för ett ljus, — det är så den namnkunnige I dom Modeste helt blygsamt låter kalla sig. Vid åsynen af konungens molnhöljda panna skakade Örillon på hufvudet. I Dagarne likna icke hvarandra, sade han, ! i går glädje och triumf, i dag dimma och sorg!... Ja, sire, i går hade ni vunnit spelet. Hvilket icke hindrar mig ifrån att förmodligen redan i dag på morgonen hafva förlorat allt. Men innan vi börja tala i affäI rer, så hvar äro vi? I ett vackert rum, såsom ni sjelf ser. nJag tycker icke om rum i kloster, isynnerhet dem, som äro bestämda för främmande, ty der fins vanligtvis något gömställe, fullt med nyfikne spioner, eller ett språkrör, hvilket just leder rösten dit man minst gerna ville ha den. Låtom oss derföre tala saktare. Crillon närmade sig. : ,Välan, min stackars vän, sade Henrik IV allt hvad jag i går uppgjorde med Brissac är troligtvis numera omöjligt. : I Crillon spratt till. Huru! sade han, det skulle således icke blifva någonting af med denna afslutade fred? dessa utan strid slagne spaniorer vore då en saga, liksom detta fredliga eröfrande af Frankrike? Jag hade likväl af så godt hjerta unnat ers majestät denna läckra munsbit.... Men nej... allt detta kan icke ha varit en falsk förhoppning, utan förmodligen äro dessa mörka moln af samma slag som de, hvilka så ofta stiga upp i er hjerna, då era älskarinnoör visa sig litet upproriska. Gud gifve att det vore så väl... du vet, Crillon, att jag ofta suckar, men aldrig utan orsak; ock i dag, min tappre vän, suckar jag både mycket och djupt. Crillon blef allt mera uppmärksam. Jag väntade i morgse min korrespondens I vå bron Chatou. Jag hade valt denna mötes