ISKA OCH BrexiSKaA KriStnas OdCt 1 VIICOLEn:; SKUNG ägra att sysselsätta sig med folken aflätinska stamnen, hvilka äro ännu olyckligare, enär de, till följd f den högre civilisation de uppnått, lifligare känna öljderna af en dålig styrelse. Detta hopp har blifrit sviket. I trots af Frankrikes och Englands goda ilja, i trots af dessa makters välvilliga bemödanden lar rrikes ihärdighet, att fordra det kongressens liskussioner förblefvo strängt slutna inom den krets vf frågor, som före sammanträdandet blifvit bestämd, rållat att denna församling, på hvilken hela Eurovas blickar äro fästade, nu åtskiljes icke blott utan utt hafva medfört den ringaste lindring i Italiens lilanden, men ock utan att man ens låtit till andra idan om Alperna framtränga en enda stråle af hopp ör framtiden för att lugna sinnena och komma dem utt med undergifvenhet fördraga det närvarande. Den särskilta ställning, Österrike inom kongressen ntog, gjorde måhända detta beklagansvärda resulat oundvikligt. Undertecknade måste erkänna detta. Men utan att göra sina bundsförvandter den ringate förebråelse, tro de sig böra fästa deras allvarliga ippmärksamhet på de betänkliga följder, som detta san hafva för Europa, för Italien, och isynnerhet för Sardinien. Det skulle vara öfverflödigt att här upplraga en fullständig teckning öfver Italien; hvad som ler tilldragit sig sedan många år tillbaka är tyvärr utför väl bekant. Det system af tvång och våldsam reaktion, som nfördes 1848 och 1849, i sin början måhända rättärdigadt af de revolutionära rörelser som då underrycktes, fortfar ännu utan den minsta lindring. Man kan till och med säga, att det med några undantag rullföljes med fördubblad stränghet. Aldrig ha fängelser och galerer varit mera öfverfyllda med personer, dömda för politiska orsaker, aldrig har antalet af proskriberade varit större, aldrig polisen nera närgången. Hvad som nu sker i Parma bevisar detta tillräckligt. Dylika styrelseåtgärder skola nödvändigt hålla befolkningen i ett tillstånd af beständig retning och revolutionär jäsning. Och sådant är Italiens tillstånd sedan sju år tillbaka. Emellertid syntes folkets oro under de sednare tiderna ha stillats. Då italienarne sågo en af sin nations monarker ingå förbund med de stora vestmakterna för att bereda seger åt rättvisans och billighetens principer, samt för att förbättra deras trosförvandters öde i Orienten, väcktes hos dem en förhoppning, att fred ej skulle afslutas utan att medföra en lindring i deras egna lidanden. Detta hopp har gjort dem lugna och undergifna. Men då de få erfara de negativa resultaterna af kongressen i Paris, då de få veta, att Österrike, oaktadt Frankrikes och Englands bemödanden och välvilliga bemedling, vägrat all slags diskussion och att det icke ens velat ingå i undersökning om lämpliga åtgärder för att reformera en så bedröflig sakernas ställning, så är det intet tvifvel underkastadt att ju icke den afsvalnade förbittringen skall återtändas med större våldsamhet än någonsin tillförne. Öfvertygade om att de ej mer ha någonting att vänta af diplomatien eller af de makters bemödanden, som intressera sig för deras öde, skola de med söderns hela liflighet inträda i detrevolutionära och omstörtande part ets leder, och Italien skall på nytt blifva en lågande härd för sammansvärjningar och oordningar, hvilka måhända skola undertryckas genom en fördubblad strängheti åtgärder, men hvilka vid den minsta rörelse i Europa skola på det mest våldsamma sätt komma till utbrott. Om nu en så betänklig sakernas ställning är förtjent af uppmärksamhet från Frankrikes och Englands regeringar, båda lika intresserade i ordningens upprätthållande och civilisationens regelbundna utveckling, bör den naturligtvis i ännu högre grad sysselsätta konungens af Sardinien regering. De revolutionära passionernas vaknande inom alla de länder, som omgifva Piemont, till följd af omständigheter egnade att framkalla folkets lifligaste sympatier, blottställer detta land för vådor af den yttersta betänklighet; de skulle kunna