Gorenflot nedböjde sitt hufvud; brodern
Robert hade sakta glidit från sin pall: han
låg ödmjukt på knä. :
Ångern hade äfven gripit Henrik. Detta
slag, som han i en berömlig afsigt riktat åt
sin motståndare, hade studsat tillbaka och
djupt inträngt i hans eget hjerta.
Jag tror förr, svarade Henrik lifligt, att
den gascogniske adelsmannen ej ville knyta
någon alltför stor förtrolighet med Henrik IV,
för att icke försvaga sina fordna minnen och
låta sin ömhet för den aflidne monarken ef-
terträdas af en ny. Vissa vänskapskänslor
äro ett slags religion, åt hvilken ädla själar
ofta för hela lifvet helga sig.
pKanske, svarade öfversättaren; men ni
hade lofvat mig några detaljer öfver Chicots
sista stunder. i
Han var med vid Bures och slogs tappert.
Alltid mån om att hämnas på herr de Ma-
yenne, hade han tagit dennes vän, grefve de
Chaligny, tillfånga och förde honom trium-
ferande till mig.n
— Till er, herr de Crillon, afbröt Robert,
eller till kungen ?
Jag var så nära hans majestät att han
örde honom till oss begge. Titta hit, Hen-
rik! utropade han gladt, så skall du få se
hvilken präktig skänk jag ger dig, och med
dessa ord kastade han Chaligny till mina
fötter.
pHan kallade då konungen för du?
Ja, Henrik var likväl den ende, som denna
heder vederfors, Detta Chicots yttrande väckte
naturligtvis allmän munterhet, men grefve de
Chaligny vände sig ursinnig om, drog sin
värja, hvilken hans storsinnade besegrare lå-
tit honom behålla, och klöf med ett hugg
den ädle Chicots hufvud.
Jag är visserligen endast en stackars munk),
mumlade brodern Robert; fullkomligt okun-
I
I
I