andakt tillber han och beröker franska akademien. Han förebrås vidare att för ett enda mål uppoffra sin kritiks oberoende, och detta mål är — en akademisk fåtölj. Denna förebråelse, som kastar skugga på hr Cuvillier-Fleurys litterära samvete, har från dennes sida framkallat ett i Journal des Debats infördt svar, hvaruti de sårande beskyllningarne med styrka tillbakakastas. Hr Cuvillier yttrar deruti bland annat, i det äfven han ger sin vedersakare ett grekiskt namn Zoilus: Ni har sagt, att man kan ge edra porträtter hvilka namn man behagar, att ni ej bryr er derom. Men hvad skulle ni sjelf säga, m.h., om jag bad er i ert galleri uppställa ett porträtt, som ni glömt att der ge en plats och ett namn? Om jag sade er: Zoilus har fordom kunnat skrifva; derföre beklagar man ait nu se honom nedsjunken till en fullkomlig oförmåga af tankar och stil, hvaröfver han hämnar sig på dem, som ännu ega sådant. Ett af hans anspråk är att vilja vara universell. Menedetta är för honom blott ett medel att utvidga kretsen för sina utflykter och utfall. Liggande i bakhåll vid en stor Revue, aflossar han sina skott blindvis emot allt som höjer sig, alltid färdig utt utgjuta sin galla öfver alla dem, som beskyddas af opinionen, och med skäl sägande sig ej ha något get intresse, emedan han verkligen ej känner mer in ett behof: att hata och förtala., — Jules Janin har ifven blandat sig i leken och i sitt vanliga maner svisslat hr Planche. — Theodule (hr Pontmartin), wilken blifvit ännu värre behandlad än hr CuvillierFleury, har ännu ej yttrat sig, men anses ega en utför god klinga att låta henne stanna i slidan. nassd)