— För några dagar sedan har 13:de delen
af Thiers konsulatets och kejsardömets historia utkom-
mit i Paris. Den 14:de delen skall utkomma redan
i Juli, och man kan sålunda boppas attsnart nog er-
hålla nya och förmodligen icke ovigtiga bidrag till
bedömande af 1812 års händelser.
— Bland de senaste sändningar, som hit-
kommit af dansk litteratur, förekommer ingenting af
större märklighet, utan utgöras de mest af hvarje-
handa politiska pamfletter samt stridsskrifcer mot S.
Kierkegaard, som presterna i alla landsändar nu med
mycken ifver angripa, medan de funno för godt att
tiga, så länge han lefde. Bland annonserade teolo-
giska nyheter märkes för öfrigt Johannes-Evange-
liet, fortolket af dr HH. N. Clausenn.
— Som bekant efterlemnade den aflidne
sir Robert Peel omfattande memoirer, hvilkas utgif-
vande genom testamentariskt förfogande uppdrogs åt
hans politiska vänner, historieskrifvaren lord Mahon
(nu viscount Stanhope) och förre presidenten i han-
delsbyrån, Cardwell. Det första bandet har nu i
dagarne utkommit. Det innehåller meddelanden om
katolik-emancipationen åren 1828 29 samt öfver
de orsaker, som förmådde Peel att i strid med sina
förra åsigter och till stor förargelse för sitt parti
förorda denna åtgärd.
— Ännu större intresse, i synnerhet för
utlandet, torde Wellingtons efterlemnade papper ega,
som likaledes blifvit öfverlemnade åt lord Mahons
vård och med hvilkas ordnande nu hr Montgomery-
Martin, författare till ett förtjenstfullt verk öfver
de britiska kolonierna, är sysselsatt, i oeh för en af
honom tillämnad omfattande lefnadsteckning öfver
jernhertigen.
— En annan memoirsamling af stort in-
tresse är det nyss i London utkomna Memoirs of
the Court of England during the Regency, 1811—1820.
By the duke of Buckingham and Chandos. 2 vol.
De stora verldshändelserna under de tio år, som
förflöto från regentskapets början till Georg III:s
död, finna i dessa memoirer i många fall en ny be-
lysning genom det rika förråd af hittills okända
historiska detaljer och karaktersdrag, som de med-
dela.
— Bland nyligen utkomna skrifter på fin-
ska språet, som omtalas uti det af Snellman utgifna
Litteraturbladet, berömmes särdeles ett försök till
en populär psykologi på finska af J. W. Murman,
hvilken, enligt nämde blads omdöme, utmärker sig
för skarpsinnighet och reda, ledigt och godt språk
samt klarhet i framställningen, hvilken är hållen i
dialogisk form. — Likaledes berömmer Litteratur-
bladet mycket ett slags afhandling om nyttan af
bildningen, utgifven af en 24:årig finsk bonde A.
Manninen.
— I sista häftet af Revue des Deux Mondes
förekommer en artikel af den bekante Gustave Plan-
che, som väckt ett icke ringa larm inom det litte-
rära lägret i Paris. Den innehåller nemligen en
itter klagan öfver litteraturkritikens närvarande
förnedring samt det olyckliga inflytande detta för-
hållande utöfvat på författarne. Icke nöjd att be-
ifra det onda i allmänhet, har författaren äfven
vändt sig emot vissa personer, dervid begagnande
det gamla franska bruket att under antagna greki-
ska namn utpeka lefvande individer. Under pseu-
donymerna Polyanthe, och Theodule har han teck-
nat de lätt igenkänliga, men föga smickrade bil-
derna af tvenne utmärkta författare, Cuvillier-Fleury
och Pontmartin. Den förre, som sedan flera år är
en af de förnämsta medarbetarne i Journal des Då-
bats, häcklas bland annat för sin förkärlek för de
romerska författarne och sin vurm att på allt till-
impa latinet. Polyanthe tänker på latin, skrattar
å latin, drömmer på latin. För att kunna riktigt
skrifva franska, måste man enligt hans tanka ha
vunnit pris för latinskt vältalighetsprof. Horatius
och Virgilius äro emellertid icke de enda gudar, dem
han dyrkar; med samma andakt tillber han och be-
röker franska akademien. Han förebrås vidare att
för ett enda mål uppoffra sin kritiks oberoende,
och detta mål är — en akademisk fåtölj.
Denna förebråelse, som kastar skugga på hr Cuvil-
lier-Fleurys litterära samvete, har från dennes sida
framkallat ett i Journal des Debats infördt svar,
hvaruti de sårande beskyllningarne med styrka till-
bakakastas. Hr Cuvillier yttrar deruti bland annat,
i det äfven han ger sin vedersakare ett grekiskt
namn Zoilus: Ni har sagt, att man kan ge edra
porträtter hvilka namn man behagar, att ni ej bryr
er derom. Men hvad skulle ni sjelf säga, m.h., om
jag bad er i ert galleri uppställa ett porträtt, som
ni glömt att der ge en plats och ett namn? Om
jag sade er: Zoilus har fordom kunnat skrifva;
derföre beklagar man ait nu se honom nedsjunken
till en fullkomlig oförmåga af tankar och stil, hvar-
öfver han hämnar sig på dem, som ännu ega sådant.
Ett af hans anspråk är att vilja vara universell.
Menedetta är för honom blott ett medel att utvidga
kretsen för sina utflykter och utfall. Liggande i
bakhåll vid en stor Revue, aflossar han sina skott
blindvis emot allt som höjer sig, alltid färdig
utt utgjuta sin galla öfver alla dem, som beskyddas
af opinionen, och med skäl sägande sig ej ha något
get intresse, emedan han verkligen ej känner mer
in ett behof: att hata och förtala., — Jules Janin har
ifven blandat sig i leken och i sitt vanliga maner
svisslat hr Planche. — Theodule (hr Pontmartin),
wilken blifvit ännu värre behandlad än hr Cuvillier-
Fleury, har ännu ej yttrat sig, men anses ega en
utför god klinga att låta henne stanna i slidan.
nassd)