la
Kapuschongen var orörlig, men Gorenflot
datrade vid detta namn och en liflig ångest
lästes på hans pussiga drag.
Jan, sade brodern talaren kallt, det var
det namn han bar och vi ha fullkomligt väl
förstått hvarandra. Detta beröm, dessa glö-
dande loftal varmed ni ärat honom, göra mig
godt, såsom kommande ifrån den store Crillon
... de äro mig till och med mycket ljufva, ty
äfven jag bedrades med herr Chicots vänskap.
Ingenting kan beskrifva det melankoliska
uttryck, hvarmed detta namn uttalades af bro-
dera talarens läppar.
Ni har då varit hans vän ? frågade ko-
nungen. Ja, jag minns... ni är förmodli-
gen denne munk ... hans följeslagare , ,. förlåt
... hette ni icke förr Panurge?
Nej, det var icke jag, det var vår åsnan,
öfvergsatte Robert, och han är död likasom
herr Chicot... ty Chicot är död, det är all-
mänt kändt. Många, båda officerare och sol-
dater, ha dessutom försäkrat mig derom...
men det är sannt, ingen bör veta det bättre
än ni, herr chevalier, hvilken aldrig lemnat
konnngen; ty det var ju framför konungens
ögon som den stackars Chicot dog? l
Jan, sade konungen.
Ni var kanhända äfven närvarande? frå-
gahe brodern Robert.
Jan
En dödstystnad följde på detta ord. Brodern
Robert afbröt för ett ögonblick sitt modelle-
ringsarbete och försjönk i djupa tankar. Go-
renflots tecken väckte honom ur dessa dröm-
mar och han öfversatte:
Jag skulle gerna vilja begagna detta till-
fälle för att erfara några detaljer om den
stackars herr Chicots död; meddelade af ett
ögonvittne, skulle d3 hafva ett föräubbladt
värde för hans gamle vän. Säg, vill ni berätta
mig denna sorgliga historia, herr chevalier?