le min omvändelse? ... Medgif att allt detta
itminstone förtjenar en liten undersökning ...
Var derföre nog god, min tappre Crillon, och
begär, liksom för er sjelf, en audiens, ett en-
skilt samtal med den högvördige priorn.
aJag vill genast uppfylla er befallning, sire!
Tror ni att de kunna känna igen mig?
Hittills bar ingenting bevisat det; men om
de komma att betrakta er uppmärksammare,
vore det allt möjligt.
Lika godt . . . jag vill spela med korten på
bordet. Vi äro här i ett kloster, hvars prior
är vidt berömd för sitt stora snille, och Hen-
rik af Navarra, hugenotten, kättaren, kan följ-
aktligen ganska väl rådfråga denne namn-
kunnige munk, liksom han förut rådfrågat så
många andra af olika sekter af olika åsigter.
Om de känna igen mig, blir detta mitt skäl;
skulle de deremot icke göra det, vill jag drif-
va mina efterforskningar ännu längre.
Crillon stod en stund tankfull.
Säg Sire, inföll han derefter, skulle ni
händelsevis tro på någon slags slägtskap emel-
lan dessa genovefainer och de okända fiender,
hvilka i går tillsändt er den falska depeschen?
Jag tror på intet och på allt! Det är en
logik, hvaraf jag befunnit mig ganska väl se-
dan jag uppträdt som kronpretendent.
Ni misstänker likväl någon, sire?
Jag misstänker flera, men i synnerhet före-
kommer det mig som om en qvinna haft sin
hand med i spelet.
En dEntragues, eller hur? utropade Cril-
lon lifligt, lycklig öfver att kanhända få gifva
sitt inneboende hat litet luft.
Åh nej, svarade Henrik föraktligt... en
dEntragues har icke så mycket förstånd...
hvad äro dessa dEntragues?... låga lycksö-
kare... föraktliga intriganter!... Nej, che-
-välier, då jag säger en qvinna, förstår jag henne
farlig och stark. Låsom oss kalla henne