för ett ljus, — det är så den namnkunnige I
dom Modeste helt blygsamt låter kalla sig.
Vid åsynen af konungens molnhöljda panna
skakade Örillon på hufvudet. I
Dagarne likna icke hvarandra, sade han, !
i går glädje och triumf, i dag dimma och
sorg!... Ja, sire, i går hade ni vunnit spelet.
Hvilket icke hindrar mig ifrån att för-
modligen redan i dag på morgonen hafva
förlorat allt. Men innan vi börja tala i affä- I
rer, så hvar äro vi?
I ett vackert rum, såsom ni sjelf ser.
nJag tycker icke om rum i kloster, isyn-
nerhet dem, som äro bestämda för främmande,
ty der fins vanligtvis något gömställe, fullt
med nyfikne spioner, eller ett språkrör, hvil-
ket just leder rösten dit man minst gerna
ville ha den. Låtom oss derföre tala saktare.
Crillon närmade sig. :
,Välan, min stackars vän, sade Henrik IV
allt hvad jag i går uppgjorde med Brissac
är troligtvis numera omöjligt. : I
Crillon spratt till.
Huru! sade han, det skulle således icke
blifva någonting af med denna afslutade fred?
dessa utan strid slagne spaniorer vore då en
saga, liksom detta fredliga eröfrande af Frank-
rike? Jag hade likväl af så godt hjerta un-
nat ers majestät denna läckra munsbit....
Men nej... allt detta kan icke ha varit en
falsk förhoppning, utan förmodligen äro dessa
mörka moln af samma slag som de, hvilka
så ofta stiga upp i er hjerna, då era älska-
rinnoör visa sig litet upproriska.
Gud gifve att det vore så väl... du vet,
Crillon, att jag ofta suckar, men aldrig utan
orsak; ock i dag, min tappre vän, suckar jag
både mycket och djupt.
Crillon blef allt mera uppmärksam.
Jag väntade i morgse min korrespondens
I vå bron Chatou. Jag hade valt denna mötes-