ISKA OCH BrexiSKaA KriStnas OdCt 1 VIICOLEn:; SKUNG
ägra att sysselsätta sig med folken aflätinska stam-
nen, hvilka äro ännu olyckligare, enär de, till följd
f den högre civilisation de uppnått, lifligare känna
öljderna af en dålig styrelse. Detta hopp har blif-
rit sviket. I trots af Frankrikes och Englands goda
ilja, i trots af dessa makters välvilliga bemödanden
lar rrikes ihärdighet, att fordra det kongressens
liskussioner förblefvo strängt slutna inom den krets
vf frågor, som före sammanträdandet blifvit bestämd,
rållat att denna församling, på hvilken hela Euro-
vas blickar äro fästade, nu åtskiljes icke blott utan
utt hafva medfört den ringaste lindring i Italiens li-
landen, men ock utan att man ens låtit till andra
idan om Alperna framtränga en enda stråle af hopp
ör framtiden för att lugna sinnena och komma dem
utt med undergifvenhet fördraga det närvarande.
Den särskilta ställning, Österrike inom kongressen
ntog, gjorde måhända detta beklagansvärda resul-
at oundvikligt. Undertecknade måste erkänna detta.
Men utan att göra sina bundsförvandter den ringa-
te förebråelse, tro de sig böra fästa deras allvarliga
ippmärksamhet på de betänkliga följder, som detta
san hafva för Europa, för Italien, och isynnerhet för
Sardinien. Det skulle vara öfverflödigt att här upp-
lraga en fullständig teckning öfver Italien; hvad som
ler tilldragit sig sedan många år tillbaka är tyvärr
utför väl bekant.
Det system af tvång och våldsam reaktion, som
nfördes 1848 och 1849, i sin början måhända rätt-
ärdigadt af de revolutionära rörelser som då under-
rycktes, fortfar ännu utan den minsta lindring. Man
kan till och med säga, att det med några undantag
rullföljes med fördubblad stränghet. Aldrig ha fän-
gelser och galerer varit mera öfverfyllda med per-
soner, dömda för politiska orsaker, aldrig har anta-
let af proskriberade varit större, aldrig polisen
nera närgången. Hvad som nu sker i Parma bevisar
detta tillräckligt. Dylika styrelseåtgärder skola nöd-
vändigt hålla befolkningen i ett tillstånd af bestän-
dig retning och revolutionär jäsning. Och sådant är
Italiens tillstånd sedan sju år tillbaka. Emellertid
syntes folkets oro under de sednare tiderna ha stil-
lats. Då italienarne sågo en af sin nations monar-
ker ingå förbund med de stora vestmakterna för att
bereda seger åt rättvisans och billighetens principer,
samt för att förbättra deras trosförvandters öde i
Orienten, väcktes hos dem en förhoppning, att fred
ej skulle afslutas utan att medföra en lindring i de-
ras egna lidanden. Detta hopp har gjort dem lugna
och undergifna. Men då de få erfara de negativa
resultaterna af kongressen i Paris, då de få veta, att
Österrike, oaktadt Frankrikes och Englands bemödan-
den och välvilliga bemedling, vägrat all slags dis-
kussion och att det icke ens velat ingå i undersök-
ning om lämpliga åtgärder för att reformera en så
bedröflig sakernas ställning, så är det intet tvifvel
underkastadt att ju icke den afsvalnade förbittrin-
gen skall återtändas med större våldsamhet än nå-
gonsin tillförne. Öfvertygade om att de ej mer ha
någonting att vänta af diplomatien eller af de mak-
ters bemödanden, som intressera sig för deras öde,
skola de med söderns hela liflighet inträda i detre-
volutionära och omstörtande part ets leder, och Ita-
lien skall på nytt blifva en lågande härd för sam-
mansvärjningar och oordningar, hvilka måhända skola
undertryckas genom en fördubblad strängheti åtgär-
der, men hvilka vid den minsta rörelse i Europa
skola på det mest våldsamma sätt komma till ut-
brott.
Om nu en så betänklig sakernas ställning är för-
tjent af uppmärksamhet från Frankrikes och Eng-
lands regeringar, båda lika intresserade i ordningens
upprätthållande och civilisationens regelbundna ut-
veckling, bör den naturligtvis i ännu högre grad
sysselsätta konungens af Sardinien regering. De re-
volutionära passionernas vaknande inom alla de län-
der, som omgifva Piemont, till följd af omständig-
heter egnade att framkalla folkets lifligaste sympa-
tier, blottställer detta land för vådor af den yttersta
betänklighet; de skulle kunna störa den fasta och
moderata politik, som burit så lyckliga frukter i det
yttre, och åt Sardinien förvärfvat det upplysta Europas
deltagande och aktning.
