Mycket gerna, Chicot hade redan förena
sitt öde med Henriks, medan ännu alla andra
tvekade att följa den nye konungen, och hans
erbjudna tjenster blefvo så mycket angenä-
mare för monarken, som han bättre än någon
annan kunde bedöma deras cmätliga värde; han
hade sjelf sett hvilken fruktansvärd motståndare
Chicot var, då han förföljde någon för att försvara
sin herre. Chicot blef dock aldrig för Hen-
rik IV denne beständige följeslagare, giade
bordskamrat och forntida vän, hvilken låg i
sin herres rum, åt vid hans bord och alltjemt
delade alla hans hemligheter och faror. Chicot
var van vid Henrik III:s storartade och ly-
sande lefnadssätt. Henrik IV:s säng var hård,
hans bord tarfligt, och det förpantade silfret
oftast ersatt af enkla lerkärl.
Henrik hoppades genom denna indirekta
anspelning på sina fordna motgångar förmå
brodern Robert till några upptäckter, men
han svarade mildt:
Det är sannt, Chicot var sniken, snål, läcker
och förvekligad. Dessa svagheter äro förlåt-
liga hos en person af vulgär natur och sim-
pel härkomst. Han hade för öfrigt blifvit bort-
skämd af hang majestät konung Henrik III,
denne så ädelmodige, praktälskande och ly-
sande furste... hvars hand så lätt öppnades
och hvars hjerta så varmt tackade... ack,
hvilken monark! Den aflidne konungen, hvil-
ken gerna beröfvade sig sjelf det nödvändi-
gaste för att rikta sina tjenare, hvilken alltid
vid bordet sjelf valde det torra brödet, men
erbjöd sina väner stekta fasaner på gyllne
fat, den aflidne morarken, som var tapper
och stark och liksom alla stora själar minst
änkte på sig sjelf .., han hade bortklemat sin
vän Chicot, så att denre adelsman ntan tvif-
vel både blifvit oböflig och materiel. Förlåt,
nådige herre, såväl monarken som hans öd-
mjuke tjenare! ,...