vilken vore riktad emot de italienska natioaliteternas förhoppningar. Stiga vi längre ned, så har junkerpartiet städse haft till devis, utt försvara Rhen vid Po. En intervention emot främmande nationala friheter strider vis; serligen mot all preussisk känsla, synnerligen I om den skall komma den absolutistiska habsburgerarffienden till godo. Men det finnes dock onda autecedentia och exempel på sådana inblandningar. Man ihågkomme blott schweitsiska sonderbundet. et då bekom Preussen illa att taga parti för jesuitismen, skall naturligtvis icke afskräcka våra reaktionära fanatici. Medan det tyvärr med orätt så kallade tyska, ja till och med protestantiska Piemont håller på att på sitt sätt dokumentera sina sympatier för konung Bomba och påfvens verldsliga välde, och på detta sätt återigen alltmera vinner i aktning hos utlandet, kan man sålunda icke vänta mycket godt af Preussens närmande till Frankrike. Detta närmande är ett faktum. Kejsar Napoleons Svarta örns orden har bekräftat sig. Man omtalar, att äfven grefve Walewski skall erhålla denna orden, ehuru enligt dess statuter den dermed dekorerade måste räkna åtta anor och vara ett barn af — äkta säng. (Man vet, att grefve Walewski är naturlig son till Napoleon. Han har, som hvar och en känner, i Paris ett barn med mamsell Rachel. När den lille Felix går förbi Vendömekolonnen, skall han vanligen, pekande uppåt, säga till sina kamrater: Voici grandpapa! Man berättar i detta afseende flera andra dylika anekdoter.) Men för att återvända till politiken, så är det framförallt anmärkningsvärdt, att Preussen, så länge den österländska frågan var å bane och så länge det derigenom kunde gagna Ryssland, iakttog emot Frankrike en så kallad neutral, afvärjande och misstroget tillbakadr. gen ställning. Nu, då en ryssvänlig fred kommit till stånd, då den bonapartistiska propagandan börjar försöka sig mot grannländernas friheter, nu anser hr von Manteuffel ingen ting angelägnare, än att vid kongressen instämma i Walewskis utfall emot den arma belgiska tryckfriheten, och den mognande fransk-ryska alliansen träder Preussen skyndsamt till mötes med Schillers vers: Ich sei, gewährt nur die Bitte, in eurem Bunde der Dritte!... Denna politik framkallar genom sin oklok: öfverdrift redan nu återkomsten af den anti bonapartistiska floden. Den allmänna instink ten vädrar en brinnande fara för den konti nentala fribeten. Hr von Manteuffel,son med sina byråkratiska glasögon alldeles ickt sett, att Preussen af högre politiska skälicke borde gifva Belgien till pris, har i den belgi ska tryckfrihetsfrågan förgäfves kompromette rat sig. Sjelfva Ryssland har stält sig bättre ty den kloke Orlow har åberopat sig på fe lande instruktioner och i belgiska frågan ick afgifvit något yttrande. För att sluta med en konstnotis, nämne jag, att mamsell Michal äfven i Robert had mycken framgång, och efter andra akten ble inropad. KR sa