icke dess mindre en åsigt, som tillhör den nya me! niskans barndom; och ofördragsamheten börjar ifrå det ögonblick, då man i stället att följa exemplet: det framsteg, som den apostoliska kyrkan erbjude nekar namnet af broder åt de kristne, som följa c mera evangeliskt-spiritualistisk riktning. Och för hvilken fara utsätter oss icke vanan al återföra evangelium till en lagens bokstaf? Då innesluta sanningen inom vissa bibelspråk, som ansl vårt sinne, eller företrädesvis motsvara vår andlig utvecklingsgrad, förbise vi ofta just dem, som vor vida upphöjdare och kanske af den mest evangelisk anda inom evangelium; man utsätter sig för att lån den Heliga Anda sina egna intryck, eller att ikläda skrif terna en auktoritet så kraftlös, att den ej kan väck lifvet inom oss; man försöker att afgöra de vigtiga ste frågor genom några lösryckta bibelspråk, son kunna föra till slutsatser, stridande mot sjelfva evan gelium; man är i fara att sätta skriften emot skrif ten och att gifva anledning till alla de ordstride och de fruktlösa tvistigheter, som endast tjena sekt andan; Men alltsom den andliga uppfostran försiggår, s ådrager sig Kristi heliga person alltmera vär upp märksamhet. Kristus framstår alltmera såsom före målet för hans lärdomar, såsom kristendomen sjelf Ju mer man intränger i denna uppfattning, ju me erfar man behofvet att komma i en innerligare ge mönskap med Honom, och all mera betrakta vi evan gelium såsom medlet att allt djupare intränga i denn: gemenskap och ett lif i Kristo. Man förstår då, at den evangeliska andan får en helt annan betydelst för själen än bokstafsmeningen, och att i stället at beslöja andan, blir sjelfva denna bokstaf andlig. Så ledes firnes under de bibliska orden en andlig v lighet, och eger man ej denna, kan man icke egs lifvet i Kristo: det är endast i den, som man upp: fattar uttrycket af hans gudomliga tanke, och som man kommer i beständig gemenskap med honom Blott på detta sätt intränger man på djupet af evangelium, som då först blir den bok, i hvilken frälsaren lefver och vandrar inför våra ögon. Detta är den ståndpunkt, på hvilken i synnerhet Johannis cvangelium försätter oss, till hvilken den apostoliska undervisningen syftade, och till hvilken vårt tidehvarfs andliga behof alltmera uppmana oss att höja oss Om man studerar evangelium i denna anda, huru många skatter skall man ej finna, som nu ligga begrant i dess sköte! — Talaren bevisade hvad han är yttrat med några exempel, fästande sig företrädesvis vid historien om trenne dogmer, hvaraf en från den katolska kyrkan (den om Petri nycklar); en från den reformerta (om predestinationen), och en från den lutherska (om betydelsen af instiktelseorden till nattvarden: Detta är o. s. v.), i afseende på hvilka talaren visade den ensidiga bokstafstolkningens skefhet. Således kan ej bokstafstolkningen uppnå mäiet, derföre att den ger oss anledning att förkasta en del af bibeln genom en annan, och ej kan skydda oss för godtycket. Den spiritualistiska ståndpunkten, anbefald genom evangelium, omfattar hela den Heliga skrift, det vill säga nedstiger till sanningens medelpunkt för att kunna förklara bibeln i bibelns anda. Det finnes intet anhat medel att ej söndra evangelium genom det sätt hvarpå man läser det, att ej utesluta derifrån något evangeliskt element, och att genom bibeln hinna till evangelium enligt Kristi egna ord (Joh. 6: 63), och enligt Paulus (Kor. 3: 6). Och hvarföre läsa vi evangelium, om icke för att ej blott finna enstaka sanningar, men sjelfva sanningen? Och sanningen kan ej bestå i de föreskrifter och de spridda eller samlade dogmer, som utgöra dess omklädnad eller yttre bild. Under dessa sanningar finnes sanningen, den princip i hvilken alla sanningar hafva sin rot, hämta sitt lif, förädlas och förandligas, eller innerligt förenas med hvarandra. Och såsom hvarje lag, hvarje föreskrift, hvarje lära härleder sig från en varelse och uppstiger till den, så är sanningen ovilkorligen Gud sjelf, betraktad i hans verksamhet för att frälsa oss och återföra oss till honom, Gud uppenbarad i köttet, i Kristi person. Vi hafva den vanan att likasom ikläda Kristus en kropp af traditionella former, hvars mening är att göra honom lefvande för oss, men hvilken ofta träder i hans ställe. I allmänhet tror man mycket mindre på Kristus än på hvad man öfverenskommit att kalla kristendomen, på en mängd intellektuella sanningar, som ofta ej hafva minsta afseende på Kristi person: liksom hans verk ej bestod just i uppenbarelsen af hans person, liksom han sjelf ej utgjorde medelpunkten för sin sändning, liksom kristendomen hade någon verklighet utom Kristi person. När man sålunda befinner sig under inflytandet af religiösa ideer snarare än i gemenskap med Kristus, kan man föreställa sig, att när man antager den erkända tron, så är man kristen. Omvändelsen blir helt enkelt en förståndshandling; i stället för personlig öfvertygelse har man en mer eller mindre ytlig tro. Man stannar inom formalismens område, och den lefvande Kristus blir för oss lika främmande, som om man ingenting förstått af evangelium. Att känna sanningen, är således icke att låta evangelium tjena de erkända dogmerna; det är tvärtom, att göra sig till sanningens personliga egare i en fullkomlig och andlig mening. Och, som isynnerhet Johannes evangelium visar oss, att Jesu undervisning har till föremål framförallt honom sjelf, och att han predikar sig sjelf, då han predikar sanningen, så är att känna sanningen att komma till honom i djupet af vår själ, att blifva medlemmar af hans slägt (Matth. 12: 50), att blifva förändrad till hans afbild, och att genom en andlig gemenskap tillhöra honom. Men detta är ock att betrakta evangelium som ett blott medel att uppnå målet, att sätta anden öfver bokstafven, grunden öfver formen, evangelium öfver evangelierne; med ett ord, att se kristendomen i Kristus och uti kristendomen sanningen i sanningen. Det finnes ingen annan väg att öfvergå från de kristliga sanningarne till sanningen sjelf, att återställa jemvigten inom menniskosjälen och grunda inom kyrkan en verklig enighet. Talaren visade härefter, huru föga skäl de kristne, som följa den förstnämda åsigten, hafva att utan sranskning förkasta deras skäl, som följa den andra; dessa senares skyldighet såväl mot sanningen som emot sina bröder; de olyckliga följderna för kyrkan, för kristendomen, för de kristne af den oförlragsamhet, som dessa senare visa för hvarandra; samt huru man kan arbeta på att göra möjlig denna framtidens kyrka, som lefver i så mångens längtan och som så många suckar påkalla. Till slut erinrade talaren, att detta föredrag egentligen vore att betrakta blott såsom en inledning till det näst följande, i hvilket han ärnar framställa kristendomens grundprineip, djupast fattad, hos Johannes, samt medet att återgifva nytt lif åt den kyrkliga inrättningen. Den femte föreläsningen, såsom den, på hvilken talarens slutsatser företrädesvis komma att hvila, blefve således den vigtigaste af alla. Denna föreläsning kommer att ega rum i samma okal (hr De la Croixs nästkommande måndag kl. 7 B. m. tr nr TTR in: taåAmMFfFA TR