störa den fasta och moderata politik, som burit så lyckliga frukter i det yttre, och åt Sardinien förvärfvat det upplysta Europas deltagande och aktning. Men detta är ej den enda fara, som hotar Sardinien, en ännu större fara ligger i följderna af de medel, som begagnas af Österrike för att undertrycka den revolutionära jäsningen inom Italien. Kalladt af de smärre italienska staternas -suveräner till värn emot deras undersåters missnöje, håller Österrike militäriskt besatt större delen af Po-dalen och mellersta Italien, och dess inflytande låter sig på ett oemotståndligt sätt förnimmas äfven i de länder, der det ej har soldater. På ena sidan stödjande sig på Ferrara och Bologna, utbreda sig dess trupper ända till Ancona, längs efter Adriatiska hafvet, som nästan är förvandladt till en österrikisk insjö. På andra sidan beherrskar det Piacenza, hvilket det, tvärtemot wienertraktatens anda, om ej bokstaf, söker förvandla till en fästning af första rangen; håller garnison i Parma och rustar sig till att utveckla sin styrka längs efter hela sardinska gränsen ifrån Po ända till spetsen af Apenninerna. Dessa fortfarande besättningar från Österrikes sida af områden, som icke tillhöra detsamma, göra denna makt till en oinskränkt herrskarinna öfver hela Italien, tillintetgöra den genom wienertraktaten fastställda jemvigt, och utgöra en ständig hotelse för Piemont. Sistnämde land, på visst sätt omgifvet från alla håll af österrikarne, och seende på sin helt och hållet obetäckta östra gräns utbreda sig trupper, tillhörande en makt, som det vet icke hysa några vänskapliga känslor emot detsamma, hålles sålunda i ett beständgt tillstånd af fruktan, som tvingar det att förblifva under vapen, och föranleder högt uppdrifna försvarsanstalter, tryckande för dess finanser, redan förut skuldbelastade till följd af 1848 och 1849 årens händelser, samt af det krig, bvaruti det nyss deltagit. Hvad som här af undertecknade blifvit framstäldt, är tillräckligt för att kunna upplysa om farorna af den ställning, bvaruti konungens af Sardinien regering finner sig försatt. Påtryckt i det inre af de revolutionära passionerna, retad i det yttre genom ett våldsamt undertryckningssystem och genom de främmande trupperna, hotad genom utvidgningen af Österrikes makt, kan nämde regering i hvilket ögonblick som helst af en oundviklig nödvändighet bli tvungen att vidtaga ytterliga åtgärder, hvilkas följder det är omöjligt att kunna beräkna. Undertecknade betvifla ej, att en sådan sakernas ställning ju icke väcker bekymmer hos Frankrikes och Englands regeringar, icke blott på grund af den uppriktiga vänskap och verkliga sympati dessa makter hysa för den suverän, som, ensam ibland alla, i det ögonblick då framgången var mest oviss, öppet förklarade sig för deras saky utan äfven och i synnerhet derföre, att sakernas närvarande ställning innebär en verklig fara för Europa. Sardinien är den enda af Italiens stater, som förmått uppresa en oöfverstiglig damm emot revolutionsandan, och på samma gång lyckats förblifva oberoende af Österrike. Det är den endå motvigten emot sistnämde makts kringgripande inflytande. Om Sardinien skulle duka under till följd af uttömda krafter, eller derigenom att dess bundsförvandter lemnade detsamma i sticket, om det nödgades sjelf underkasta sig österrikiska väldet, då vore Österrikes eröfring af Italien fulländad, och efter att hafva utan. den ringaste uppoffring erhållit den omätliga fördelen af fri segelfart på Donau och Svarta hafvets neutralisation, befunne sig samma Österrike i besittning af ett öfvervägande inflytande inom vestra Europa. Och detta är någonting, som Frankrike och England icke kunna vilja och som de aldrig lära tillåta. Men plenipotentiärerne äro öfvertygade om, att kabinetterna i Paris och London, efter att hafva tagit Italiens ställning i allvarsamt öfvervägande, skola i förening med Sardinien gå i författning om de medel, som skola användas till förekommande af en dylik olycka. Cavour. Villamarina. MH i MS MM — — TR FR kg rg AR