icke dess mindre en åsigt, som tillhör den nya me!
niskans barndom; och ofördragsamheten börjar ifrå
det ögonblick, då man i stället att följa exemplet:
det framsteg, som den apostoliska kyrkan erbjude
nekar namnet af broder åt de kristne, som följa c
mera evangeliskt-spiritualistisk riktning.
Och för hvilken fara utsätter oss icke vanan al
återföra evangelium till en lagens bokstaf? Då
innesluta sanningen inom vissa bibelspråk, som ansl
vårt sinne, eller företrädesvis motsvara vår andlig
utvecklingsgrad, förbise vi ofta just dem, som vor
vida upphöjdare och kanske af den mest evangelisk
anda inom evangelium; man utsätter sig för att lån
den Heliga Anda sina egna intryck, eller att ikläda skrif
terna en auktoritet så kraftlös, att den ej kan väck
lifvet inom oss; man försöker att afgöra de vigtiga
ste frågor genom några lösryckta bibelspråk, son
kunna föra till slutsatser, stridande mot sjelfva evan
gelium; man är i fara att sätta skriften emot skrif
ten och att gifva anledning till alla de ordstride
och de fruktlösa tvistigheter, som endast tjena sekt
andan;
Men alltsom den andliga uppfostran försiggår, s
ådrager sig Kristi heliga person alltmera vär upp
märksamhet. Kristus framstår alltmera såsom före
målet för hans lärdomar, såsom kristendomen sjelf
Ju mer man intränger i denna uppfattning, ju me
erfar man behofvet att komma i en innerligare ge
mönskap med Honom, och all mera betrakta vi evan
gelium såsom medlet att allt djupare intränga i denn:
gemenskap och ett lif i Kristo. Man förstår då, at
den evangeliska andan får en helt annan betydelst
för själen än bokstafsmeningen, och att i stället at
beslöja andan, blir sjelfva denna bokstaf andlig. Så
ledes firnes under de bibliska orden en andlig v
lighet, och eger man ej denna, kan man icke egs
lifvet i Kristo: det är endast i den, som man upp:
fattar uttrycket af hans gudomliga tanke, och som
man kommer i beständig gemenskap med honom
Blott på detta sätt intränger man på djupet af evan-
gelium, som då först blir den bok, i hvilken frälsa-
ren lefver och vandrar inför våra ögon. Detta är
den ståndpunkt, på hvilken i synnerhet Johannis cvan-
gelium försätter oss, till hvilken den apostoliska un-
dervisningen syftade, och till hvilken vårt tidehvarfs
andliga behof alltmera uppmana oss att höja oss
Om man studerar evangelium i denna anda, huru
många skatter skall man ej finna, som nu ligga be-
grant i dess sköte! — Talaren bevisade hvad han
är yttrat med några exempel, fästande sig företrä-
desvis vid historien om trenne dogmer, hvaraf en
från den katolska kyrkan (den om Petri nycklar); en
från den reformerta (om predestinationen), och en
från den lutherska (om betydelsen af instiktelseorden
till nattvarden: Detta är o. s. v.), i afseende på hvilka
talaren visade den ensidiga bokstafstolkningens skef-
het.
Således kan ej bokstafstolkningen uppnå mäiet, der-
före att den ger oss anledning att förkasta en del
af bibeln genom en annan, och ej kan skydda oss
för godtycket. Den spiritualistiska ståndpunkten, an-
befald genom evangelium, omfattar hela den Heliga
skrift, det vill säga nedstiger till sanningens medel-
punkt för att kunna förklara bibeln i bibelns anda.
Det finnes intet anhat medel att ej söndra evange-
lium genom det sätt hvarpå man läser det, att ej
utesluta derifrån något evangeliskt element, och att
genom bibeln hinna till evangelium enligt Kristi egna
ord (Joh. 6: 63), och enligt Paulus (Kor. 3: 6).
