nig i krigslagarne, men det förekommer mig,
som om denna handling var i hög grad van-
hedrande.n T
Den var nedrig.,
Och . .. den sårade ?
Chicot stupade; jag lät förbinda och vårda
honom af skickliga kirurger.
Hemma hos er?.,, I erttält? Var det icke
så, herr chevalier? frågade Robert.
I mitt tält ... sade konungen förläget...
jag hade icke alltid något.
Så var det väl der konungen bodde...
ty han bodde naturligtvis alltid någonstädes?...
Då kung Henrik III var i fält, blef Chicot,
enligt egen utsago, också någon gång sårad,
men han sköttes då af kungen... Han låg
vid hans fötter... detta är ju trogna hundars
privilegium. - ?
Konungen rodnade... hans vanligtvis så
glada och blixtrande ögon öfverdrogos med
en fuktig dimma, Ettsamvetsagg, framkalladt
af dessa enkla ord, uppsteg långsamt från
hans hjerta till hans läppar, och han stammade:
Det är sannt... jag glömde låta förbinda
Chicot hos mig; jag skickade honom till ett
säkert ställe... jag erfor huruhan med hvarje
dag blef allt svagare och svagare... tills man
slutligen sade mig att allt hopp var ute...
jag skyndade då till honom... han var död!...
Af er, herr chevalier, var denna likgiltig-
het ganska naturlig ... men af Henrik IV!,.
Ack! om Chicot fått ligga vid sin konungs
föttern, mumlade Robert med hemsk och sön-
derslitande ton, då hade han åtminstone haft
den outsägliga lyckan, att få utandas sin sista
suck välsignande sin herre, då hade alla
hans tjenster varit mer än betalta hy
Konungen böjde ödmjukt sin panna, beherr-
skad af en så djup rörelse, att han kanhända
aldrig förr känt något dylikt.
Meno, fortsatte Robert högtidligt och med