Men detta är ej den enda fara, som hotar Sardi-
nien, en ännu större fara ligger i följderna af de
medel, som begagnas af Österrike för att under-
trycka den revolutionära jäsningen inom Italien.
Kalladt af de smärre italienska staternas -suveräner
till värn emot deras undersåters missnöje, håller
Österrike militäriskt besatt större delen af Po-dalen
och mellersta Italien, och dess inflytande låter sig
på ett oemotståndligt sätt förnimmas äfven i de
länder, der det ej har soldater. På ena sidan stödjan-
de sig på Ferrara och Bologna, utbreda sig dess
trupper ända till Ancona, längs efter Adriatiska haf-
vet, som nästan är förvandladt till en österrikisk in-
sjö. På andra sidan beherrskar det Piacenza, hvilket
det, tvärtemot wienertraktatens anda, om ej bokstaf,
söker förvandla till en fästning af första rangen;
håller garnison i Parma och rustar sig till att ut-
veckla sin styrka längs efter hela sardinska grän-
sen ifrån Po ända till spetsen af Apenninerna. Dessa
fortfarande besättningar från Österrikes sida af om-
råden, som icke tillhöra detsamma, göra denna makt
till en oinskränkt herrskarinna öfver hela Italien,
tillintetgöra den genom wienertraktaten fastställda
jemvigt, och utgöra en ständig hotelse för Piemont.
Sistnämde land, på visst sätt omgifvet från alla håll
af österrikarne, och seende på sin helt och hållet
obetäckta östra gräns utbreda sig trupper, tillhöran-
de en makt, som det vet icke hysa några vänskap-
liga känslor emot detsamma, hålles sålunda i ett be-
ständgt tillstånd af fruktan, som tvingar det att
förblifva under vapen, och föranleder högt uppdrifna
försvarsanstalter, tryckande för dess finanser, redan
förut skuldbelastade till följd af 1848 och 1849 årens
händelser, samt af det krig, bvaruti det nyss deltagit.
Hvad som här af undertecknade blifvit framstäldt,
är tillräckligt för att kunna upplysa om farorna af
den ställning, bvaruti konungens af Sardinien rege-
ring finner sig försatt. Påtryckt i det inre af de
revolutionära passionerna, retad i det yttre genom
ett våldsamt undertryckningssystem och genom de
främmande trupperna, hotad genom utvidgningen af
Österrikes makt, kan nämde regering i hvilket ögon-
blick som helst af en oundviklig nödvändighet bli
tvungen att vidtaga ytterliga åtgärder, hvilkas följ-
der det är omöjligt att kunna beräkna.
Undertecknade betvifla ej, att en sådan sakernas
ställning ju icke väcker bekymmer hos Frankrikes
och Englands regeringar, icke blott på grund af den
uppriktiga vänskap och verkliga sympati dessa mak-
ter hysa för den suverän, som, ensam ibland alla,
i det ögonblick då framgången var mest oviss, öppet
förklarade sig för deras saky utan äfven och i syn-
nerhet derföre, att sakernas närvarande ställning
innebär en verklig fara för Europa.
Sardinien är den enda af Italiens stater, som för-
mått uppresa en oöfverstiglig damm emot revolutions-
andan, och på samma gång lyckats förblifva oberoen-
de af Österrike. Det är den endå motvigten emot
sistnämde makts kringgripande inflytande. Om Sar-
dinien skulle duka under till följd af uttömda kraf-
ter, eller derigenom att dess bundsförvandter lem-
nade detsamma i sticket, om det nödgades sjelf un-
derkasta sig österrikiska väldet, då vore Österrikes
eröfring af Italien fulländad, och efter att hafva
utan. den ringaste uppoffring erhållit den omätliga
fördelen af fri segelfart på Donau och Svarta haf-
vets neutralisation, befunne sig samma Österrike i
besittning af ett öfvervägande inflytande inom vestra
Europa. Och detta är någonting, som Frankrike och
England icke kunna vilja och som de aldrig lära
tillåta. - Men plenipotentiärerne äro öfvertygade om,
att kabinetterna i Paris och London, efter att hafva
tagit Italiens ställning i allvarsamt öfvervägande,
skola i förening med Sardinien gå i författning om
de medel, som skola användas till förekommande af
en dylik olycka. Cavour. Villamarina.
MH i MS MM
— — TR FR kg rg AR