DD DU UR IV, GO oh MIT!
Utrikes Korrespondens.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Frankfurt am Mayn den 20 April.
Efter att ha tillbragt en del af tiden för
den stora fredskongressens sammanträden i
Paris, samt äfven derstädes öfvervarit firandet
af sjelfva fredsslutet, anträdde jag kort der-:!
efter en resa till åtskilliga delar af det inre I
och sydliga Frankrike, hvarifrån jag först i
dessa dagar återkommit. Jag har såväl un-
der min vistelse i Paris, som under min resa j
genom flere af Frankrikes landskap gjort
gra iakttagelser rörande det sätt, hvarpå frans-
männen firat den nyvunna freden, hvilkas i
meddelande jag trott möjligen kunna vara af;
något intresse för er. Se här det hufvudsak-
liga deraf.
I Paris visade sig icke det ringaste tecken
till någon entusiasm eller ens någon egentlig
glädje öfver freden, trots alla polisens och
en mängd tidningars bemödanden att fram-
kalla något sådant. Väl var staden illumine-
rad och rikare än vid de flesta föregående
tillfällen, men detta hade skett på polisens
tillsägelse. Denna tillsägelse var gifven med
en viss försigtighet till enskilta personer, men
alla egare af restaurationer, cafter m. m. hade
uttrycklig befallning icke allenast att, utan
äfven huru de borde utstyra sina lokaler. Att
statens likasom alla stadens bygnader voro
illuminerade och behängda med flaggor, var
naturligt, men är långt ifrån att utgöra bevis
på någon slags entusiasm. De enskilta per-
soner, som stuckit ut de gamla klutarne, hvilka
redan begagnades vid drottning Victorias be-
sök och Scbastopols fall, gjorde det hufvud-
sakligen för att icke blifva illa anskrifna.
En och annan, som ville visa sitt nit, hade
äfven uthängt de ryska färgerna. Dessa torde
kunna med rätta anses för de enda entusia-
sterna; men deras antal var ganska ringa.
Söndagsaftonen, den 2 dennes, första da-
gen då Paris var illumineradt, passerade jag
längs bulevarderna och öfver Place de la con-
corde, var inne i flera cafger och samman-
träffade med flera personer, både bekanta och
obekanta, med hvilka jag samtalade, men hörde
icke ens ordet paiz (fred) nämnas, än mindre
någon förtjusning öfver dagens händelse ut-
tryckas. Jag lemnade två dagar derefter Pa-
ris, utan att hafva hört ett enda samtal om
freden. Jag hade nemligen föresatt mig att
ej framkalla ett sådant, för att se om i sådant
fall talet skulle falla derpå.
Under resan genom departementerna, som
jag genomkorsat i flera riktningar, sak samma.
Hvarken under resan, eller under uppehållen
i flera af de förnämsta provinsstäderna, har
jag hört ordet paix nämnas. Jag har färdats
än på jernvägar, än i diligencer, och ni vet
att språksamheten i de senare vanligen är nå-
got större. Men icke heller der, eller ens på
hotellerna vid middagsborden något enda
samtal om freden! Endast uti en stad i
Champagne, der jag tillbragte ett par dagar
i sällskap med flera personer, hörde jag,
och det blott en enda gång, ett ord om fre-
den af en vinhbandlare, som gladde sig åt att
nu kunna skicka mera vin till Ryssland. Så
dant är förhållandet med den utmålade entusias-
men! Provinsstäderna hafva väl ock varit
klädda i högtidsskrud, ren detta har äfven
skett på befallning. Vanligen fann jag alla
knvutar försedda med kungörelser af mairerna
om freden och med tillagd uttrycklig upp-
maning till stadens invånare att iliuminera
sina hus. Jag är öfvertygad, att förhållandet
varit enahanda öfverallt i Frankrike.
Det är således en sanning, att Frankrike
mottagit fredsunderrättelsen utan någon slags
entusiasm. (Jag talar naturligtvis ej om dem,
som af egennytta önskade fred.) Men det är
ock en sanning, att Frankrike förde kriget
M.an entusiasm. Hvad fattade allmänheten af
de 4 eller 5 punkterna? Den hade ingen
klar föreställning om krigets ändamål, eme-
dan kriget icke hade något ändamål, värdigt
de vestra makterna. Det var Napoleon III
förbehållet, hvad ingen styrelse i Frankrike
förut gjort, att föra krig och sluta fred under
fullkomlig likgiltighet å franska nationens sida.
Den franska entusiasmen har väl några gån-
ger under krigets fortgång uppflammat, men
då öfver tillfälliga episoder, som påmint om
Frankrikes gamla ära, aldrig öfver krigets
ändamål.
Man syssehätter sig emellertid med giss-
ningar om de antagna fredsvilkoren, och som-
liga inbilla sig, att bland dem skall finnas
någonting annat än det minimum, som hvar
man vet måste finnas. Italienarne inbilla sig,
att man intagit någon klausul, något löfte
eller dylikt, till deras fördel. Detta är all-
deles icke förhållandet, efter hvad jag från
fullt tillförlitlig källa kan försäkra. Icke ett
ord derom; ännu mindre om Polen; och fur-
stendömenas öden äro i det väsentliga lem-
nade till pris åt framtida diplomatiskt gräl,
dock,förstås, utan att krigsorsak behöfver kom-
ma i fråga. Det säges, att kejsaren lyckats
inverka på Cavour genom obestämda löften
och försäkringar att göra något för Italien,
och jag har starka skäl för den öfvertygel-
sen, att så varit förhållandet. Också börjar
man att vara litet förarglig mot kungen i
Neapel, för att möjligen om några veckor
kunna ånyo med pomp och ståt tillkännagif-
va, att han afsatt någon polisagent och — be-
fordrat honom till en högre plats. I mitt
tycke är icke kung Bomba mycket sämre än
de andra kusinerna. Han är åtminstone kon-
seqvent och skär alla öfver en kam. Jag
tycker, att det är nästan synd om den heders-
mannen; ty detär ändock hårdt, att just hans