TEATER.
Professor Nielsens deklamation.
Kongl. teaterns salong var i går afton fylld
med en publik, som väl kan kallas vald, för
så vidt man icke uteslutande gör afseende
på rang och förnämhet, utan på hvad
Stockholm har att erbjuda af litterär och
estetisk bildning. Hela den kungliga famil-
jen hedrade föröfrigt representationen med sin
närvaro.
Med spänd väntan afbidades professor Niel-
sens uppträdande af alla dem, som icke förut
i Köpenhamn eller i enskilta kretsar hört
honom, och i denna förväntan blandade sig
någon oro, emedan man icke rätt visste, huru
ett danskt föredrag, som icke vore understödt
af dramatisk aktion och sceniska attributer.
skulle taga sig ut för och göra sig fullt för-
stådt cch senteradt af en svensk teaterpublik.
Men alla tvifvelsmål i detta hänseende för-
svunno, så snart hr Nielsen hade uppträdt och
endast framsagt några strofer; det hördes,
det kändes genast att han hos publiken hade
en andlig resonansbotten, att den följde ho-
nom i alla de stämningar, alla de fina skift-
ningar af ädel, naturlig patos, jubel, smärta.
glädje och skämt, som afspeglade sig i hans
föredrag. Hans stämma har en så stor in-
tensiv kraft, är så rik på djuptonande metall.
att äfven i hans djupaste pianissimo ingen-
ting går förloradt, och äfven i hviskningen
behåller hans röst tillräcklig klang, för att
göra sig hörd i den största teatcrsalong.
Professor Nielsens deklamation är här nå-
gonting nytt och bör bli i hög grad lärorik.
Men vi kunna näppeligen kalla det för at:
deklamera, i den mening detta ord hos os
fått; i danskan använder man numera härför
ett inhemskt ord som är fullkomligt passande:
fremsigen. Nielsen dekl H
nerar ic ke, han u!-
portionerar icke en poetisk
få vissa gifna tonfall, som
att de mycket väl kunde sit
d en liten öfning bli
niskt; nej, han framsäger en dikt så en-
kelt, så naturligt, så öfverensstämmande med
dess väsen, med de tankar och känslo
ningar som deri uttala sig, ait det hela synes
komma från konstnärns eget hjerta och ikna
en ögonblicklig poetisk inspiration. Det är
den nya, sunda, sannt poetiska riktningen in-
om ghådespelarkonsten, genom hvilken den
sträfv ar att efterfölja poesien och de bildande
pelse i någ
Oo så stereoty
as på noter och
onting rent me-