Och hvarföre läsa vi evangelium, om icke för att
ej blott finna enstaka sanningar, men sjelfva sannin-
gen? Och sanningen kan ej bestå i de föreskrifter
och de spridda eller samlade dogmer, som utgöra
dess omklädnad eller yttre bild. Under dessa san-
ningar finnes sanningen, den princip i hvilken alla
sanningar hafva sin rot, hämta sitt lif, förädlas och
förandligas, eller innerligt förenas med hvarandra.
Och såsom hvarje lag, hvarje föreskrift, hvarje
lära härleder sig från en varelse och uppstiger
till den, så är sanningen ovilkorligen Gud sjelf,
betraktad i hans verksamhet för att frälsa oss
och återföra oss till honom, Gud uppenbarad
i köttet, i Kristi person. Vi hafva den vanan att
likasom ikläda Kristus en kropp af traditionella for-
mer, hvars mening är att göra honom lefvande för
oss, men hvilken ofta träder i hans ställe. I all-
mänhet tror man mycket mindre på Kristus än på
hvad man öfverenskommit att kalla kristendomen,
på en mängd intellektuella sanningar, som ofta ej
hafva minsta afseende på Kristi person: liksom hans
verk ej bestod just i uppenbarelsen af hans person,
liksom han sjelf ej utgjorde medelpunkten för sin
sändning, liksom kristendomen hade någon verk-
lighet utom Kristi person. När man sålunda befin-
ner sig under inflytandet af religiösa ideer snarare
än i gemenskap med Kristus, kan man föreställa sig,
att när man antager den erkända tron, så är man
kristen. Omvändelsen blir helt enkelt en förstånds-
handling; i stället för personlig öfvertygelse har man
en mer eller mindre ytlig tro. Man stannar inom
formalismens område, och den lefvande Kristus blir
för oss lika främmande, som om man ingenting för-
stått af evangelium.
Att känna sanningen, är således icke att låta evan-
gelium tjena de erkända dogmerna; det är tvärtom,
att göra sig till sanningens personliga egare i en
fullkomlig och andlig mening. Och, som isynnerhet
Johannes evangelium visar oss, att Jesu undervisning
har till föremål framförallt honom sjelf, och att han
predikar sig sjelf, då han predikar sanningen, så är
att känna sanningen att komma till honom i djupet
af vår själ, att blifva medlemmar af hans slägt
(Matth. 12: 50), att blifva förändrad till hans afbild,
och att genom en andlig gemenskap tillhöra honom.
Men detta är ock att betrakta evangelium som ett
blott medel att uppnå målet, att sätta anden öfver
bokstafven, grunden öfver formen, evangelium öfver
evangelierne; med ett ord, att se kristendomen i
Kristus och uti kristendomen sanningen i sanningen.
Det finnes ingen annan väg att öfvergå från de
kristliga sanningarne till sanningen sjelf, att åter-
ställa jemvigten inom menniskosjälen och grunda
inom kyrkan en verklig enighet.
Talaren visade härefter, huru föga skäl de kristne,
som följa den förstnämda åsigten, hafva att utan
sranskning förkasta deras skäl, som följa den an-
dra; dessa senares skyldighet såväl mot sanningen
som emot sina bröder; de olyckliga följderna för
kyrkan, för kristendomen, för de kristne af den oför-
lragsamhet, som dessa senare visa för hvarandra;
samt huru man kan arbeta på att göra möjlig denna
framtidens kyrka, som lefver i så mångens längtan
och som så många suckar påkalla. Till slut erin-
rade talaren, att detta föredrag egentligen vore att
betrakta blott såsom en inledning till det näst föl-
jande, i hvilket han ärnar framställa kristendomens
grundprineip, djupast fattad, hos Johannes, samt med-
et att återgifva nytt lif åt den kyrkliga inrättnin-
gen. Den femte föreläsningen, såsom den, på hvil-
ken talarens slutsatser företrädesvis komma att hvila,
blefve således den vigtigaste af alla.
Denna föreläsning kommer att ega rum i samma
okal (hr De la Croixs nästkommande måndag kl. 7
B. m.
tr nr TTR in: taåAmMFfFA TR