STOCKHOLM, den 24 April. Frågan om en utvidgad skandinavisk union börjar mer och mer blifva föremål för den utländska pressens behandling. Vi anförde nyligen en artikel ur den demokratiska franska tidningen Le Sigcle, hvari angelägenheten af Skandinaviens stärkande och förökandet af dess motståndskraft emot Ryssland genom en närmare förening med Danmark framhölls. Såsom ett prof på den synpunkt, ur hvilken denna fråga i allmänhet betraktas äfven af det liberala partiet : Tyskland, meddela vi här det hufvudsakliga innehillet af en annan arikel i samma ämne, hvilken vi finna uti det senast hitkomna häftet af den tyska tidskriften Die Grenzboten. Denna i Leipzig utkommande tidskrift, hvaraf ett häfte utgifves hvarje vecka, redigeras af tvenne bland Tysklands utmärktare skriftställare, Gustav Freytag och Julian Schmidt, har i Tyskland en vidsträckt utbredning samt både politiskt och litterärt anseende och förtjenar äfven detta anseende genon det upplysta och frisinnade sätt, hvarpå den i allmänhet behandlar sina ämnen, Vi säga i allmänhet, ty vi hafva beklagligen funnit ett undantag från detta förhållande uti de artiklar och meddelanden, som förekommit i denna tidskrift rörande Schleswig-Holstein och som alltför ofta förrådt den bos tyska publicister vanliga ensidigheten och orättvisan emot danskarne. En tysk ensidighet förnekar sig väl icke heller helt och hället uti följande artikel, men den uppfattar dock på det hela de: danskt-skandinaviska frågan ur en synpunkt. som äfven i vårt land kräfver en större uppmärksamhet, än hittills i allmänhet blifvit egnad deråt. Artikeln har till öfverskrift Den skandinz viska unionen emellan Sverge, Norge och Dan mark och är af följande innehåll: Decemberfördraget emellan vestmakterna och Sverge har åter riktat Europas blickar p. de skandinaviska konungarikena. Sedan förlusten af Finland och föreningen med Norge har Sverge icke blott förlorat sin fordna politiska ställning och sin betydelse för norra Europa utan det hade äfven antagit ett politiskt system, hvarigenom det likasom Danmark a Ryssland fördes i släptåg. Sedan Bernadottes val till svensk tronföl jare år 1810 och kriget mellan Frankrike och Ryssland 1812 har det senare i Stockholm vunnit ett afgörande inflytande, som ända till! senaste tiden gjort sig mörkbart och gifvit svenska kabinettets politik den riktning, som den hittills följt. Fördraget med vestmakterna har gjort ett slut på denna politik, och man bör för Europas fördel hoppas, att Sverge återigen skall bemöda sig att intaga den politiska ställning. som det hade under förflutna århundraden. nemligen att vara en stark, oberoende makt ef andra rangen, som genom sin geografiska belägenhet företrädesvis tyckes vara egnad att upprätthålla jemvigten mellan östern och vestern i norra Europa. Också tro vi oss icke misstaga oss, om vi påstå, att de tre skandinaviska konungarikena Sverge, Norge och Danmark äro bestämda att i en icke aflägsen framtid förenas till en skandinavisk union under den nuvarande svenska dynastiens spira. Detta påstående kan, synnerligen för dem, som äro obekanta med Danmarks nuvarande ställningar och förhållanden, synas besynnerligt, sedan protokollet i London för så få år sedan blifvit undertecknadt och den så kallade danska helstaten bildades. Men vi tro, att just i dessa ställningar och förhållanden ligger den säkraste garantien för vårt påstående och det af följande skäl: Protokollet i London var ett försök, som stormakterna gjorde på föranstaltande af Ryssland för att förhindra de tyska hertigdömenas skiljande från Danmark och Danmarks förening med Sverge och Norge till en Skandinavisk Union, hvilket senare vid utbrottet ai revolutionen 1 Köpenhamn i mars 1848 låg i dervarande skandinaviska partis planer. Striden med hertigdömena gällde då blott hertigdömet Slesvig, som skandinaviska partiet ville medföra såsom morgongåfva, till unionen. Från de tyska förbundshertigdömena Holstein och Lauenburg ville deremot partiet göra sig fritt; derföre var det äfven villigt att gå in på en af England föreslagen delning af Slesvig, hvilket förslag emellertid strandade på kortsyntheten hos den dåvarande provisoriska regeringen i hertigdömena och blef fullkomligt begrafvet, då danska marsministeren på Rysslands begäran måste i november 1848 lemna plats för en annan minister. Man trodde sig vid londonerprotokollets undertecknande kunna förebygga danska monarkiens naturliga förfall derigenom, att man för monarkiens tyska och danska del skapade en ny tronföljd och för alla monarkiens särskilta delar en gemensam författning, bredvid hvilken hvarje del äfven erhöll sin egna författning. Utan afseende på de olika nationaliteterna, förhållandena, privilegierna, lagarna och folkkaraktererna i de enskilta delarne af denna nybildade helstat, trodde man sig i London kunna genom ett maktspråk, skrifvet på papper, undanrödja alla svårigheter, hvartill striden mellan Danmark och de tyska hertigdömena gifvit anledning, och man hoppades derigenom vara fri från en förlägenhet. hvilken redan länge tryckt som en mara på den europeiska diplomatien. Ingen, utom Ryssland, men minst England insåg då, hvilka följder londonerprotokollet skulle hafva för den nybildade helstaten. Ingen tyckes hafva insett, att en monarki med -knapt två millioner menniskor, till hälften skandinaver, till hälften tyskar, bildad af ett